Hjältens paradox
En intressant sak som jag har slagits av är att hjältar i grunden inte behöver vara bättre än sina motmänniskor. Tar vi en ärkehjälte som Indiana Jones så är han inte oövervinnerlig på grund av sina förmågor. Han fångas, torteras, misshandlas, får stryk så in i helvete, förtrollas, hjärntvättas, spolas bort, gosar med ormar et cetera, och det ser verkligen ut som om han lider varenda sekund. Ändå uppfattas han som en ärkehjälte som klarar av alla problem med sin piska och ett leende på läpparna.
Varför är det så?
Två saker. För det första, Indy klarar faktiskt av skivan. Även om han mår apa på slutet så lyckas han på något sätt rädda dagen och pussa flickan. Det gör rätt mycket för att få någon att verka som om han klarar allt. För det andra, affischerna. Vår bild av Indy Jones är inte killen som skriker i panik när en massa ormar krälar på honom, eller killen som förhäxad spänner fast den söta tjejen på ramen som ska sändas ner i glödande lava. Vår bild är en kool kille med piska, hatt, halvöppen skjorta och stort lyckligt leende - filmaffischen, med andra ord.
Det här har naturligtvis satt sitt spår i rollspel. Rollspelens ärkehjälte tål allt, borstar bort dammet och säger en cool one-liner som om han vore Arnold Schwårztavad eller nåt (jag gillade Terminator 3, för övrigt).
Jag ser min rollperson Tuva i Västmark som en ärkehjälte. Paradoxalt nog är hon inte überbäst. Hon klarar inte hur mycket stryk som helst. Tvärtom, hon vinner inte bågskytteturneringen och får stryk av en ämlans fogdeknekt. Hon har komplex med sig själv och problem med sin omgivning. Men på något sätt så fortsätter hon och tar nya tag, samtidigt som utmaningarna stegras och Tuva lyfter sig själv i håret för att möta dem. Det är för mig überhjältigt.
Vad jag skulle vilja se är ett regelsystem för den sortens hjältar. De blir inte bättre, de klarar bara svårare uppgifter. Jag vet att det låter som en paradox, men likväl, så är det. Indy Jones i slutet på Jakten på den försvunna skatten är inte märkbart bättre än Indy Jones i början på filmen. Visst, han vet lite mer och är lite mer ärrad, men hans förmågor är inte nämnvärt bättre (förutom kanske 5% mer på Egyptologi och Bibelforskning). Ändå har utmaningen stegrats från att springa från hundratals ilskna indianer till att ta sig an hela plutoner tyska Afrikakårssoldater och en och annan ondskefull Gestapo-officer. Indy klarar på något sätt av dem, om än med andan i halsen. Så nej, Indy blev inte bättre, utan klarade bara svårare uppgifter.
Jag såg en liknande utveckling hos Tuva: hon blev inte nämnvärt bättre, hon klarade bara svårare uppgifter, därför att hon var tvungen! Det är lite det som jag menar är en hjälte: en person som gör vad han eller hon måste, trots alla svårigheter och jävelskap, eftersom det inte finns någon annan som kan göra det. Därigenom växer personen inför uppgiften och löser problemet - för att därpå krympa ner till sitt vanliga jag igen.
Med en sådan filosofi så behöver inte ärkehjältar vara ärkebra. Problemet är att det inte finns några rollspel byggda enligt den principen. Västmark är en grund (liksom alla andra rollspel), men det sitter kvar i den gamla dogman och överlämnar en jefla massa jobb till spelledaren.
Jag tror att ståryflödessystemet som jag arbetar på kan hjälpa rollspel att anamma en sådan filosofi. Jag vet dock inte om systemet löser problemet. Systemet måste bli klart och speltestas först, men den som lever får se.
m ens dom?.Jag slutade gilla Indiana jones när jag insåg att det var kristendom inblandat i hala smeten.T.ex de tio budorden och gralen.Jag tycker inte om sådana filmer när det är religon inblandat 
men visst några Indiana Jones filmer är bra 
.Tillbaka till ämnet,vad var vi jo:Han gör ju saker som bara hjältar kan klara t.ex han klarar sig undan alla fällor,mejar tyskar som är bättre utrustade och dessutom mer i antal,hoppar långt som in i bomben.Så ganska mycket hjälte är han nog iallafall va?