Reflektioner kring DnD 5E och Lost Mines of Phandelver

[luddwig]

För många år sedan spelade jag hyfsat mycket DnD, först ADD 2nd edition, sedan 3.X medan 4.0 passerade obemärkt förbi. Om 5E som släpptes 2014 har jag hört sägas att det är mer avskalat, snudd på OSR:igt enligt vissa, men jag har inte testat det förrän nu. Här kommer några reflektioner från figurskapandet och det första spelpasset, inklusive en och annan liten spoiler.

Jag gjorde en rollfigur på DnD Beyond. Det gick bra. Onlinetjänsten är gratis (åtminstone för mig som spelare, spelledaren betalar en peng varje månad för att få tillgång till mer än basmaterialet), snygg och mestadels pedagogisk. Tjänsten underlättade också figurskapandet väldigt mycket genom att skala bort alla alternativ som inte var relevanta. Det var bra eftersom det fanns sjukt mycket att välja på. Jag tror inte att jag hade orkat göra en figur om jag behövt läsa mig till all information ur böckerna och sedan välja de alternativ som tilltalade mig.

Under figurskapandet blev två saker tydliga. För det första; 5E är inte ett regellätt spel. För det andra; 5E bjuder in till att göra ”häftiga” karaktärer. Inget fel vare sig med det ena eller det andra, men efter att ha spelat en hel del OSR blir jag smått överväldigad av alla detaljer, och smått avtänd av det heroiska anslaget. Men jag gjorde en karaktär i alla fall och någon dag senare blev det dags att spela LMoP.

Spelvärlden och själva spelandet kändes välbekant. Vår brokiga skara äventyrare hade fått i uppdrag att eskortera en vagn med varor från A till B, hamnade i ett bakhåll och hittade sedan några grottor att utforska. Efter lite monsterbekämpning reste vi vidare till en by där byborna nämnde olika problem som driftiga äventyrare såklart skulle kunna se som tillfällen att göra ett namn för sig, och sannolikt även tjäna en slant. Vi beslutade oss för att titta närmare på ett av dessa problem och hamnade i ett nytt grottsystem. På något sätt hade jag förväntat mig mer av LMoP, framförallt något bättre för att engagera rollfigurerna i äventyret, samt intressantare grottsystem, men det funkade.

Inte oväntat fokuserade äventyret på strid. 5E:s stridsregler är detaljerade, i överkant så för min smak, men ändå inte superdetaljerade och allt eftersom spelgruppen förstod hur spelet funkade flöt striderna smidigare. Spelledaren hade kartor med rutnät och vi flyttade runt små pluppar som representerade rollfigurer och monster. Det kändes väldigt brädspeligt, skapade utrymme för taktik och var inte alls tråkigt, men inte heller mitt favoritsätt att spela rollspel. Jag sakande möjligheten till kreativitet som följer med mer regellätta system. Samtidigt distraherar allt som fanns på bordet mig från att leva mig in i den fiktiva världen. Jag blev även påmind om att jag ogillar att spela spel skrivna på engelska då den språkblandning som följer verkligen saboterar stämningen för mig.

Summa summarum är jag en smula besviken på 5E. Det är ett okej spel, jag skulle kunna tänka mig att spela igen, men det erbjuder enligt min begränsade erfarenhet ingen fantastisk spelupplevelse. Kanske hade det känts bättre med en annan spelledare - han som spelledde i helgen var både ringrostig som spelledare och en smula dåligt påläst – men mest av allt handlar det om att 5E och LMoP inte är min kopp te. Reglerna är absolut välkonstruerade och materialet är genomgående snyggt men jag föredrar mer avskalade regelsystem, äventyr som bjuder in till mer kreativ problemlösning samt mustigare världar.

 

[Rymdhamster]

Yupp. 5E har stor fokus på taktisk strid och har flyttat de flesta "häftiga förmågor" från magiska föremål till din rollpersons klass.

Efter att ha prövat det i ett gäng olika varianter har jag kommit fram till att för att jag ska tycka att det är riktigt kul krävs det att alla engarerar sig, så både SL och spelare är pålästa (SL på äventyret, spelarna på sina karaktärer och förmågor), samt att det antingen är ganska små och få strider, eller att striderna är välpreppade med battlemats och tokens.

Jag har haft väldigt goda upplevelser av att spela det online, med en SL som köpt de flesta kompendier via Roll20, så har man väl skapat sin karaktär där så kan man bar trycka på en förmåga för att se en beskrivning av vad den gör. Plockar bort mycket av bläddrandet i böcker vilket verkligen snabbar upp saker.

 

[luddwig]

...så både SL och spelare är pålästa...

Ja, det känns som en förutsättning för att spelet ska flyta på. Även för den som spelar en rollfigur utan besvärjelser är det mycket att hålla reda på med actions, bonus actions, reactions, attack of opportunity, threat range och så vidare.

Jag har haft väldigt goda upplevelser av att spela det online...

Kan tänka mig att det funkar fint online med tanke på alla hjälpmedel som finns. Där tror jag att vi har en stor förklaring till att DnD växt så mycket på senare år.

 

[TobiasEkwall]

Vi har också givit mig på DnD 5 och Lost mines just nu, mest för att hänga med och se om man kan förstå varför det är så hett. Jag har haft lite fördomar mot DnD och har ingen relation övehuvudtaget till tidigare utgåvor bortsett från att jag har spelat kanske 5 spelmöten phatfinder. Här kommer några av mina reflektioner:

-Äventyret är väldigt pedagogiskt upplagt. Det är lätt att läsa och kopplar på bit för bit på ett bra sätt. Exempelvis med hur man delar ut exp.

-Kartorna till äventyret är väldigt fina

-Det känns hyfsat lätta att göra en karaktär, jämfört med pathfinder, man får ett gäng distinkta val och de känns rätt balanserat men det tar ändå sin lilla tid, speciellt om man ska välja magier.

-Äventyret känns klassiskt och som en bra introduktion till de olika grupperingarna i spelvärlden.

-Men äventyret känns rätt platt, det är ett gäng combat encounters och en by. Det är som att delarna inte riktigt hänger ihop tycker jag. Man blir skickad att lösa (slå ihjäl) olika problem av invånarna i byn men varje enskilt uppdrag leder inte i särskilt hög grad vidare till något intressant.

-Dessutom så är många av striderna och miljöerna man ska lösa problem i tråkiga. Den första grottan där goblinerna bor känns rolig, där finns forsande vatten, fastkedjade ulvar och höga broar. Men vissa andra platser mest bara är tråkiga.


-Sen var det rätt dödligt, jag har spelat det med två gäng nu och alla har fått storstryk av Klarg och hans gobliner. Jag har egentligen inget emot att det är farligt men när det tar så pass lång tid att göra nya karaktärer blir spelet lite rumphugget. Överlevde ni när ni spelade?

-Men en rolig sak är att när då en av mina spelare skrev på facebook att vi spelad och att gänget redan hade dött så var det många som svarade och förbannade Klarg och det tycker jag var bland det roligaste, det är lite som att ha sett samma filmer och serier som alla andra så att man kan hänga med i diskussionerna.

Sammantaget kommer vi att spela klart kampanjen, men sen blir det nog någonting annat, kanske MUA för nostalgins skull, coriolis eller symbarum. Det var inte min grej med fullt så hårt fokus på de något brädspeliga striderna och jag försöker verkligen att ge värden en chans men inte heller den är riktigt min grej.

 

[zonk]

Haft mycket roligt med LMoP. Vi körde med pre-gen-RPna och de fogades in bra i platsen / berättelsen. Det kändes även öppet och med valfrihet i vad man vill ta sig an, och vi gjorde en del bra och inte så bra val.

 

[Skarpskytten]

Under figurskapandet blev två saker tydliga. För det första; 5E är inte ett regellätt spel. För det andra; 5E bjuder in till att göra ”häftiga” karaktärer. Inget fel vare sig med det ena eller det andra, men efter att ha spelat en hel del OSR blir jag smått överväldigad av alla detaljer, och smått avtänd av det heroiska anslaget. Men jag gjorde en karaktär i alla fall och någon dag senare blev det dags att spela LMoP. ... Reglerna är absolut välkonstruerade och materialet är genomgående snyggt men jag föredrar mer avskalade regelsystem, äventyr som bjuder in till mer kreativ problemlösning samt mustigare världar.

Det här fångar min syn på 5E bra. Jag gillar regelmotorn (fast inte färdigheter), striderna är kul - men avskyr alla kazillioner förmågor och trollformler som gubbarna får och hela känslan av power fantasy. Det är inte regellätt, det är inte OSR-igt. Det är inte zero to hero, det är hero to super hero.

-Men äventyret känns rätt platt, det är ett gäng combat encounters och en by. Det är som att delarna inte riktigt hänger ihop tycker jag. Man blir skickad att lösa (slå ihjäl) olika problem av invånarna i byn men varje enskilt uppdrag leder inte i särskilt hög grad vidare till något intressant.

-Dessutom så är många av striderna och miljöerna man ska lösa problem i tråkiga. Den första grottan där goblinerna bor känns rolig, där finns forsande vatten, fastkedjade ulvar och höga broar. Men vissa andra platser mest bara är tråkiga.

Det här fångar min syn på LMoP bra. Det är ett dåligt försök att kombinera sandlåda med förskriven berättelse. Den första dungen är bra, resten inte; slutdungen är väldigt oinspirerande. Jag gjorde om det jättemycket.