Nekromanti Regler vs. Känsla

[Krille]

• Antingen tillåter vi inte spelare att göra vad de vill, eftersom det då kan sabba för andra spelare. Det är uppträdandemässiga regler, en hederskod helt enkelt: Bertil hittar inte på elaka saker mot Davids rollperson, och vice versa. Adam lurar inte Cesar i första rummet, och vill nu Bertil att Adam ska göra det så ska spelledaren säga stopp.
• Alternativet är att vi tillåter alla spelare hitta på vad de vill, men att de får ta konsekvenserna av det. Det kräver dock att det finns något opartiskt sätt att avgöra konsekvenserna. Det innebär att rullad tärning ligger. Adam lurar Cesar, Cesar blir förbannad och drar sin värja, Adam dör av ett stick genom kroppen.
• Det finns ett tredje alternativ, och det ser jag faktiskt inte som ett vettigt alternativ alls. Det är att låta spelledaren avgöra. Jag ser inte detta som ett opartiskt sätt att avgöra konsekvenserna, eftersom människan genom sin natur inte är opartisk. Det finns en klase andra skäl till att jag inte gillar det heller, men det ligger delvis utanför diskussionen.

 

[Krille]

"Detta förhindrar t ex också att spelare gör saker som "jag klättrar lite i det lilla trädet vid lägerplatsen så jag får en erfarenhetspoäng"."

Ah, gamla Expert. Detta underbara regelsystem.

Varför helt enkelt inte ha ett erfarenhetssystem som inte delar ut en erfarenhetspoäng per färdighet och åttatimmars vilointervall? Då slipper man också det problemet, plus att man dessutom slipper spelare som klagar på att de minsann ridit land och rike runt i minst en månad och alltså borde ha minst 30 erf även om de aldrig fått slå ett slag.

Om färdighetssystemet missbrukas på grund av erfarenhetsreglerna så är det inte färdighetsslagen som det är fel på.

 

[Irratic]

O.K
Om en spelare blåser en annan spelare när jag är SL & spelaren som blivit blåst vill hämnas så ser jag till att det sker med lite elegans & inte med dödsfall om det går... annars får de fightas om det & då ser jag till att spelsessionen inte sabbas, därigenom ger jag spelarna frihet under ansvar som det så fint heter.... & sessionen tar sig vidare, men mina spelgrupper är såpass koherenta & samspelta att det inbte skett något hämnd mord utan bara diverse småskråmor & mer intelligenta reprisalier mot varandras planer & då vet spelarna oftast inte om vem som satt käppar i hjulet för dem...

 

[Krille]

"Om en spelare blåser en annan spelare när jag är SL & spelaren som blivit blåst vill hämnas så ser jag till att det sker med lite elegans & inte med dödsfall om det går..."

Åkej, vi gör det med lite elegans:

- Adam von Brechau! Du har bedragit mig och skändat min familjs heder! Jag kräver upprättelse!
Montgomery Caesar slog handsken i ansiktet på von Brechau och slängde ner den på marken framför honom. Det blev dödstyst i salongen. Von Brechau såg ner på Montgomery en lång stund, innan han böjde sig framåt och fiskade upp handsken.
- Nåväl, herr Caesar, sade den stolte preussaren och höll upp handsken. Möt mig i slottsparken imorgon vid gryningen. Tag med en sekond och en värja. Och en avlång trälåda.

Tja, vad ska du göra? Handsken är liksom kastad.

 

[Irratic]

O.K
För det första inga värjor i min värld, för modernt vapen, SedaN SKULLE DEN HANDLING LEDA TILL EN SPELARES DÖD, SHIT HAPPENS !!!!
Detta skulle leda till att den spelare som dör får göa en ny karaktär.... enkelt men effektivt, sedan ser man till att den spelare som dödade. Fattar att det inte är riktigt accepterat att mörda varandra i spelgruppen genom att hans planer går i stöpet på diverse sätt, men som jag skrev innan så sker detta inte i de grupper jag spelleder så situationen kommer inte att uppstå & om den mot alla odds skulle uppstå så må så ske. Mina spelare vill inte förstöra kampanjerna, de samarbetar vilket jag anser vara av yttersta vikt i en kampanj för annars är de dömda att misslyckas...

 

[Krille]

• Stoppa Bertils rollperson från att jävlas i första rummet?
• Stoppa Davids rollperson från att kräva upprättelse?
• Låta Bertils rollperson mirakulöst överleva skadan?
• Luta dig tillbaka och leende betrakta kaoset?

 

[Evil Peter]

Varför helt enkelt inte ha ett erfarenhetssystem som inte delar ut en erfarenhetspoäng per färdighet och åttatimmars vilointervall? Då slipper man också det problemet, plus att man dessutom slipper spelare som klagar på att de minsann ridit land och rike runt i minst en månad och alltså borde ha minst 30 erf även om de aldrig fått slå ett slag.

Visst kan man ha ett annat erfarenhetssystem men jag tycker ändå inte man behöver slå för varje gång man gör något när det inte är speciellt avgörande. Det är enligt mig bättre att använda färdighetsvärdet för att ha en hänvisning till hur bra man lyckas i dessa fall, ungefär som ett sekundärt B-FV för att fortsätta vid Expert (på samma sätt som man kan kräva ett slag på B-färdigheter ibland imo). Det ger enligt mig lite mer realism då man mycket mer sällan misslyckas i vardagliga situationer medan mer allvarliga situationer kan locka fram misstag hos även den bäste utan att vara speciellt konstigt. Jag föredrar också detta klart framför att hålla på att ge bonusar på slagen för lätta situationer. Man ska alltså inte behöva slå varje gång man ska hoppa över träcket i diket längs vägen medan ett hopp mellan två hustak som iaf står någorlunda isär kräver ett slag för att ta ett ganska tydligt exempel. Jag vet själv att jag aldrig misslyckats med att sparka någon så det bara nuddar kinden om denne står stilla sedan jag nådde en viss punkt i kampsportsutövandet men däremot har det ju blivit mindre perfekt vid pressade situationer som tävlingar osv. Detta skulle också simulerats bäst av att jag inte behövde slå varje gång jag försökte med detta på träning osv.

Om färdighetssystemet missbrukas på grund av erfarenhetsreglerna så är det inte färdighetsslagen som det är fel på.

Det är ju enkelt fixat med att man bara får erfarenhetspoäng i kritiska situationer (så slipper man ändra hela systemet om man inte vill) men tar inte bort faktumet att färdighetsslag långt från alltid är nödvändiga.

 

[Krille]

"Visst kan man ha ett annat erfarenhetssystem men jag tycker ändå inte man behöver slå för varje gång man gör något när det inte är speciellt avgörande."

Det brukar ju faktiskt vara standard. Det enda stället som jag kan påminna mig om att det inte finns något sådant är World of Synnibarr, fast där slår man till och med fram svårigheten med en T100...

 

[Evil Peter]

Det brukar ju faktiskt vara standard. Det enda stället som jag kan påminna mig om att det inte finns något sådant är World of Synnibarr, fast där slår man till och med fram svårigheten med en T100...

Jag orkar inte kolla efter men jag tror t ex inte det står något i DoD4 om att man inte ska slå för färdigheterna i enkla situationer. Noir verkar iaf inte sett några sådana regler och uttryckte ett problem med att skickliga personer misslyckas i de mest irrelevanta situationer varpå jag ansåg att ett tips om en regel att inte alltid slå i sådana situationer skulle vara på sin plats.

 

[walium]

Varför sätter du reglerna och känslan i ett motsattsförhållande? Kan inte reglerna bidra till att öka spelkänslan? Reglerna är inte automatiskt en fiende som alla spelledare måste bekämpa. Rätt använda så kan de vara mycket stämmningshöjande. Dessutom bidrar de med ett opartiskt slumpelement som inte ska underskattas. Nu sitter jag ju inte precis med näsan i regelboken varje gång jag spelar men jag tycker ändå att du ger en orättvis bild av reglerna. Betrakta dem inte som ett hot mot stämmningen och känslan utan ett redskap för att öka den istället.

 

[Staffan]

I senaste versionen av D&D finns en regel för just detta: "Take 10". Den innebär att under ostressade förhållanden kan man välja att inte slå någon tärning utan helt enkelt anta att man slår 10. Detta gör att erfarna smeder inte misslyckas med att göra hästskor såvida inte någon står och hetsar på dem under tiden.

 

[Noir]

Jag syftar endast på de tillfällen då de två står i ett motsatsförhållande, då man som sl tvingas välja den ena före den andra.

 

[Wolf]

När vi spelar är reglerna mer riktlinjer än lag. Ändå blir det väldigt sällan tjafs. Spelledaren är gud, och vi spelare är djupt troende. Guds ord är lag. Det är den enda regeln man egentligen behöver. I alla fall så länge man har en bra spelledare som inte försöker styra in spelarna på ett förutbestämt spår.

Nu har vi i och för sig haft en del tid på oss att spela ihop både oss spelare och våra karaktärer, men i alla fall. Våra karaktärer är ofta i luven på varandra, men det resulterar inte att vi blir sura utanför spelet.

Att tärningsslagen ofta ger osannolika utslag är okej, men det är mycket man inte behöver slå för. Tärningarna har både ställt till det för oss och räddat oss. Men det har också hänt att Gud har sagt "Slå om det där slaget. Du får EN chans till."

Men man kanske inte ska lyssna för mycket på mig. Jag är ju lite sån där "fri form flummare". Jag är inte alls för det där med The Glorious Quest for XP and Gold. Vi har spelat vår Werewolfkampanj i närmare två år nu, men ingen av oss är Cliath (första ranken) ännu... Bara en hoper varvalpar. Men även en varvalp klassas som köttmotorsåg. I regelboken finns inte ens ett system för hur man spelar innan man blivit Cliath, men det hindrar inte oss.

Hur viktiga reglerna är har nog en del att göra med vad man vill ha ut av rollspelandet. Handlar karaktärsutvecklingen om personlighet och känslor, eller handlar det om vem som är hårdast, vem som har högst siffror på karaktärsbladet? Som spelledare får man helt enkelt ta hänsyn till vilken form av spelare man har.

Wolf
som tycker Munchkin är roligt och faktiskt inte vet vad "pretto" betyder

 

[walium]

"Jag syftar endast på de tillfällen då de två står i ett motsatsförhållande, då man som sl tvingas välja den ena före den andra. "

Det kan säkert hända ibland, men om något så tyder det väl mer på en oerfaren eller dålig spelledare? Reglerna är väl ofta intimt förknippade med den värld och den stämmning som rollspelet de tillhör försöker förmedla?