När vi spelar är reglerna mer riktlinjer än lag. Ändå blir det väldigt sällan tjafs. Spelledaren är gud, och vi spelare är djupt troende. Guds ord är lag. Det är den enda regeln man egentligen behöver. I alla fall så länge man har en bra spelledare som inte försöker styra in spelarna på ett förutbestämt spår.
Nu har vi i och för sig haft en del tid på oss att spela ihop både oss spelare och våra karaktärer, men i alla fall. Våra karaktärer är ofta i luven på varandra, men det resulterar inte att vi blir sura utanför spelet.
Att tärningsslagen ofta ger osannolika utslag är okej, men det är mycket man inte behöver slå för. Tärningarna har både ställt till det för oss och räddat oss. Men det har också hänt att Gud har sagt "Slå om det där slaget. Du får EN chans till."
Men man kanske inte ska lyssna för mycket på mig. Jag är ju lite sån där "fri form flummare". Jag är inte alls för det där med The Glorious Quest for XP and Gold. Vi har spelat vår Werewolfkampanj i närmare två år nu, men ingen av oss är Cliath (första ranken) ännu... Bara en hoper varvalpar. Men även en varvalp klassas som köttmotorsåg.
I regelboken finns inte ens ett system för hur man spelar innan man blivit Cliath, men det hindrar inte oss.
Hur viktiga reglerna är har nog en del att göra med vad man vill ha ut av rollspelandet. Handlar karaktärsutvecklingen om personlighet och känslor, eller handlar det om vem som är hårdast, vem som har högst siffror på karaktärsbladet? Som spelledare får man helt enkelt ta hänsyn till vilken form av spelare man har.
Wolf
som tycker Munchkin är roligt och faktiskt inte vet vad "pretto" betyder