Re: Pendragon
"hoppades att någon skulle nämna pendragon inom en snar framtid, vill nämligen gärna veta något om det spelet. Jag har varit intresserad ett tag men har aldrig kunnat ta mod till mig och göra det stora köpet. Därför uppmanar jag er alla att skriva positiva och negativa inlägg om pendragon!"
Pendragon är ett speciellt spel. Grunden är en enkel Basic Role-playing liknande motor: slå 1T20 under eller lika med ett färdighetsvärde. Små skillnader finns: det finns ingen motståndstabell, utan istället slår man över vad motståndaren slår (utöver att man ska lyckas), och perfekt får man om man slår lika med sitt värde. Är värdet över 20 så får man den del som överstiger 20 som bonus på tärningsslaget.
Miljön är som bekant Arthur-saga, och spelet är så hårt riktat på den miljön att man knappt kan spela något annat än riddare. I fjärde utgåvan finns regler för att spela kvinnor och magiker också, och vilket ramaskri det blev när man kunde spela magiker! Helgerån! Pendragonspelare var länge tämligen stolta över att deras spel minsann saknade magiker!
I enlighet med genren så finns det också två värden som är överlägsna allt: Glory samt Passions/Traits. Glory är allt man lever för. Mer Glory är lika med mer olja i motorn, mer smör på popcornen, mer grädde på moset etc. Och Passions/Traits visar hur ens personlighet utvecklas under åren. Eftersom man spelar kampanjer som pågår under rollpersonernas livstid (det är inte ovanligt att kampanjer spänner över generationer) så är det bara naturligt att personligheten förändras över åren. Här får man hjälp av Passions och Traits, som beskriver hur personligheten är och ändras.
Man spelar som sagt var långa kampanjer. Det är mer ovanligt än vanligt att en kampanj är kortare än en livstid, och många kampanjer spänner som sagt var över generationer. Det gör att spelet får ett "imperiebyggarelement" över sig - man måste ta hand om sin gård, se till att skaffa familj, avla söner och uppfostra dem, och dessutom ge sig in i politisk kohandel: man har döttrar att gifta bort, söner som ska få väpnarskap och senare riddarslaget, allianser som ska befästas, tornerspel ska utkämpas och arrangeras, och så vidare.
I slutändan dör ens rollperson, antingen naturligt eller våldsamt. Har man då ingen arvinge till sin rollperson så dör ätten ut, och man får hoppa in med en helt ny rollperson. Har man däremot en legitim arvinge så tar denne över sin fars gods och titlar, och man fortsätter att äventyra med ungen.
Observera att jag säger "han" och att det pratas en massa om gods och titlar. Man spelar nämligen riddare i Pendragon. Och riddare. Och riddare. Och riddare. Och eventuellt adelsdamer. Och eventuellt eventuellt kvinnliga riddare. Och kanske måhända jefligt eventuellt en magiker. Det går till och med så långt att man har en (1) hantverksfärdighet, Industry, och den bör man inte ta som riddare. Kanske kan man ta den som adelsdam, men bara kanske. Det kan låta rätt skittrist att bara spela riddare, men det är faktiskt helskoj! För det första, i de kretsar som man rör sig i Pendragon så är det tämligen svårt att klämma in tjuvar och krigare. Möjligen kan man klämma in en präst, men då inte AD&D-varianten med formstickad ringbrynja och stor klubba. För det andra, det är Passions och Traits som gör personen, inte yrke och klass. Det är där som man hittar variationen, inte i spelvärden.
Efter dessa lovord, finns det något dåligt med Pendragon? Det skulle i så fall vara kundkretsen: man bör ha dille på medeltid och/eller riddarromantik i allmänhet (och Arthursaga i synnerhet). Annars har man faktiskt inte mycket att hämta. Regelsystemet är lite väl simpelt ibland - spelledaren får jobba rätt hårt med vackra beskrivningar när man slåss, och vapenskickligheten spelar ingen roll i fältslag (bara färdigheten Battle). Industry är som sagt var en catch-all hantverksfärdighet, så ens väna adelsdam är faktiskt lika bra grovsmed som sömmerska...
Slutligen är det ett krav att man ska vara förläst på minst en Arthur-saga. Författaren utgår huvudsakligen från Sir Thomas Malorys "Le Morte d'Arthur", men gör referenser till både Geoffrey av Monmouth, T H White och Marion Zimmer Bradley. Monmouth, Malory och White är de som ligger närmast andan i Pendragon, medan Bradley, Mary Stewart, A A Attanasio mfl ligger en bit ifrån målet. Han nämner inte ens de Arthur-filmer som finns, och jag förstår honom nästan. Visserligen har jag inte sett Avalons Dimmor än (dock läst boken), men utöver Merlin (miniserien) och Svärdet i Stenen (Disney-filmen) har jag faktiskt inte sett någon direkt höjdare till Arthur-saga på film.