Nekromanti Regler?
- Thread starter NC-SXE
- Start date
Duddmannen
Hero
Regler!
Reglerna är väldigt viktiga. Det är ju de som talar om vad man kan och inte kan göra i spelvärlden. Om man senare vill modifiera en regel eller två är helt ok, men principen måste ändå vara densamma, annars kan man ju lika gärna spela ett annat spel eller (usch!) friforma.
Reglerna är väldigt viktiga. Det är ju de som talar om vad man kan och inte kan göra i spelvärlden. Om man senare vill modifiera en regel eller två är helt ok, men principen måste ändå vara densamma, annars kan man ju lika gärna spela ett annat spel eller (usch!) friforma.
Baldyr
Hero
Egentligen är väl regler helt eller delvis onödiga. Det går trots allt alldeles utmärkt att spela med väldigt lite eller rent av helt utan regler. Det är med andra ord fortfarande rollspel om man spelar utan regler - därför kan de inte vara helt väsentliga för spelformen/företeelsen.
Däremot kan man ha olika preferenser, som i sin tur avgör hur viktiga exempelvis regler är för en personligen. Det kan rent av hända att olika personer i en spelgrupp har olika syn på saken, vilket inte behöver vara en fördel...
Personligen gillar jag regler i sig. Det är helt enkelt fascinerande att man kan simulera verkligheten (eller åtminstone en inbillad verklighet) med regler, speldata och tärningar! Dessutom tillför reglerna ett spelmoment till rollspel, vilket i sin tur gör spelet mer spännande (även om det är på ett abstrakt plan och ofta på bekostnad av inlevelse-momentet).
Jag tillhör rent av till en kategori spelledare som helst använder alla regler fullt ut, vilket i sin tur ställer tämligen höga krav på att man väljer rätt spelsystem. Därför vill jag att reglerna ska vara exakt så som jag vill ha dem, vilket ofta innebär att jag får skapa dem själv. Målet skulle i så fall vara ett regelsystem som verkligen tål att tillämpas universiellt. Reglerna bör också utgå ifrån verkligheten och inte vara härledda från andra spel eller från konstruerade spelkoncept. Däremot anser jag inte att ett rollspelsregler kan vara "realistiska", men de kan i alla vara "trovärdiga", ur en eller annan synvinkel.
Att skapa ett sådant spelsystem är nog min Holy Grail, eller nåt.
/Baldyr, reglofil
Däremot kan man ha olika preferenser, som i sin tur avgör hur viktiga exempelvis regler är för en personligen. Det kan rent av hända att olika personer i en spelgrupp har olika syn på saken, vilket inte behöver vara en fördel...
Personligen gillar jag regler i sig. Det är helt enkelt fascinerande att man kan simulera verkligheten (eller åtminstone en inbillad verklighet) med regler, speldata och tärningar! Dessutom tillför reglerna ett spelmoment till rollspel, vilket i sin tur gör spelet mer spännande (även om det är på ett abstrakt plan och ofta på bekostnad av inlevelse-momentet).
Jag tillhör rent av till en kategori spelledare som helst använder alla regler fullt ut, vilket i sin tur ställer tämligen höga krav på att man väljer rätt spelsystem. Därför vill jag att reglerna ska vara exakt så som jag vill ha dem, vilket ofta innebär att jag får skapa dem själv. Målet skulle i så fall vara ett regelsystem som verkligen tål att tillämpas universiellt. Reglerna bör också utgå ifrån verkligheten och inte vara härledda från andra spel eller från konstruerade spelkoncept. Däremot anser jag inte att ett rollspelsregler kan vara "realistiska", men de kan i alla vara "trovärdiga", ur en eller annan synvinkel.
Att skapa ett sådant spelsystem är nog min Holy Grail, eller nåt.
/Baldyr, reglofil
Krille
Super Moderator
"Det är med andra ord fortfarande rollspel om man spelar utan regler - därför kan de inte vara helt väsentliga för spelformen/ företeelsen."
Ändå har regler en icke föraktlig influens på den miljö som spelet utspelar sig i. Ofta är det svårt att få "rätt" stämning om det inte finns några regler som vägleder hur världen fungerar, och ett spel med fel regler blir bara skevt.
Ett typexempel på det är Pendragon. Det är mycket svårt, om inte omöjligt, att få samma riddarromantiska stämning om man inte använder reglerna för Glory och Passions/Traits. Det är inga problem med vanliga intriger och allmänt bråk. Det kan friformas utan problem. Det är dock värre med personlighetsförändringar över ett helt liv, och det är faktiskt inte många som kan släppa det moderna livet såpass att någon oreglifierad motsvarighet till Glory kan ta över som livsvärdemått. Dessutom är det inte särskilt många som har så god koll på det feodala samhället att man kan klara av att hantera en miljö med ett sådant samhälle utan riktlinjer som hjälper till på den punkten.
Ett annat exempel, den långa och tämligen ingående debatten om byteshandeln och pre-monetära ekonomin i Västmark. Det är svårt att släppa det moderna pengatänkandet om det inte finns en regelmekanism som hjälper en med det.
Ändå har regler en icke föraktlig influens på den miljö som spelet utspelar sig i. Ofta är det svårt att få "rätt" stämning om det inte finns några regler som vägleder hur världen fungerar, och ett spel med fel regler blir bara skevt.
Ett typexempel på det är Pendragon. Det är mycket svårt, om inte omöjligt, att få samma riddarromantiska stämning om man inte använder reglerna för Glory och Passions/Traits. Det är inga problem med vanliga intriger och allmänt bråk. Det kan friformas utan problem. Det är dock värre med personlighetsförändringar över ett helt liv, och det är faktiskt inte många som kan släppa det moderna livet såpass att någon oreglifierad motsvarighet till Glory kan ta över som livsvärdemått. Dessutom är det inte särskilt många som har så god koll på det feodala samhället att man kan klara av att hantera en miljö med ett sådant samhälle utan riktlinjer som hjälper till på den punkten.
Ett annat exempel, den långa och tämligen ingående debatten om byteshandeln och pre-monetära ekonomin i Västmark. Det är svårt att släppa det moderna pengatänkandet om det inte finns en regelmekanism som hjälper en med det.
Baldyr
Hero
Jag håller i stort sett med om fördelarna med genre-specifika regler i rollspel. Problemet är när det aktuella spelets regelsystem är dåliga i sig (vilket i och för sig kan vara en väldigt subjektiv åsikt). Det hjälper liksom inte att ett spel exempelvis har regler som understryker det faktum att rollfigurerna är hjältar, om det samtigt helt saknas verklighetsförankring. Då vill jag i alla fall använda ett annat spelsystem, oavsett om vad det innebär för (exempelvis) rollfigurernas hjältestatus.
Det jag snarare vill komma åt är att identifiera genre-anpassade makanismer som kan inkorporeras i ett spelsystem - vilket som helst, i stort sett. Jag tycker exempelvis att du har lyckats bra med Ära-konceptet i Västmark - ära är alltså lika med utveckling och förbättring. Spelaren förstår då genast vad det är rollfiguren eftersträvar (till skillnad från spelaren själv eller från en rollfigur i en standard-fantasy-kampanj).
På samma sätt måste Kraften (intuition och andlighet, eller kanske magi) vara en central regelmekanik i ett spelsystem som används till en Star Wars-kampanj. (Exempelvis en Västmark-variant.)
Vad gäller min egen quest så har jag insett att jag antagligen bara kommer att lyckas kontruera ett spelsystem som fungerar fullt ut så som jag vill ha det. Därför försöker jag skapa ett universalsystem - men inte ett stelt och icke-flexibelt universalsystem. Det måste finnas utrymme för en fantasy-setting att ha en hjälte-regel, liksom en historisk setting ska vara brutal (på grisodlarmanér) rent regeltekniskt. Förhoppningsvis är jag på rätt väg.
/Baldyr
Det jag snarare vill komma åt är att identifiera genre-anpassade makanismer som kan inkorporeras i ett spelsystem - vilket som helst, i stort sett. Jag tycker exempelvis att du har lyckats bra med Ära-konceptet i Västmark - ära är alltså lika med utveckling och förbättring. Spelaren förstår då genast vad det är rollfiguren eftersträvar (till skillnad från spelaren själv eller från en rollfigur i en standard-fantasy-kampanj).
På samma sätt måste Kraften (intuition och andlighet, eller kanske magi) vara en central regelmekanik i ett spelsystem som används till en Star Wars-kampanj. (Exempelvis en Västmark-variant.)
Vad gäller min egen quest så har jag insett att jag antagligen bara kommer att lyckas kontruera ett spelsystem som fungerar fullt ut så som jag vill ha det. Därför försöker jag skapa ett universalsystem - men inte ett stelt och icke-flexibelt universalsystem. Det måste finnas utrymme för en fantasy-setting att ha en hjälte-regel, liksom en historisk setting ska vara brutal (på grisodlarmanér) rent regeltekniskt. Förhoppningsvis är jag på rätt väg.
/Baldyr
Rising
Vila i frid
Regler regerar regelbundet
Regler är faktiskt väldigt viktiga för att anslå en ton i rollspelet och visa vilka fysikaliska lagar som gäller i spelvärlden. Sedan tycker jag iofs att man kan skita i att spela enligt reglerna, men jag försöker alltid sätta mig in i hur de fungerar någotsånär och vad de har för effekt i spelet. Om jag ser att man kan döda en stor, stark barbar med en välriktad kastkniv så låter jag den kunskapen färga mitt spelledande, även om jag friformar.
För mig är det viktigaste att reglerna lirar i synk med stämningen i världen. Alltifrån tärningsval till grundegenskaper/färdigheter måste kännas "rätt" och bidra till att höja spelupplevelsen genom att fungera ihop med spelvärlden och spelledarens äventyr.
Näst viktigast är huruvida reglerna är spelmässiga eller inte. Då menar jag huruvida de är välbalanserade och premierar ett psykologiskt/taktiskt spel. Om en ras eller ett yrke är sämre än alla andra så tappar jag omedelbart spellusten. Samma sak om det finns någon stridstaktik som är ofelbar eller överlägsen alla andra. Jag vill se att reglerna manar till ett varierat och eftertänksamt spel.
Sedan kommer spelbarhet, huruvida reglerna är snabba och intuitiva att praktiskt köra med runt spelbordet. Naturligtvis måste ett bra regelsystem vara spelbart, men jag har faktiskt ändå rätt hög smärttröskel för mindre misstag på den här punkten. Jag tycker inte man ska tumma på det spelmässiga i reglerna för att göra de marginellt mer spelbara.
Därefter, sist på skalan, kommer reglernas trovärdighet. Det tycker jag är så ointressant att jag nästan dör. Det kanske är "realistiskt" att en spark gör mer skada än ett slag, men om det skulle betyda i spelet att man är bra dum om man slår motståndaren istället för att sparka denne, då suger reglerna rejält i mina ögon. Det måste finnas något som är bättre med ett slag för att utjämna skadeskillnaden, och om det sedan är trovärdigt eller inte bryr jag mig inte om. Jag vet att man ordnat kamper mellan boxare och brottare vid flera tillfällen, för att se vilken teknik som varit den bästa, och det har alltid blivit så att boxaren fått in en eller två träffar innan brottaren fått tag i honom och låst honom i något grepp. Sådan är verkligheten alltså, men i speltermer tycker jag att det vore mycket intressantare om boxaren hade ungefär lika stor chans att vinna som brottaren. Eller om boxning tog mycket kortare tid att lära sig. Eller att man på något annat vis utjämnade skillnaderna mellan de två sporterna.
Reglerna skall spegla spelvärlden. Jag tycker att en välbalanserad spelvärld är intressantare och roligare att rollspela i än en snedfördelad och elitistisk, oavsett hur mycket mer verklighetstrogen denna elitistiska världsbild än skulle visa sig vara.
/Rising
Regler är faktiskt väldigt viktiga för att anslå en ton i rollspelet och visa vilka fysikaliska lagar som gäller i spelvärlden. Sedan tycker jag iofs att man kan skita i att spela enligt reglerna, men jag försöker alltid sätta mig in i hur de fungerar någotsånär och vad de har för effekt i spelet. Om jag ser att man kan döda en stor, stark barbar med en välriktad kastkniv så låter jag den kunskapen färga mitt spelledande, även om jag friformar.
För mig är det viktigaste att reglerna lirar i synk med stämningen i världen. Alltifrån tärningsval till grundegenskaper/färdigheter måste kännas "rätt" och bidra till att höja spelupplevelsen genom att fungera ihop med spelvärlden och spelledarens äventyr.
Näst viktigast är huruvida reglerna är spelmässiga eller inte. Då menar jag huruvida de är välbalanserade och premierar ett psykologiskt/taktiskt spel. Om en ras eller ett yrke är sämre än alla andra så tappar jag omedelbart spellusten. Samma sak om det finns någon stridstaktik som är ofelbar eller överlägsen alla andra. Jag vill se att reglerna manar till ett varierat och eftertänksamt spel.
Sedan kommer spelbarhet, huruvida reglerna är snabba och intuitiva att praktiskt köra med runt spelbordet. Naturligtvis måste ett bra regelsystem vara spelbart, men jag har faktiskt ändå rätt hög smärttröskel för mindre misstag på den här punkten. Jag tycker inte man ska tumma på det spelmässiga i reglerna för att göra de marginellt mer spelbara.
Därefter, sist på skalan, kommer reglernas trovärdighet. Det tycker jag är så ointressant att jag nästan dör. Det kanske är "realistiskt" att en spark gör mer skada än ett slag, men om det skulle betyda i spelet att man är bra dum om man slår motståndaren istället för att sparka denne, då suger reglerna rejält i mina ögon. Det måste finnas något som är bättre med ett slag för att utjämna skadeskillnaden, och om det sedan är trovärdigt eller inte bryr jag mig inte om. Jag vet att man ordnat kamper mellan boxare och brottare vid flera tillfällen, för att se vilken teknik som varit den bästa, och det har alltid blivit så att boxaren fått in en eller två träffar innan brottaren fått tag i honom och låst honom i något grepp. Sådan är verkligheten alltså, men i speltermer tycker jag att det vore mycket intressantare om boxaren hade ungefär lika stor chans att vinna som brottaren. Eller om boxning tog mycket kortare tid att lära sig. Eller att man på något annat vis utjämnade skillnaderna mellan de två sporterna.
Reglerna skall spegla spelvärlden. Jag tycker att en välbalanserad spelvärld är intressantare och roligare att rollspela i än en snedfördelad och elitistisk, oavsett hur mycket mer verklighetstrogen denna elitistiska världsbild än skulle visa sig vara.
/Rising
Mycket viktiga
Strikt sett: Om man tar bort reglerna från ett rollspel så är det inte längre ett rollspel; bara en beskrivning av en påhittad värld. Man kanske kan rollspela _i_ den världen med egna regler eller helt utan regler för den delen men det kan man ju med de flesta böcker eller filmer också
Så, eftersom regler i någon form är det som skiljer rollspel från skönlitteratur är de extremt viktiga. Om man inte bryr sig om att göra dem bra kan man lika gärna strunta i att göra ett rollspel och skriva en bok istället.
Strikt sett: Om man tar bort reglerna från ett rollspel så är det inte längre ett rollspel; bara en beskrivning av en påhittad värld. Man kanske kan rollspela _i_ den världen med egna regler eller helt utan regler för den delen men det kan man ju med de flesta böcker eller filmer också
Så, eftersom regler i någon form är det som skiljer rollspel från skönlitteratur är de extremt viktiga. Om man inte bryr sig om att göra dem bra kan man lika gärna strunta i att göra ett rollspel och skriva en bok istället.
Pendragon
hoppades att någon skulle nämna pendragon inom en snar framtid, vill nämligen gärna veta något om det spelet. Jag har varit intresserad ett tag men har aldrig kunnat ta mod till mig och göra det stora köpet. Därför uppmanar jag er alla att skriva positiva och negativa inlägg om pendragon!
hoppades att någon skulle nämna pendragon inom en snar framtid, vill nämligen gärna veta något om det spelet. Jag har varit intresserad ett tag men har aldrig kunnat ta mod till mig och göra det stora köpet. Därför uppmanar jag er alla att skriva positiva och negativa inlägg om pendragon!
Krille
Super Moderator
Re: Pendragon
"hoppades att någon skulle nämna pendragon inom en snar framtid, vill nämligen gärna veta något om det spelet. Jag har varit intresserad ett tag men har aldrig kunnat ta mod till mig och göra det stora köpet. Därför uppmanar jag er alla att skriva positiva och negativa inlägg om pendragon!"
Pendragon är ett speciellt spel. Grunden är en enkel Basic Role-playing liknande motor: slå 1T20 under eller lika med ett färdighetsvärde. Små skillnader finns: det finns ingen motståndstabell, utan istället slår man över vad motståndaren slår (utöver att man ska lyckas), och perfekt får man om man slår lika med sitt värde. Är värdet över 20 så får man den del som överstiger 20 som bonus på tärningsslaget.
Miljön är som bekant Arthur-saga, och spelet är så hårt riktat på den miljön att man knappt kan spela något annat än riddare. I fjärde utgåvan finns regler för att spela kvinnor och magiker också, och vilket ramaskri det blev när man kunde spela magiker! Helgerån! Pendragonspelare var länge tämligen stolta över att deras spel minsann saknade magiker!
I enlighet med genren så finns det också två värden som är överlägsna allt: Glory samt Passions/Traits. Glory är allt man lever för. Mer Glory är lika med mer olja i motorn, mer smör på popcornen, mer grädde på moset etc. Och Passions/Traits visar hur ens personlighet utvecklas under åren. Eftersom man spelar kampanjer som pågår under rollpersonernas livstid (det är inte ovanligt att kampanjer spänner över generationer) så är det bara naturligt att personligheten förändras över åren. Här får man hjälp av Passions och Traits, som beskriver hur personligheten är och ändras.
Man spelar som sagt var långa kampanjer. Det är mer ovanligt än vanligt att en kampanj är kortare än en livstid, och många kampanjer spänner som sagt var över generationer. Det gör att spelet får ett "imperiebyggarelement" över sig - man måste ta hand om sin gård, se till att skaffa familj, avla söner och uppfostra dem, och dessutom ge sig in i politisk kohandel: man har döttrar att gifta bort, söner som ska få väpnarskap och senare riddarslaget, allianser som ska befästas, tornerspel ska utkämpas och arrangeras, och så vidare.
I slutändan dör ens rollperson, antingen naturligt eller våldsamt. Har man då ingen arvinge till sin rollperson så dör ätten ut, och man får hoppa in med en helt ny rollperson. Har man däremot en legitim arvinge så tar denne över sin fars gods och titlar, och man fortsätter att äventyra med ungen.
Observera att jag säger "han" och att det pratas en massa om gods och titlar. Man spelar nämligen riddare i Pendragon. Och riddare. Och riddare. Och riddare. Och eventuellt adelsdamer. Och eventuellt eventuellt kvinnliga riddare. Och kanske måhända jefligt eventuellt en magiker. Det går till och med så långt att man har en (1) hantverksfärdighet, Industry, och den bör man inte ta som riddare. Kanske kan man ta den som adelsdam, men bara kanske. Det kan låta rätt skittrist att bara spela riddare, men det är faktiskt helskoj! För det första, i de kretsar som man rör sig i Pendragon så är det tämligen svårt att klämma in tjuvar och krigare. Möjligen kan man klämma in en präst, men då inte AD&D-varianten med formstickad ringbrynja och stor klubba. För det andra, det är Passions och Traits som gör personen, inte yrke och klass. Det är där som man hittar variationen, inte i spelvärden.
Efter dessa lovord, finns det något dåligt med Pendragon? Det skulle i så fall vara kundkretsen: man bör ha dille på medeltid och/eller riddarromantik i allmänhet (och Arthursaga i synnerhet). Annars har man faktiskt inte mycket att hämta. Regelsystemet är lite väl simpelt ibland - spelledaren får jobba rätt hårt med vackra beskrivningar när man slåss, och vapenskickligheten spelar ingen roll i fältslag (bara färdigheten Battle). Industry är som sagt var en catch-all hantverksfärdighet, så ens väna adelsdam är faktiskt lika bra grovsmed som sömmerska...
Slutligen är det ett krav att man ska vara förläst på minst en Arthur-saga. Författaren utgår huvudsakligen från Sir Thomas Malorys "Le Morte d'Arthur", men gör referenser till både Geoffrey av Monmouth, T H White och Marion Zimmer Bradley. Monmouth, Malory och White är de som ligger närmast andan i Pendragon, medan Bradley, Mary Stewart, A A Attanasio mfl ligger en bit ifrån målet. Han nämner inte ens de Arthur-filmer som finns, och jag förstår honom nästan. Visserligen har jag inte sett Avalons Dimmor än (dock läst boken), men utöver Merlin (miniserien) och Svärdet i Stenen (Disney-filmen) har jag faktiskt inte sett någon direkt höjdare till Arthur-saga på film.
"hoppades att någon skulle nämna pendragon inom en snar framtid, vill nämligen gärna veta något om det spelet. Jag har varit intresserad ett tag men har aldrig kunnat ta mod till mig och göra det stora köpet. Därför uppmanar jag er alla att skriva positiva och negativa inlägg om pendragon!"
Pendragon är ett speciellt spel. Grunden är en enkel Basic Role-playing liknande motor: slå 1T20 under eller lika med ett färdighetsvärde. Små skillnader finns: det finns ingen motståndstabell, utan istället slår man över vad motståndaren slår (utöver att man ska lyckas), och perfekt får man om man slår lika med sitt värde. Är värdet över 20 så får man den del som överstiger 20 som bonus på tärningsslaget.
Miljön är som bekant Arthur-saga, och spelet är så hårt riktat på den miljön att man knappt kan spela något annat än riddare. I fjärde utgåvan finns regler för att spela kvinnor och magiker också, och vilket ramaskri det blev när man kunde spela magiker! Helgerån! Pendragonspelare var länge tämligen stolta över att deras spel minsann saknade magiker!
I enlighet med genren så finns det också två värden som är överlägsna allt: Glory samt Passions/Traits. Glory är allt man lever för. Mer Glory är lika med mer olja i motorn, mer smör på popcornen, mer grädde på moset etc. Och Passions/Traits visar hur ens personlighet utvecklas under åren. Eftersom man spelar kampanjer som pågår under rollpersonernas livstid (det är inte ovanligt att kampanjer spänner över generationer) så är det bara naturligt att personligheten förändras över åren. Här får man hjälp av Passions och Traits, som beskriver hur personligheten är och ändras.
Man spelar som sagt var långa kampanjer. Det är mer ovanligt än vanligt att en kampanj är kortare än en livstid, och många kampanjer spänner som sagt var över generationer. Det gör att spelet får ett "imperiebyggarelement" över sig - man måste ta hand om sin gård, se till att skaffa familj, avla söner och uppfostra dem, och dessutom ge sig in i politisk kohandel: man har döttrar att gifta bort, söner som ska få väpnarskap och senare riddarslaget, allianser som ska befästas, tornerspel ska utkämpas och arrangeras, och så vidare.
I slutändan dör ens rollperson, antingen naturligt eller våldsamt. Har man då ingen arvinge till sin rollperson så dör ätten ut, och man får hoppa in med en helt ny rollperson. Har man däremot en legitim arvinge så tar denne över sin fars gods och titlar, och man fortsätter att äventyra med ungen.
Observera att jag säger "han" och att det pratas en massa om gods och titlar. Man spelar nämligen riddare i Pendragon. Och riddare. Och riddare. Och riddare. Och eventuellt adelsdamer. Och eventuellt eventuellt kvinnliga riddare. Och kanske måhända jefligt eventuellt en magiker. Det går till och med så långt att man har en (1) hantverksfärdighet, Industry, och den bör man inte ta som riddare. Kanske kan man ta den som adelsdam, men bara kanske. Det kan låta rätt skittrist att bara spela riddare, men det är faktiskt helskoj! För det första, i de kretsar som man rör sig i Pendragon så är det tämligen svårt att klämma in tjuvar och krigare. Möjligen kan man klämma in en präst, men då inte AD&D-varianten med formstickad ringbrynja och stor klubba. För det andra, det är Passions och Traits som gör personen, inte yrke och klass. Det är där som man hittar variationen, inte i spelvärden.
Efter dessa lovord, finns det något dåligt med Pendragon? Det skulle i så fall vara kundkretsen: man bör ha dille på medeltid och/eller riddarromantik i allmänhet (och Arthursaga i synnerhet). Annars har man faktiskt inte mycket att hämta. Regelsystemet är lite väl simpelt ibland - spelledaren får jobba rätt hårt med vackra beskrivningar när man slåss, och vapenskickligheten spelar ingen roll i fältslag (bara färdigheten Battle). Industry är som sagt var en catch-all hantverksfärdighet, så ens väna adelsdam är faktiskt lika bra grovsmed som sömmerska...
Slutligen är det ett krav att man ska vara förläst på minst en Arthur-saga. Författaren utgår huvudsakligen från Sir Thomas Malorys "Le Morte d'Arthur", men gör referenser till både Geoffrey av Monmouth, T H White och Marion Zimmer Bradley. Monmouth, Malory och White är de som ligger närmast andan i Pendragon, medan Bradley, Mary Stewart, A A Attanasio mfl ligger en bit ifrån målet. Han nämner inte ens de Arthur-filmer som finns, och jag förstår honom nästan. Visserligen har jag inte sett Avalons Dimmor än (dock läst boken), men utöver Merlin (miniserien) och Svärdet i Stenen (Disney-filmen) har jag faktiskt inte sett någon direkt höjdare till Arthur-saga på film.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Re: Pendragon
Avalons Dimmor (serien) är rätt ok, några timmar lång, men eftersom boken den bygger på är tjock som katten så har de ändå varit tvugna att skippa en massa.
Min plan är att ha visning med Avalons Dimmor, Excalibur och kanske kanske Merlin för mina spelare innan vi drar igång med den planerade Pendragonkampanjen.
Avalons Dimmor (serien) är rätt ok, några timmar lång, men eftersom boken den bygger på är tjock som katten så har de ändå varit tvugna att skippa en massa.
Min plan är att ha visning med Avalons Dimmor, Excalibur och kanske kanske Merlin för mina spelare innan vi drar igång med den planerade Pendragonkampanjen.
Pendragons baksida
Nackdelen med Pendragon, som i övrigt är ett mysigt och buskul spel, är att man sitter halva kvällen och ritar släktträd och blänger lystet på grannens ägor /images/icons/wink.gif
Fast det är ju kul det också ^_^
Storuggla, gillar penndraken
Nackdelen med Pendragon, som i övrigt är ett mysigt och buskul spel, är att man sitter halva kvällen och ritar släktträd och blänger lystet på grannens ägor /images/icons/wink.gif
Fast det är ju kul det också ^_^
Storuggla, gillar penndraken
King Kromm
Hero
Ja, tyvärr måste jag nog säga att reglerna för mig är halva spelet, kanske e jag en liten regelfreak, kanske inte, men för mig e dom viktiga. Inte bara skall som funka smärtfritt, utan helst också på något konstigt sätt passa in i spelet och dess spelvärld...