Krickdala Rehabilitera enter

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
733
Location
Göborg
1. På ett sätt är deras tidsuppfattning oerhört mycket långsammare: i den mån de agerar i världen har de ett mycket längre perspektiv än djur och människor: där vi planerar för nästa år, planerar de för nästa århundrade; där vi tänker på vår ålderdom som något som kommer om tio år, tjugo, eller kanske femtio år, så tänker de på själva världens slut.
I någon av Pratchetts böcker finns en scen där två ungträn pratar med ett äldre träd. Dagarna svischar förbi och en sträng vinter avbryter deras samtal en stund ("det där kallar inte jag vinter, vi hade mycket strängare vintrar förr!"). Plötsligt försvinner ålderträdet och det finns bara sågspån kvar. Träden har så långsam uppfattning att de aldrig hinner se skogshuggaren och hur han sliter med att forsla bort trädet.

I hans bok Trollkarlens stav har trollkarlen-som-reinkarnerats-som-träd ett samtal med Mormor Vädervax och nämner i detta bin och gör det med ett tonfall som får Mormor att omedelbart byta samtalsämne.

Kan tillägga något jag glömde innan rörande yxor: Träd och växter finner det helt naturligt att de förlorar grenar eller dödas av stormvindar, blixtnedslag och betande djur. Poängen med att växa sig stor är att risken att bli uppäten av en älg eller hjort försvinner men risken att skadas i en storm blir så mycket större. En vansklig avvägning och de ålderträd med djupast kunskap kan växa sig riktigt stora för de har kunskaper/magi som gör att de inte skadas i stormen.
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
733
Location
Göborg
Mycket som vi företar oss handlar om att förbereda oss på nästa vita årstid, och på den varma tid som kommer följa på den, när isen på nytt drar sig tillbaka.
Det mesta av detta kan ni aldrig förstå inifrån era små, små hjul. För er kommer det vi vill och gör verka underligt, utan mening, fel. Men här är något mycket enkelt: de av oss som har frön som blåser med vinden, och som alltså inte kommer att behöva smådjur för att breda ut sig över världen igen efter den vita årstiden, bryr sig inte om er och ert öde i det stora hjulet, medan de av oss vars frön bara sprids då ni äter dem och bär runt dem i era magar, måste se till så att ni finns kvar när den vita årstiden kommer, och hjälpa er igenom den.”
Vad är väl en istid inget annat än en klimatförändring? En istid kan förstöra en hel skog men jag undrar om träd inte fruktar torka mer än is? Under isen kan kottar och frön ligga tills det töar men torkan i en öken dödar fröerna. De vill fostra djuren till att inte använda för mycket av träden till sina masugnar och hus eller att de gräver för mycket och skapar jorderosion. Vill lära dem vikten av naturens cykler som gör att de förstår vikten av biodiversitet och så vidare. Träden vill inte hindra Storisen, den ingår i naturens cykler, utan Sandvärmen/Hetsanden/Soldöden som kommer att förändra och förstöra förutsättningarna för liv.
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
772
Nu är jag lite sen på bollen här, men jag funderade på träden.

Jag håller med om att gammel- eller ålder- är riktigt bra förled på trädnamn.

Sen tänkte jag några saker. Måste träden vilja något. Alltså något mer än att existera i strävsamt växande. Att inte behöva tala, inte behöva interagera med små pälsbollar, att inte behöva upprätthålla iden om att de är individer.

Men träden får inte vara ifred, de vet för mycket, de har mycket långa minnen, de känner jordens djup med sina rötter och kan smaka på regnet och vindarna. Så kloka gummor, häxugglor och förståsigpåare dyker ständigt upp. Träden kan leva med skogshuggare som fäller deras stammar, ny stammar skjuter ändå upp. Men dessa frågvisa varelser som tvingar träden att nyttja språk och att tänka som smådjur, det är de som är bekymmersamma.

Sen tycker jag det vore häftigt som det pratades om förtur att träden ser alla smådjur som frön, eller kottar från de samhälle de kommer. Så de antar att alla krikdalingar vet samma saker och lär sig aldrig personnamn utan kallar alla utifrån vilket samhälle de kommer från eller vilken uråldrig organisation de tillhör.

Sen slutligen tänkte jag, finns det något farligt som inte är slugt? Ugglor är sluga, Ormar är sluga, korpar som kanske inte är uttalat fiender, men de är också listiga. Detsamma antar jag gäller för typ dlsingar och älvor. Finns det något som skulle kunna fylla troll och jättarna roll i gamla sagor? Något farligt och illvilligt som mest vill äta upp en eller ta ens svans till sin svans samling eller nått. Men som samtidigt är rätt tröga, som små möss och igelkottar aldrig skulle kunna övermanna men lätt lura in i en fälla, lura iväg att jag slutet på regnbågen eller utmana på någon riggad tävling. Det känns som att en sådan varelse skulle kunna passa fint in i den sagoaktiga stämmning
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Såhär kanske:

"Det enda vi fruktar är två av de långa årstiderna: kristallårstiden, då himlen blir till is, och sandårstiden, då jorden under våra rötter försvinner. Sandårstiden har aldrig kommit, men vi frukar den ändå, för vi vet att den finns. Och det är ni smådjur som kommer att få den att komma om ni gräver för mycket i världen, och dödar de stora träden, och den mörka, söta jorden som vi träd tycker om spolas bort av regnen, därför att inga rötter finns som håller kvar den, och bara damm och grus och berg, blir kvar.

Nåja. Det mesta av det här kan ni aldrig förstå inifrån era små hjul. Ni hör oss förklara och ni lyssnar och nickar, som ni gör nu, men ni förstår det inte.

Det är därför vi ibland skickar våra mardrömmar till era gårdar och byar, och låter sporer och svampar äta upp er medan ni sover, och växa ur era öron och munnar, så att era grannar springer skrikande ur huset när de hittar er; vi sänder ut en grön krälare som rör sig över ängarna i månljuset, med ett ansikte som en sorgsen, blek blomma och lemmar som slingrande törnekvistar som den samlar sina döda på så som ni smådjur samlar smultron på strån om sommaren. Och vi gröna varelser gör inte detta för att vi är onda, för det ordet betyder något annat för oss som lever i det stora hjulet än det gör för er; vi gör det för att det enda sättet ni kan förstå det stora hjulet på, inifrån era små hjul, är genom att känna skräck för det.”
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Måste träden vilja något. Alltså något mer än att existera i strävsamt växande. Att inte behöva tala, inte behöva interagera med små pälsbollar, att inte behöva upprätthålla iden om att de är individer.

Men träden får inte vara ifred, de vet för mycket, de har mycket långa minnen, de känner jordens djup med sina rötter och kan smaka på regnet och vindarna. Så kloka gummor, häxugglor och förståsigpåare dyker ständigt upp. Träden kan leva med skogshuggare som fäller deras stammar, ny stammar skjuter ändå upp. Men dessa frågvisa varelser som tvingar träden att nyttja språk och att tänka som smådjur, det är de som är bekymmersamma.
Jag gillar detta mycket. Det passar också perfekt in i den lite "buddhistiska" känsla som jag vill att de gröna varelserna ska ha. Träden vill inget: de vill slippa vilja saker.

För träden är separation en sorts lidande. Att tvingas bli en enda individ, ensam och avskild från allt annat, gör ont och är skrämmande. Det är som om träden redan existerar i nirvana, i ett utslocknat och ändlöst lugn, men, som du skriver, ibland tvingas ett av dem ut i de små hjulen av ensamhet och lidande, därför att man måste ha med de irriterande och märkliga djuren att göra.

Man kan också tänka sig att det här finns möjlighet att använda tropen "jag älskade dig, men du sände iväg mig till fienden, för att leva bland dem; varför skulle jag inte bli en av dem", som till exempel finns i The Prestige; dvs någon varelse ur den gröna drömmen som sänts som härold till djurens värld har blivit så sårad av att bli "utstött", och av ensamheten och isolationen, att den har bestämt sig för att förbli en individ, och leva i de små hjulens tid. Med komik, tragik, eller skräck som resultat, beroende på vad man är ute efter.
Sen tycker jag det vore häftigt som det pratades om förtur att träden ser alla smådjur som frön, eller kottar från de samhälle de kommer. Så de antar att alla krikdalingar vet samma saker och lär sig aldrig personnamn utan kallar alla utifrån vilket samhälle de kommer från eller vilken uråldrig organisation de tillhör.
Perfekt. Taget.
Sen slutligen tänkte jag, finns det något farligt som inte är slugt? Ugglor är sluga, Ormar är sluga, korpar som kanske inte är uttalat fiender, men de är också listiga. Detsamma antar jag gäller för typ dlsingar och älvor. Finns det något som skulle kunna fylla troll och jättarna roll i gamla sagor? Något farligt och illvilligt som mest vill äta upp en eller ta ens svans till sin svans samling eller nått. Men som samtidigt är rätt tröga, som små möss och igelkottar aldrig skulle kunna övermanna men lätt lura in i en fälla, lura iväg att jag slutet på regnbågen eller utmana på någon riggad tävling. Det känns som att en sådan varelse skulle kunna passa fint in i den sagoaktiga stämmning
Utmärkt påpekande.
Dels tänker jag att vissa stora rovfiskar är dumma och hungriga, och att det kan vara kul att försöka fånga en sådan.
Men du har rätt i att det behövs en sorts troll. Jag ska grubbla på detta.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Nu blir det lite Sandman.

*

I nordöst, nära Åksbergen där korparna lever, finns en alldeles spegelblank, svart tjärn bland de höga granarna och mossklädda stenbumlingarna. Det sägs att den som stiger ner i tjärnen aldrig återvänder, och att underliga väsen ibland stiger upp ur den: alldeles vita katter och hermeliner, med kransar av vitsippor och blåklockor på huvudet; en varelse som såg ut som en orm, men vars mun var en blomma.

*

Den gröna drömmen bebos av varelser som skogen frammanar med sin knakade tusenårslängtan och med sin mullrande, djupa oro för det som ska komma, och med känslor som saknar namn på smådjurens språk: det stilla avskedet när löven blir röda och faller om hösten, sommarens extas, den tålmodiga, kala orörligheten under vintermånaderna.

Ofta bär drömvarelserna former som påminner om djur, och ser halvt ut som klättrande spindlar eller katter, eller som fåglar eller havsdjur, men deras kroppar består av snår och kvistar och snöande kronblad.
Mäktiga och viktiga drömvarelser klär sig ofta i gestalter som hör till världens svunna urtid: de ser då ut som jättar som vandrar på två eller fyra ben och är täckta av hängande mossa i vilken små skogsstjärnor lyser, och de har horn som trädkronor eller betar och tänder som ser ut som långa, krökta sablar.
Vissa drömvarelser har inget alls som avslöjar att de inte är vanliga djur — katter, hästar, möss — förutom att de alltid är alldeles vita, och skimrar som månljus.
Drömvarelserna strövar och flyger genom den gröna drömmen, och är samtidigt delar av den. De är trädens emissarier, som talar med och vägleder smådjur som besöker den gröna drömmen, eller skrämmer dem, om det är vad som behövs.

*

Djupt inne i storskogen, vid kanten till en djup ravin, står ett knotigt och snårigt pilträd, vars grenar tycks vridna i en spiral, som en av strömvirvlarna som ibland uppstår i floden eller i molnen. I virvelns mitt öppnar sig en spricka in i trädets skrovliga stam. Skogens varelser håller sig undan detta träd, för de tror att hålet i dess stam är en port till dödsriket.

I själva verket är båda pilträden och tjärnen som nämndes tidigare en sorts portar där varelser kan passera med sina kroppar, inte bara sina själar eller tankar, mellan den verkliga världen och den gröna drömmen.

*

Fråga: ”Drömvarelse”. Jag funderar på att kalla dem för ”huldror” eller något sådant, ur nordisk mytologi, men namnet ska ju kunna täcka in också rätt surrealistiska väsen — maneter med vingkjolar av blåsande körsbärsblommor, mammutar av mossa, osv. Så det är inte jättebra. Kastar återigen ut förslaget ”hamadryader”. Möjligen gillar jag det bara för att det används om en sorts monstuösa ormträd i Revenaltion Space, men jag tycker att det har en lite bortomvärldslig klang som inte känns lika omedelbart ”grekisk-romers” som t.ex. ord som nymf och sådär. Fast kanske är ”Nymf” ett bra ord på drömvarelserna.


Fråga: Jag tänker på detta med att passera ”kroppsligen” in och ut ur den gröna drömmen. Det känns som att om den gröna drömmen, träden själva, vill sända ut en emissarie i världen, så kommer det inte med några särskilda villkor, egentligen. Samma sak för den som är dum nog att kliva in i drömmen kroppsligen — inget hindrar dem.

Men att ta sig ut, utan tillstånd? Där tänker jag att det finns möjlighet att ställa upp olika villkor, som kan ge bra drama och spelighet. ”För att lämna den gröna drömmen utan drömmens tillåtelse, måste man bära en krans flätad av kvistar från Kärnträdet i drömmens mitt, och kvistar från den lind i den verkliga världen som vattnats med älvors tårar.” Inte det där, men något sådant, som man måste ge sig av på en quest för att fixa.

Det finns ju också den underbara möjligheten att en drömvarelse vill fly ur drömmen — lex The Corinthian i Sandman — och då måste ta hjälp av några intet ont anande smådjur.

Slutligen, en mer öppen fråga: Vad för sorts ”främmande” känslor kan man tänka sig att träden har, och hur skulle de manifesteras som drömvarelser? Jag vet att frågan är luddig. Jag tänker att en drömvarelse kan presentera sig som allt från ”Sommarnattens doft” till ”Näckrosornas död” till ”Urskogens längtan efter en renande eld”. Typ.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Vad för sorts ”främmande” känslor kan man tänka sig att träden har
Känslan av att vara i perfekt harmoni och samklang med sin omgivning
Känslan av cykler, att uppleva flera olika tidpunkter på samma gång, för att de är samma händelse i olika cykler (en sorts déjà vu på steroider)
Känslan av potentialitet, av spirande, av möjligheter som ännu inte blivit faktum, och därmed är oändliga ("frökänslan")
Den behagliga känslan av ett riktigt slut, ett slut som är passande och rätt, på ett levande ting
Den obehagliga känslan av ett oriktigt slut, eller en felaktig början, disharmonin i något som bryter mot den naturliga cykeln
Den översköljande behagligheten i glömska och utplånande
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,634
Location
Fallen Umber
Fråga: ”Drömvarelse”. Jag funderar på att kalla dem för ”huldror” eller något sådant, ur nordisk mytologi, men namnet ska ju kunna täcka in också rätt surrealistiska väsen — maneter med vingkjolar av blåsande körsbärsblommor, mammutar av mossa, osv. Så det är inte jättebra. Kastar återigen ut förslaget ”hamadryader”. Möjligen gillar jag det bara för att det används om en sorts monstuösa ormträd i Revenaltion Space, men jag tycker att det har en lite bortomvärldslig klang som inte känns lika omedelbart ”grekisk-romers” som t.ex. ord som nymf och sådär. Fast kanske är ”Nymf” ett bra ord på drömvarelserna.
Jag gillar faktiskt inte hamadryad, just för att det ligger för nära Chasm City för mig. Men jag vet inte riktigt ... "gröndjur", "grönbest" känns lite basalt, kanske. Något med "vidunder"? Jag försökte hitta någon rolig nybildning men vet inte om "vidunderverk" eller "vidundergångare" riktigt håller.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Jag gillar faktiskt inte hamadryad, just för att det ligger för nära Chasm City för mig. Men jag vet inte riktigt ... "gröndjur", "grönbest" känns lite basalt, kanske. Något med "vidunder"? Jag försökte hitta någon rolig nybildning men vet inte om "vidunderverk" eller "vidundergångare" riktigt håller.
Ja, det är kanske inte så bra ändå. Det är svårt att hitta rätt ord, för det ska funka på allt från swamp-thing-liknande odjur till John Bauerska tummelisa-tjärn-prinsessor och påfågelsvarelser.

Om jag börjar i andra änden, och tänker mig vilka det är som hittat på namnet på de här varelserna, så är det väl antingen skogen själv, eller någon excentrisk professor i naturlära på Dimköpingskollegiet (tänkt Miscatonic), eller möjligen ugglorna.

Skogen själv skulle ha ett namn på dem som noterar att de är avskilda från den gröna drömmens större kollektiv, från "nirvana", och att de ibland sänds ut som emissarier och budbärare; och jag tänker att skogens namn på dem skulle både hedra och varna dem: ensamvandrare, typ. Fast det känns varken särskilt järnåldersuråldrigt eller buddhistiskt. Skärva, drömflisa, drömfrö.

Om det skulle vara en akademiker som satte namn på dem, så skulle de ju ha ett namn på nån sorts halvlatin, lite korpaktigt och "katolskt". Något som anspelar på latinska ord:
Grön: Viridis
Besökare, främling: Adventor, Peregrinus
Skog: Silva

Jag gillar idén med att de heter "peregriner" eller kanske till och med "pilgrimer", men att det är skogen som kallar dem för det. Kunde inte det vara bra? "Grön pilgrim". Mja. Jag gillar det rätt bra för sig själv, utan ”grön”.. Peregrin används ju tyvärr i Sagan om Ringen, om en viss fool of a Took, annars är det ju mer specifikt.

Vill man gå all-in på buddhist-grejen -- det vill jag nog inte, det ska nog bara finnas där som en nyans, en struktur för trädens förhållningssätt till tiden och livet -- så verkar en viss sorts buddhistisk/ hinduisk/ sikhisk pilgrim heta en yatri, och ge sig av på en yatra när den färdas till en helig plats. Möjligen -- m ö j l i g e n -- finns det något intressant och liksom Dune-aktigt i att skogen har gamla, gamla namn på saker, och att de lånas in från just österländska kulturer, liksom utan att det görs en grej av det. Inte mer än att något kan heta ”nymf” eller att rösefolket har lite halvkeltiska namn. Då kunde portalen mellan den gröna drömmer och den vanliga världen vara en tirtha, en sorts vadställe. I Kenneth Branaghs filmatisering av En Midsommarnattsdröm, som utspelade sig i en väldigt brittisk miljö, vet jag att älvorna här och där hade väldigt tydliga indiska eller persiska attribut, och att det -- om man läste det med snälla ögon -- skänkte en känsla av att älvalandet hade en annan geografisk utsträckning än vår värld.

Jaha, nu halkade jag iväg från Dimsjökollegiet och latin till sanskrit. Jag vet faktiskt inte. Jag tror att någon här i forumet kommer att säga något klokt åt ett eller annat håll så att jag får klarhet. Just nu är jag nog lite småförtjust i det.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Drömmens geografi: Yatrier och tirthar

"Drömvarelsernas namn på sig själva är yatrier, som på ett av världens gamla språk — eller kanske någon annan världs språk, vars inbyggare har besökt den gröna drömmen för länge sedan — betyder ”pilgrimer” eller ”vandrare”.

*

Ibland måste en yatri lämna den gröna drömmens lövsusande salar, för att ensam och avskild från sitt ursprung utföra något i den vanliga världen. Det är bara på enstaka platser som det är möjligt att passera mellan de båda världarna som något mer än en dröm eller tanke; som en kropp med kraft och tyngd. Sådana platser kallar träden för tirthar; en tirtha är ett ”vadställe” eller en ”port” på det språk träden använder för att tala om dessa ting.
Tirthar är sällsynta, och ofta kringgärdade av tabun och vidskepelse.

*
(Och så tre yatrier, inspirerade av John Bauers bilder, kanske för att "balansera" det här med sanskritnamnen -- fast jag tänker mig att yatrier också ofta känns som att de hör hemma i Spirited Away eller Prinsessan Mononoke, eller i något av Lovecraft, fast lutat en aning åt det mysiga istället för det rent fasansfulla - typ en varelse som är en kryllande hög små skalbaggar och larver.)

*

En grönblå, påfågelsliknande fågel, med överdådiga vingar och stjärtfjädrar som ett vattenfall av skimrande silver. Den bär en vacker drottningkrona av silverlöv, och tycks kringgärdad av diamantstoft:
”Jag är Sommarregnen. Mig sänder den gröna drömmen för att påminna någon om att samma kraft som ger liv åt det som varit dött, också kan svepa bort staket och gårdar och hela byar.”

En mörk och burrig varelse, liksom omgiven av skugga och duggregn, hög som en bergsknall, med svart hår och en väldig mule; träden i den gröna drömmen knakar och knäcks när han kommer lufsande på stora tassar, hukad och dyster, med pliriga ögon, och labbarna släpande i marken. Hans röst låter som en ylande vind:
”Jag är Stormfällan. Mig sänder den gröna drömmen för att visa att försiktighet ibland är att föredra.”

En ekorrliknande figur, med silverpäls. Hon är tunn som ett strå av ängsgräs, och har en lockig, guldblond svans. Hon skuttar och dansar, snabb som en solkatt, eller står stilla, darrande intensiv:
”Jag är Gryningen I Björkarnas Hår.”

*
 
Last edited:

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
772
Jag gillar detta mycket. Det passar också perfekt in i den lite "buddhistiska" känsla som jag vill att de gröna varelserna ska ha. Träden vill inget: de vill slippa vilja saker.

För träden är separation en sorts lidande. Att tvingas bli en enda individ, ensam och avskild från allt annat, gör ont och är skrämmande. Det är som om träden redan existerar i nirvana, i ett utslocknat och ändlöst lugn, men, som du skriver, ibland tvingas ett av dem ut i de små hjulen av ensamhet och lidande, därför att man måste ha med de irriterande och märkliga djuren att göra.

Man kan också tänka sig att det här finns möjlighet att använda tropen "jag älskade dig, men du sände iväg mig till fienden, för att leva bland dem; varför skulle jag inte bli en av dem", som till exempel finns i The Prestige; dvs någon varelse ur den gröna drömmen som sänts som härold till djurens värld har blivit så sårad av att bli "utstött", och av ensamheten och isolationen, att den har bestämt sig för att förbli en individ, och leva i de små hjulens tid. Med komik, tragik, eller skräck som resultat, beroende på vad man är ute efter.

Perfekt. Taget.

Utmärkt påpekande.
Dels tänker jag att vissa stora rovfiskar är dumma och hungriga, och att det kan vara kul att försöka fånga en sådan.
Men du har rätt i att det behövs en sorts troll. Jag ska grubbla på detta.
Kul att du känner att det passade.

Jag vill bara passa på att säga att det är ett väldigt inspirerande projekt du håller på med. Roligt att läsa och kul att få komma med input och ideer. Drömvarelserna och vadställena känns också mycket stämningsfulla
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Egentligen inga frågor på detta, även om jag uppskattar feedback och också fler förslag på "råd till berättaren".

*

Trädens värld bör förbli främmande och obegriplig. Här är några riktlinjer som Berättaren kan hålla i huvudet när Rollpersonerna möter ålderträd:

- För att ett träd ska kunna göra sig förstått när det talar med smådjur, måste det se sig självt som avskilt från resten av grönskan, och det gör ont och är sorgligt och skrämmande. Ålderträdet knirrar och ojar sig och uttrycker ofta hur synd det tycker om de stackare som lever hela sina liv i ett sådant tillstånd. Kanske långa pauser, då det återförenas med den gröna drömmen: tänk på en landvarelse som försöker tala med fiskar, och då och då återvänder till ytan och hämtar luft.

- Kom ihåg att träd aldrig har bråttom. I själva verket har de svårt att förstå och mäta tid på en så detaljerad nivå som smådjuren. De saknar egna ord för ”timme”, ”dag”, och ”månad”, och har ingen känsla för dem: deras minsta tidsenhet är årstidernas skiftningar. Att säga till ett träd ”Vi träffas igen när sommaren är över”, är som att säga till ett smådjur : ”Vi träffas igen om ett andetag”. Träden förstår överhuvudtaget inte vad man kan utför för meningsfulla handlingar under så kort tid.

- Träd har ofta svårt att förklara sina motiv för djuren, som lever i ”sina små hjul”. Därför låter träden ofta bli att berätta varför de gör något, eller använder en sorts märklig poesi, som låter som ordspråk från en främmande kultur — ofta med bilder som ekar av en kommande istid eller torrperiod: ”Skogen hjälpte er komma undan ugglan därför att tallkottar sover gott i snö, men lindens frön dör den första frostnatten”; ”Ni kan inte passera här, ty sand och grus dricker bara sol, aldrig vatten.”

- Träd är telepatiska, även om det ordet inte existerar i Annwyn. Träd uppfattar djurens tankar och känslor starkare och tydligare än deras handlingar, och de ser dessutom andra varelsers tankar som deras rötter, och deras handlingar som deras blommor: rötterna är eviga, blommorna blåser snart bort. De kan sända en grön mardrömsvarelse för att röva bort ett djur ”för att han tänker tankar som kommer få farliga blommor”.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
- För att ett träd ska kunna göra sig förstått när det talar med smådjur, måste det se sig självt som avskilt från resten av grönskan, och det gör ont och är sorgligt och skrämmande. Ålderträdet knirrar och ojar sig och uttrycker ofta hur synd det tycker om de stackare som lever hela sina liv i ett sådant tillstånd. Kanske långa pauser, då det återförenas med den gröna drömmen: tänk på en landvarelse som försöker tala med fiskar, och då och då återvänder till ytan och hämtar luft.
Änvänder de inte också emissarier? För saker som är viktigare och mer komplicerat (och mindre tidskritiskt) än vad som kan uttryckas i några meningar så dras ett smådjur in i den gröna drömmen (sju säsonger eller sju år, för jag gillar att "sjusovare" i Krickdala skulle ha sin egen mening) medans träden, på sitt trädlika sätt, förklarar deras syfte. Eller kanske till och med modifierar delar av smådjurets personlighet.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Änvänder de inte också emissarier? För saker som är viktigare och mer komplicerat (och mindre tidskritiskt) än vad som kan uttryckas i några meningar så dras ett smådjur in i den gröna drömmen (sju säsonger eller sju år, för jag gillar att "sjusovare" i Krickdala skulle ha sin egen mening) medans träden, på sitt trädlika sätt, förklarar deras syfte. Eller kanske till och med modifierar delar av smådjurets personlighet.
Gillar tanken att träden inte riktigt hänger med. Något är på väg att hända och träden ser det. De tar in ett djur i drömmen och förklarar allt, så att detta djur kan handla. Sedan när djuret kommer ut efter sju år så är skadan skedd sedan länge och den utsände är lite osäker på hur den bör agera nu. Eller så kanske det fortfarande är hundra år kvar tills det händer, och djuret ska försöka stoppa händelseutvecklingen långt innan någon förstår vad som är fel.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
Kanske också varför vi inte har sett några sköldpaddor än i Krickdala. Jag hade inte velat bo nära en skog om det kryllar av träd som vill kidnappa väldigt långlivade smådjur (för att det är enda sättet att vara säker på att din utsände kommer att vara i livet när saker händer).
 

Fjodor Pollett

Swordsman
Joined
10 Dec 2013
Messages
416
Location
Lund
Efter att ha läst tråden har jag lite lösryckta tankar och associationer. Ta eller kasta efter behag.

Om vakenhet är att befinna sig ovanför vattenytan och sömn är att dyka runt de säkra grunden nära land så kommer trädens drömmar från djupet, och skymtas oftast bara som enorma skuggor som rör sig med skrämmande hastighet mot den ännu mörkare avgrunden. Endast med stor ansträngning kan de nå dem som inte självmant väljer att simma över dunkelvattnen.

Träden betraktar invånarna i ett samhälle som delar av samma väsen. Gäller samma sak åt andra hållet? En ekorre ser granen som en individ och tror hon talar med samma träd men kanske olika individer bebor granen vid olika tillfällen? Eller rentav samtidigt?

Diskussionen av hamadryad etc; jag gillar ordet rå (som i skogsrå) för det går bra att kombinera med andra ord på ett sätt som gör det förståeligt fast det blir ett nytt ord. Drömrå? Djuprå?

Jag hade en tanke till men tappade bort den. Jag får återkomma.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Änvänder de inte också emissarier? För saker som är viktigare och mer komplicerat (och mindre tidskritiskt) än vad som kan uttryckas i några meningar så dras ett smådjur in i den gröna drömmen (sju säsonger eller sju år, för jag gillar att "sjusovare" i Krickdala skulle ha sin egen mening) medans träden, på sitt trädlika sätt, förklarar deras syfte. Eller kanske till och med modifierar delar av smådjurets personlighet.
Jag lutar alltmer åt att träden själva ska vara fullständigt "lovecraftianskt" obegripliga. En sorts grönt, bortomvärldsligt kollektivt medvetande, vars motiv eller planer inte går att förstå. Ibland sänder träden en grön mardröm som får en bondgråd och alla dess djur att gå under i en explosion av mossa och svamp, typ som i filmen Annihiliation, och ibland sänder de en yatri som en ambassadör, för att försöka förklara sina outgrundliga mål och tankar för en by eller en grupp smådjur.

Och jag tror att de också ibland suger in någon i den gröna drömmen för att få något modernt förklarat för sig. Lex Lestat, ni vet?
"En kanin bygger maskiner som flyger med vingar som en fågel -- vad är det för något? Varför gör hon det? Är det för att kunna flyga över den frusna himlen när kristallårstiden kommer, eller för att kunna sprida sina frön över världen?"

*

Men jag tror att jag vill låta träden, och den gröna drömmen, förbli just totalt främmande. Skogen ruvar i bakgrunden, hotfull, vacker, mystisk, men ganska ointresserad av smådjurens små hjul. Man kan fortfarande dras in i den gröna drömmen och få tala med ett träds "avatar" där inne, men träden vill ingenting begripligt. Om de ger ett uppdrag till ett smådjur så är det som regel något fullständigt absurt, något som trädet inte på ett vettigt sätt kan förklara syftet med.

Däremot, för att det ska finnas en spelighet med skogen, tänker jag att vissa av de varelser som skogen drömt fram och som sänds ut i världen för att utföra deras outgrundliga uppdrag drabbas av "moha": illusionen om sin egen existens som individer, och en längtan efter att förbli just individer istället för att återuppgå i den gröna drömmens kollektiva medvetande när uppdraget är slutfört. Kanske kan de fortfarande resa in och ut ur den gröna drömmen, men utan att bli en del av den. Dessa varelser utvecklar då viljor och agendor som är mer begripliga.

- Några av dem ser sig fortfarande som skogens beskyddare, skogens förlorade söner. "I can be something else. A dark knight".

- Några av dem lider av att vara individer, och vill bli en del av den gröna drömmen igen, men kan inte. De ser det kanske -- felaktigt -- som ett straff, en utstötning, och söker efter ett sätt att botgöra på.

- Några av dem ser sig kanske till och med som skogens fiender?
 
Top