Nekromanti Relationsscheman

[Gurgeh]

Tänk om Hillfolk är precis som Järn och du har uppfunnnit ett spel som redan finns.

Likheterna mellan reglerna i Hillfolk och Järn är nog så nära noll som det är möjligt. Vad gäller världen så utspelar sig Järn i nordiskinspirerad järnålder med många och tydliga fantasyinslag, medan Hillfolk kändes mer som Medelhavet/Mellanöstern, utan fantasyinslag. Så de är ungefär så olika som två spel som handlar om järnåldern kan bli.

 

[Harry S]

Hur vore det möjligt att ha ett färdigt relationsschema med utbytbara noder? Finns något att vinna på det? Spelaren (en nod) kan själv placera sig i dramat.

Eller om man tänker sig ett relationskarta som utvecklar sig under spel, kan man ge varje spelare ett visst antal av "vill ha", "vill bevara" eller "vill förstöra", eller ett visst mönster som de sätts ut efter?

Med tanke på det Krille skrev så bör det finnas ett mönster:

Dessutom, det är inte antalet streck som är intressant, utan antalet trianglar. Du behöver minst en triangel per rollperson, och gärna ett par tre. Genesis är inne på viktiga saker här: trianglar är inherently obalanserade. Om relationer är bra eller dåliga så kommer man alltid ha en obalans i varje given triangel.

Du bör alltså skriva ut relationer som ger bra och dåliga relationer i trianglar vilket det automatiskt blir om du har minst en dålig och minst en bra relation per triangel.

Karaktär A - vill (F3 = Förgöra) fienden - Karaktär B
Rollperson 1 - är (F1 = Förvärva) kär i - Karaktär B
Karaktär A - är chef till (F2 = Förvalta) - Rollperson 1

Rollpersonens chef Karaktär A ger rollpersonen i uppdrag att angripa Karaktär B. Men rollpersonen är kär i Karaktär B. Samtidigt vill rollpersonen bevara relationen till chefen Karaktär A. Vad ska rollpersonen göra? Vilket dilemma!

Du kan lägga till nya noder mellan spelsessionerna. Det är bara att introducera rollpersonens kusin privatdetektiven Karaktär C som råkar ha en ohyvlad ost med rollpersonens chef. Rollpersonsborsan privatdetektiven är en ny nod som innebär en obalanserad triangel med rollpersonen (bra relation) och rollpersonens chef (dålig relation). Rollpersonen har sedan tidigare en bra relation med sin chef (om han inte har hunnit sabba den på grund av sin kärlek till Karaktär B som Karaktär A gett rollpersonen i uppgift att angripa). Rollpersonens chef Karaktär A ger rollpersonen i uppgift att döda rollpersonens kusin privatdetektiven. Hur ska rollpersonen lösa det här? Rollpersonen kanske ska överväga att bryta med chefen så att han slipper ha ihjäl sin käresta Karaktär B och brorsan privatdetektiven Karaktär C. Men om han bryer med chefen så får han en dålig relation med chefen (chefen är långsint) och chefen har i sin tur minst en relation med en person i relationschemat som rollpersonen också har en relation till. En ny obalanserad triangel har dykt upp på relationskartan.

Hur vore det möjligt att ha ett färdigt relationsschema med utbytbara noder? Finns något att vinna på det? Spelaren (en nod) kan själv placera sig i dramat.

Jag är inte på något sätt en expert på relationsscheman men jag misstänker att det blir svårt att placera rollpersonen i centrum så att rollpersonen är involverad i alla relationer direkt eller indirekt. Om rollpersonen placeras i ett färdigt relationsschema så ökar nog risken att rollpersonen är oberörd av ett triangeldrama i relationsschemat varför det i princip saknar mening för spelaren/rollpersonen. Det låter inte som en bra triangel som inte inbegriper rollpersonen.

En annan nackdel med att ha färdiga relationskartor som du placerar rollpersonerna i är nog att du därmed låser spelarna till att spela rollpersoner som passar ihop med karaktärerna i den färdiga relationskartan. Det blir svårt att spela rollpersonen prisjägaren som jagar smugglaren om smugglaren inte finns med på relationskartan.

Men jag antar att du kan ha en arsenal av spelledarpersoner klara som rollpersonerna väljer mellan vilka de vill ha olika relationer med. Spelare 1 väljer att vara vice sheriff åt sheriffen (Karaktär X) och barndomsvän till banditen (Karaktär Y). Sheriffen och banditen har en dålig relation. Spelare 2 väljer att vara älskad son till ranchägare (Karaktär Z) som är far till familjens svarta får (Karaktär W). Familjens svarta får hatar rollpersonen eftersom rollpersonen får faderns kärlek. Två obalanserade trianglar som innehåller rollperson 1 och rollperson 2 har skapats med hjälp av en hög med färdiga spelledarpersoner.

 

[Harry S]

http://urverkspel.com/artiklar/49-fi...enarioupplaegg
http://urverkspel.com/artiklar/178-f...-kontra-agenda

Richards artikel går ut på att spelledaren har skapat relationskartan i förväg och att rollpersonerna sedan upptäcker fraktionerna och avslöjar relationerna.

Vad är fördelen/nackdelen med att ha en färdig relationskarta som man placerar rollpersonerna i jämfört med att skapa relationskartan samtidigt som man skapar rollpersonerna? Jag gissar baserat på det Krile skrev att ...

men Smallville RPG satte det i system så att det blir en del av rollpersonsskapandet och gör det i form av tydliga "rundor".

... en relationskarta som skapas runt rollpersonerna gör rollpersonerna till huvudpersoner. En färdig relationskarta innebär att rollpersonerna antar biroller i relationskartan.

 

[Harry S]

Sen är jag lite tveksam till syftet. Relationskartor är bäst när de är spelarnas metod att kartlägga sin omgivning och sätta in sina grejer i den. Om någon annan gör den åt dem så tappar spelarna det inflytandet.

Hur resonerar du kring relationskartor som byggs av färdiga spelledarpersoner då? Relationskartan är ett oskrivet blad men spelledaren har bestämt vilka karaktärer som måste ingå så som en sheriff, en borgmästare, en saloonägare, en gruvchef, en skribent, en ranchägare, en ömfoting, en bakditledare mm. Detta för att spelledaren ska försäkra sig om att få med de karaktärer som karaktäriserar spelvärlden.

 

[RasmusL]

Hur vore det möjligt att ha ett färdigt relationsschema med utbytbara noder? Finns något att vinna på det? Spelaren (en nod) kan själv placera sig i dramat.

Eller om man tänker sig ett relationskarta som utvecklar sig under spel, kan man ge varje spelare ett visst antal av "vill ha", "vill bevara" eller "vill förstöra", eller ett visst mönster som de sätts ut efter?

Egentligen vad jag är ute efter, går det att spela utifrån relationskartor med n00bs?

Jag har ett speedhack till SaKVaL som autogenererar relationskartan och det fungerar förvisso bra som plattform men _bara som spelarna hittar sätt att investera i den trots att de inte skapat den_. I mitt lilla hack får spelarna vara med och slå tärningar för att slumpa och sedan sätta ut namn, jag vet ännu inte om det räcker då jag bara testat två gånger.

 

[Genesis]

Vad är fördelen/nackdelen med att ha en färdig relationskarta som man placerar rollpersonerna i jämfört med att skapa relationskartan samtidigt som man skapar rollpersonerna?

Det Rickard skriver om är naturligtvis ett relationsschema, men inte vad vi (eller i alla fall jag) brukar mena när vi pratar om "relationsscheman". Det han talar om brukar vi benämna "fisktank" och är ett verktyg för en annan sorts spel. Fisktank funkar bra i spel där rollpersonerna är en grupp som gör saker tillsammans. Relationsscheman (i stil med de som finns i SAKVAL) funkar bra när man vill ha konflikter mellan rollpersoner. Det här är beprövade "standardlösningar" som vi vet funkar, men det finns naturligtvis massor av intressanta saker att upptäcka genom att blanda eller bryta mot de här uppdelningarna.

 

[Genesis]

Kan det inte finnas fördelar med detta? Om man vill flytta spelet mellan olika "världar" som bara har en koppling till den gamla eller om man vill ha med en svårupptäckt sekt?

Det går säkert att bygga ett spel där detta fungerar. Men då måste man ta hänsyn till det från början och se upp med vad man gör. Dåligt ihopkopplade delar av relationsscheman har ställt till med problem när jag har spelat, så ska man använda sådana måste man vara försiktig och veta vad man gör.

Men underförstått så betyder väl "Vill beskydda" att man behöver skydda karaktären typ i dag och inte i morgon? Hämta upp och kör till gömstället så snart som möjligt innan det är för sent typ.

För sent för vad? Det kräver att personen är i fara. Och då behöver den faran vara specificerad och inte underförstådd. Däremot kan man aktivera relationen genom att bygga upp en annan relation som sätter personen i fara, men det gäller också att detta hinner komma i spel. Det finns inga garantier för att man hinner utveckla alla relationer under spel, beroende på hur länge man spelar. Ibland måste till och med en relation strykas för att man inte haft med den ännu och råkat etablera saker som gör den ologisk. En aktiv relation från en rollperson kan dock snabbt aktiveras av spelaren och därmed garantera att rollpersonen har en agenda, ett mål.

För det leder till dilemman som leder till drama har jag lärt mig på rollspel.nu.

Ja. Det kan kännas lite "standardmodell 1A" ibland, men det här är grejer som vi vet fungerar och ger upphov till bra spel. Det går absolut att leka med och utmana dessa "regler", men min rekommendation är i alla fall att man börjar här för att lära sig att se hur relationsscheman utvecklas i spel. Sedan kan man experimentera och utveckla.

 

[RasmusL]

Jag gillar att skapa relationskartor men jag är inte säker på att de gör någon nytta i ett spelledarlöst konfliktdrivet spel när de väl är på plats. Funktionen jag vill åt tror jag är att få deltagarna att anstränga sig för att förstå och vara delaktiga i Situationen så som den ser ut innan Tilt och när vi väl spelar så är jag osäker på hur nyttig papperskartan är. Förvisso är det väldigt taktilt och trevligt att kunna illustrera förändringar i relationer med pennstrecken men, i de spel där relationskartan inte har någon mekanisk effekt, är jag osäker på om bidraget till dramaskapandet fortsätter även efter att kartan ritats.

Hela den här grejen med att få ner något abstrakt och känslomässigt som konkreta linjer på ett papper är imltho tveeggad och jag vet att jag själv och ofta gått vilse i kartritandet och glömt bort de bakomliggande anledningarna. Jag spelar story now för bleed (http://www.rollspel.nu/forum/main-ca...pel-för-bleed) och hittepåandet är egentligen ett annat spel än det jag vill hålla på med (Genesis-style dramamakandet tjänas givetvis även det bäst av fokuserat "ritande" och kanske där i ännu högre grad då mycket handlar, upplever jag, om att knyta ihop säckar snarare än att fylla rummet med dem).

 

[Krille]

Hur resonerar du kring relationskartor som byggs av färdiga spelledarpersoner då? Relationskartan är ett oskrivet blad men spelledaren har bestämt vilka karaktärer som måste ingå så som en sheriff, en borgmästare, en saloonägare, en gruvchef, en skribent, en ranchägare, en ömfoting, en bakditledare mm. Detta för att spelledaren ska försäkra sig om att få med de karaktärer som karaktäriserar spelvärlden.

Jag har en liknande grej i Järn: spelarna går runt bordet och definierar hövdingen, hövdingens arvtagare, hövdingens gemål, krigsledaren, hästherren, rustsmeden, völvan, gudatalaren etc. De kan definiera sig själva som någon av dessa om de vill. Det gör framförallt att gruppen inte får den där "writer's block" som man ofta får av ett vitt papper, och ger också gruppen en mer likriktad syn på världen. Det är ofta lättare att komma överens att göra avsteg från en gemensam agenda, än vad det är att försöka synka fem helt o-likriktade agendor.

 

[Genesis]

Jag gillar att skapa relationskartor men jag är inte säker på att de gör någon nytta i ett spelledarlöst konfliktdrivet spel när de väl är på plats.

Jag håller med, med förbehållet att det är guld för att hålla koll på de olika relationerna innan man etablerat dem ordentligt i spel. När man väl interagerat med någon ett par gånger är det enkelt att komma ihåg relationen man har, men innan dess är ett relationsschema perfekt för att ge lite överblick och se att "Aha, de där två hatar ju varandra, det kan jag utnyttja!".

 

[Harry S]

Det Rickard skriver om är naturligtvis ett relationsschema, men inte vad vi (eller i alla fall jag) brukar mena när vi pratar om "relationsscheman". Det han talar om brukar vi benämna "fisktank" och är ett verktyg för en annan sorts spel. Fisktank funkar bra i spel där rollpersonerna är en grupp som gör saker tillsammans. Relationsscheman (i stil med de som finns i SAKVAL) funkar bra när man vill ha konflikter mellan rollpersoner. Det här är beprövade "standardlösningar" som vi vet funkar, men det finns naturligtvis massor av intressanta saker att upptäcka genom att blanda eller bryta mot de här uppdelningarna.

Attans. Det har jag missat toltalt. Jag trodde bara att skillnaden var om rollpersonerna genererades tillsammans med relationskartan eller om de var "på tillfälligt besök" i en färdig relationskarta.

 

[Harry S]

Jag efterlyser två bilder som tydligt visar skillnaderna mellan Richards och Genesis relationskartor. Richards fisktank har vi här http://urverkspel.com/artiklar/49-fi...enarioupplaegg. Genesis relationskarta har vi här? http://www.mapsandmoreshop.de/hillfo...onship_map.JPG

Jag gissar att den sista länken visar den typ av relationskarta som Genesis skriver om. Relationerna bildar trianglar med rollpersonen Silberblick i mitten. Men om vi tittar på triangeln Seestern - Weise Schildkröte - Falkenauge.

Hur involverar man spelaren som spelar rollpersonen Silberblick i den under spel? Eller är grejen den att alla karaktärer på relationskartan ska spelas av spelarna (spelledarlöst) vilket innebär att alla spelare blir involverade i alla intriger/trianglar (även om rollpersonen Silberblick inte ingår i triangeln)?

Hur spelar man i så fall med Genesis-relationskartan om man spelar med en spelledare som sköter spelledarpersonerna? Genom att alla relationstrianglar alltid har ett hörn ni någon av rollpersonerna?

 

[RasmusL]

Jag efterlyser två bilder som tydligt visar skillnaderna mellan Richards och Genesis relationskartor. Richards fisktank har vi här http://urverkspel.com/artiklar/49-fi...enarioupplaegg. Genesis relationskarta har vi här? http://www.mapsandmoreshop.de/hillfo...onship_map.JPG

Jag gissar att den sista länken visar den typ av relationskarta som Genesis skriver om. Relationerna bildar trianglar med rollpersonen Silberblick i mitten. Men om vi tittar på triangeln Seestern - Weise Schildkröte - Falkenauge.

Hur involverar man spelaren som spelar rollpersonen Silberblick i den under spel? Eller är grejen den att alla karaktärer på relationskartan ska spelas av spelarna (spelledarlöst) vilket innebär att alla spelare blir involverade i alla intriger/trianglar (även om rollpersonen Silberblick inte ingår i triangeln)?

Hur spelar man i så fall med Genesis-relationskartan om man spelar med en spelledare som sköter spelledarpersonerna? Genom att alla relationstrianglar alltid har ett hörn ni någon av rollpersonerna?

Definitionsmässigt så är jag faktiskt inte säker...

En relationskarta, skapad av en spelledare som även definierar alla aktörer som inte är spelarnas blir väl en fisktank, eller? Jag tänker mig att syftet med kartan, snarare än hur den ser ut, som avgör skillnaden. Där den variant Rickard skriver om på gnomestew håller reda på aktörers agendor och hemligheter och blir ett verktyg för att skapa reaktioner på spelarnas handlingar (tänk fluga i spindelnät) samt dela ut information och ledtrådar är Genesis (min tolkning) där för att skapa en grund att utgå från när en dramatisk situation laddas. Utseendemässigt kan de vara identiska men sättet de används kan skilja.

 

[Genesis]

Hur involverar man spelaren som spelar rollpersonen Silberblick i den under spel? Eller är grejen den att alla karaktärer på relationskartan ska spelas av spelarna (spelledarlöst) vilket innebär att alla spelare blir involverade i alla intriger/trianglar (även om rollpersonen Silberblick inte ingår i triangeln)?

Hur spelar man i så fall med Genesis-relationskartan om man spelar med en spelledare som sköter spelledarpersonerna? Genom att alla relationstrianglar alltid har ett hörn ni någon av rollpersonerna?

I ett spel med en spelledare som har monopol på birollerna så är alla relationer som inte påverkar rollpersonerna ointressanta. I Hillfolk-bilden du länkade till är ju garanterat inte Silberblick den enda rollpersonen. Alla på schemat är inte nödvändigtvis rollpersoner, men flera av dem är det. Har du läst Svart av kval, vit av lust? Där har jag skrivit en hyfsat utförlig förklaring av hur jag använder relationskartor och hur de ser ut.

 

[Harry S]

Utseendemässigt kan de vara identiska men sättet de används kan skilja.

Nja. Jag uppfattar att det finns tre viktiga skillnader som också visar sig i relationskartornas utseende:

1. I en Genesis-relationskarta består relationerna av ostabila relationstrianglar (en bra relation och en dålig per triangel). I Richards relationskarta så bör varje nod ha relationer med minst två andra noder på kartan men han skriver ingenting om ostabila trianglar.

2. I en Genesis-relationskarta så behövs aktiva agendor för att aktivera relationer medan relationerna i Richards relationskarta aktiveras mer av spelarnas inverkan på spelledarpersonerna.

3. I Genesis relationskarta är utgångspunkten spelledarlöst spel. I Richards relationskarta är utgångspunkten spel med en spelledare.

 

[Harry S]

I ett spel med en spelledare som har monopol på birollerna så är alla relationer som inte påverkar rollpersonerna ointressanta. I Hillfolk-bilden du länkade till är ju garanterat inte Silberblick den enda rollpersonen. Alla på schemat är inte nödvändigtvis rollpersoner, men flera av dem är det. Har du läst Svart av kval, vit av lust? Där har jag skrivit en hyfsat utförlig förklaring av hur jag använder relationskartor och hur de ser ut.

Hur kan du veta att Silberblick inte är den enda rollpersonen (förutom att man brukar vara mer än en spelare)? Om relationskartan är av Richards modell så behöver inte en relation vara meningslös bara för att den inte omfattar rollpersoner.

Nej jag har inte läst Svart av kval, vit av lust men jag har läst mycket annat av det som har skrivits på gamla och nya rollspel.nu om relationskator.

 

[Harry S]

Finns det inget schematiskt alternativ till de röriga "spaghettikartorna"?

Jag tycker att spaghettisymtomet gör att relationskartorna verkar gynna Genesis/RasmusL användningsområde som engångshjälpmedel (RasmusL) snarare än Richards användningsområde som kontinuerliga spelledarhjälpmedel.

Finns det inget alternativ till spaghettivisualisering om man vill återanvända relationskartan under spel?

 

[Genesis]

3. I Genesis relationskarta är utgångspunkten spelledarlöst spel. I Richards relationskarta är utgångspunkten spel med en spelledare.

Nja, inte nödvändigtvis. Jag gillar spelledarlösa spel och skriver främst sådana, men det är inget som egentligen har med relationskartan att göra. Hillfolk, Apocalypse World och In a Wicked Age tenderar att ha liknande relationskartor och de har alla spelledare.

 

[Genesis]

Hur kan du veta att Silberblick inte är den enda rollpersonen (förutom att man brukar vara mer än en spelare)? Om relationskartan är av Richards modell så behöver inte en relation vara meningslös bara för att den inte omfattar rollpersoner.

Jag har spelar Hillfolk och vet hur det funkar. Och, som du säger, så brukar man vara fler än en spelare. Och du länkade ju till kartan som ett exempel på en karta av "min" modell.

Nej jag har inte läst Svart av kval, vit av lust men jag har läst mycket annat av det som har skrivits på gamla och nya rollspel.nu om relationskator.

Ok. Det finns gratis på urverkspel.com om du är intresserad.

 

[Krille]

Finns det inget schematiskt alternativ till de röriga "spaghettikartorna"?

Man kan till viss mån hjälpa upp det genom att organisera kartan ordentligt. Annars är alternativet att begränsa kartan, antingen i antalet noder eller göra den hierarkisk under rollpersonen. Nackdelen med endera är att det minskar mängden potential i kartan så till den grad att den riskerar att inte kunna ge drama och därmed bli meningslös.

Jag tycker att spaghettisymtomet gör att relationskartorna verkar gynna Genesis/RasmusL användningsområde som engångshjälpmedel (RasmusL) snarare än Richards användningsområde som kontinuerliga spelledarhjälpmedel.

Nä, spaghettisymtomet är en effekt av att man har mycket relationer mellan noder samt att kartan utvecklas under kontinuerligt spel. En spaghettikarta motarbetar tvärtom möjligheten att användas som engångshjälpmedel, eftersom den är rörig att sätta sig in i och att den drama man hittar en gång lättare skrivs som agendor inför engångstillfället än som en stor tallrik spaghetti. Spaghetti-tallriken kommer till sin fulla rätt när det är ett levande dokument som används kontinuerligt under spel.