Relationsscheman

[entomophobiac]

Läser så sakteliga @Genesis bok, och kommer in på det här med relationsscheman. En sak som slog mig när jag läste Shinobigami är att en av de roligare saker jag vet är asymmetrisk information. Saker som att rollperson A tror att rollperson B är otrogen med rollperson C, men i själva verket är det inte så. Eller, som transkriptionen i Shinobigami lägger upp det, att en rollperson tror att en annan har den magiska artefakten, men det är egentligen en tredje som har den, och en fjärde som också vill ha den för att ge den till sin mästare; antagonisten. När missförstånden och övertolkningarna tar fart blir spelet intressant. Gruppkonflikter som bygger på missförstånd är kul helt enkelt. Tycker jag.

Det som är snyggt med Shinobigami är att de här relationerna är helt dolda när spelet börjar. De är skapade som "secrets" som spelarna får utdelade som handouts. Uppenbarligen kräver detta att någon förbereder en bunt secrets, även om det ur mitt perspektiv inte måste vara en faktisk spelledare; finns ju inget som hindrar att du förbereder din egna hemlighet. Men jag gillar det! För det gör att det inte behöver finnas en skiss med faktum framför mig. Vad som är sant eller falskt kommer behöva upptäckas genom spel.

Relationsscheman för mig blir en lapp på bordet som du kommer sitta och flukta på, och som lätt kan kännas en smula "för mycket" för en person som jag, med dåligt tålamod. Särskilt om den måste preppas innan vi spelar. Det blir lätt lite "speligt", och på närmast en metanivå, även om det inte heller behöver vara något dåligt såklart utan handlar om vad för spelande en är ute efter.

Att dölja relationerna helt, eller begränsa dem likt Fiasco på ett sätt där du kan fokusera på det fåtal saker som är knutna till dig personligen, gör att du kan få det fina med schemat men utan att behöva ha ett faktiskt schema. Och att du kan komma igång mycket fortare.

Så där kommer jag ifrån. Men nu vill jag att ni säljer relationsscheman till mig, istället. Vad går jag miste om när jag är relationsschemamotståndare?

 

[Genesis]

Att dölja relationerna helt, eller begränsa dem likt Fiasco på ett sätt där du kan fokusera på det fåtal saker som är knutna till dig personligen, gör att du kan få det fina med schemat men utan att behöva ha ett faktiskt schema. Och att du kan komma igång mycket fortare.

Gör man det öppet är jag inte säker på att det går så mycket snabbare. Du måste ju fortfarande hitta på alla de där relationerna, och berätta om dem för varandra, spåna, diskutera, och så vidare. Jag är inte övertygad om att det går snabbare.

För mig är relationsschemats stora fördel överskådligheten. Det ger mig en bra koll på de relationer som inte har med min rollperson att göra och som min rollperson kanske inte heller vet om. Alltså precis det du tycker är en nackdel ser jag som en styrka. Jag kan bygga intressant drama. Säg att jag spelar en gangsterboss och du är min lojale underhuggare. Du är också hemligt förälskad i Flavio. Jag kan nu sätta en scen där jag beordrar dig att döda Flavio, för han har gjort något som jag inte uppskattar. Direkt har vi en cool dramasituation. Du måste nu bestämma hur du ska göra. Göra uppror mot mig? Döda din älskade? Fejka Flavios död? Något annat? Det här kan jag göra eftersom jag som spelare vet om din hemliga förälskelse. Hade jag inte vetat om den hade jag missat den här dramapotentialen.

När man skapar relationsschemat kan man också genom överskådligheten se till att bygga ett bra nätverk av relationer. Man kan jobba med de faktorer jag talar om i boken: Bygga in lagom med konflikter, bygga in dilemman, jobba med trianglar, se till att man inte har vissa personer som är isolerade från resten av dramat, och så vidare. Det är lättare att få till något som verkligen klickar och funkar, helt enkelt. Drar jag bara relationer till spelarna till höger och vänster om mig så blir det svårare att få den överskådligheten. Och jag kommer inte att få några trianglar, som är den bästa formen, om vi inte är tre spelare. Det blir också lätt så att man måste ha noll viktiga biroller (alla skapar bara relationer till andra rollpersoner), eller lika många som antalet spelare (alla skapar en var), vilket blir för många, och de är bara knutna till en person, så de blir inte viktiga. Varje biroll bör nästan alltid ha en relation till i alla fall två rollpersoner.

 

[RasmusL]

Skapandet av relationsschemat brukar för mig vara ett sätt att etablera, kalibrera och vara överens om hur spelet börjar. Jag tycker inte alls att Fiasco gör den grejen bra, svårt att få en överblick och cirkel-grejen blir lätt forcerad. Därutöver tar det inte mindre tid än säg Svart av Kval eller liknande, snarare tvärt om men beror såklart på hur kul en tycker det är och hur mycket tid en lägger på det

Relationsschemat visar ju inte allt som finns, det finns alltid "dolda" relationer som upptäcks under spel men det hjälper mig att sätta scener och veta vilka knappar jag ska trycka på beroende på vilka roller som är närvarande. Jag har använt det som stöd på lajv med uppåt hundra deltagare, i mobiltelefonen, lätt att snegla på när jag träffar på någon och kan enkelt styra in scenen mot något som är viktigt i den rollens setup för historia.

 

[Björn den gode]

Sen finns det väl inget som hindrar att man kombinerar det? Som i Gastkammaren till exempel där man både har en relationskarta och hemligheter och så får man det bästa av båda världar? (Är iofs inte helt såld på att ha hemligheter alls men jag kan förstå charmen)

 

[entomophobiac]

Du måste ju fortfarande hitta på alla de där relationerna, och berätta om dem för varandra, spåna, diskutera, och så vidare.

I Fiasco specifikt använder du ju playsets med tabeller för att kunna börja springa direkt. Men det är ändå bara ett exempel i sammanhanget. Jag gillar ju samberättande av den form där berättandet och spånandet sker under tiden spelet pågår. Att börja från en smal premiss—ibland så lite som en stödmening—och sen skapa relationerna längs vägen. Ahshit, du är ju min bror såklart, och vi är sura på granngården som flyttar stängslet längre och längre in på vår mark för varje år, och, och, och. Men lite mer när det behövs än som ett schema.

Relationsscheman, och då kanske som ett spektrum mellan det väldigt enkla och "läs en roman och kopiera hela skiten"-tänket som Edwards visar exempel på i The Sorcerer's Soul, känns för mig som att det blir ett lager av i värsta fall överflödig abstraktion.

Men jag köper att det också kan underlätta specifika typer av spel, som @RasmusL är inne på med sitt lajvexempel. I slutänden tror jag helt enkelt att jag inte ser vilka problem relationsschemat löser. Är det inspiration? Är det en mall? Ger det ett sammanhang? En sorts rollpersonsskapande? None/all of the above?

Inget av det menat som kritik, vill jag påpeka. Jag är nyfiken.

 

[Genesis]

Alltså, relationsscheman är ju bara ett sätt att dokumentera. Det är ett språk. Så jag undrar här lite vad vi jämför med.

Om vi jämför med Fiasco så är ju skillnaden rent estetisk. Funktionellt är Fiascos system och ett relationsschema precis samma sak. Det visar relationer mellan olika roller. I Fiasco gör man det genom lappar eller kort som man placerar mellan spelarna, medan man i ett relationsschema ritar ut relationerna på ett papper. Man kan spela Fiasco och rita ut relationerna i ett schema istället för med lappar. Jag tycker att ett relationsschema är mer överskådligt och tydligt, och det ger också färre begränsningar, i och med att du med Fiasco-metoden har svårare att hantera biroller och du måste ha en rollperson per spelare. Med ett relationsschema kan du ha gemensamt ägandeskap över rollerna, om du vill. Men Fiascos metod är ju bara ett relationsschema som dokumenteras på ett annat sätt, så det är en ren estetisk preferens, förutom de detaljerna.

Om vi jämför med att inte ha några förberedelser alls så är det mer principen att etablera relationerna innan spel, som i Fiasco eller andra spel med relationsbaserade förberedelser, som vi är intresserade av. Jag gillar ju att spela med minimala förberedelser, och i flera av mina spel, som Nerver av stål och Anatman, förbereder man inga relationer. I Hantverksklubben spelar vi ju också helt förberedelselöst. Här är det ju också såklart en preferens. Jag tycker att det är underligt att tala om det som en lösning på ett problem. Det är mer olika sätt att spela. Lite som att ge varje spelare en rollperson vardera. Vilket problem är det lösningen på?

Det sagt så kan vissa känna att det är lättare att komma in i spelet och sätta igång om deras rollpersoner har någon sorts drivkraft elelr agenda från början. "Ah, okej, jag jobbar som administratör här, men jag tycker att min chef är inkompetent och vill avsätta henne. Check, då vet jag vad jag vill sätta för scen." Det här kan man såklart hitta på direkt i spel, men man kan känna att det är lättare att diskutera igenom det gemensamt med de andra spelarna och se relationerna byggas upp, istället för att behöva improvisera det på plats.

Sedan kan man ju spela med minimala förberedelser och ändå använda ett relationsschema. Så brukar vi göra när vi spelar kamopanj, till viss del. Vi har lite förberedelser, men relationsschemat när ganska glest när vi börjar spela. Efter ett par sessioner har vi dock hittat på en massa nya roller och etablerat eller förändrat relationer, så relationsschemat har växt. Som sagt, det är ju bara ett sätt att dokumentera. Någon gång gjorde vi det i tabellform istället. Det funkade rätt bra, speciellt om man vill skriva ned mycket relationer (typ mellan varje rollperson och varje biroll), men generellt föredrar jag överskådligheten i relationsscheman. När vi spelade Bois dormant i lördags fanns det inget i reglerna eller förberedelserna som nämnde relationsscheman, men Simon hade ritat upp ett i Miro i alla fall, och det var väldigt användbart under spel. Mycket "Vänta, vem är Margarethe? Ah, okej, hon är din syster, och jag och hon var tidigare goda vänner, men har växt ifrån varandra lite." Så om det löser ett problem är det väl detta. Att enkelt kunna se alla personer och relationer i dramat. Visst, vi hade kunnat ha ett varsitt formulär och skrivit ned alla biroller på det, med kommentarer, men det är ju mycket mer skrivande än att göra ett relationsschema, och fortfarande, tycker jag, mindre överskådligt.

 

[entomophobiac]

Så om det löser ett problem är det väl detta. Att enkelt kunna se alla personer och relationer i dramat.

Det köper jag! Att det löser problem som att komma ihåg vad vem heter, vem som är bundis med vem, etc. Kruxet (för mig) blir väl helt enkelt att lägga det på en lagom nivå.