Om Passion och Förnuft
För fem år sedan hade jag en attityd i stil med "jag vet allt och kan rimligtvis allting, jag är bäst, lyssna på mig, allt annat är bluff och båg". Den attityden gick ur mig rätt snart, men hos vissa släpper den visst aldrig.
Jag har tänkt mycket på det där sedan forumets diskussion om terrorister och med vilka mål man har rätt att bekämpa dem.
Varje intressekonflikt utgår nog från dem som har personliga mål att nå genom att rättfärdiga ett visst ställningstagande; såsom att man exempelvis vill utkräva hämnd efter att ens barn har dött. Dessa personer har alltså en naturlig fallenhet för att leta efter skäl som rättfärdigar deras ställningstagande - de
vill att deras åsikter skall vara berättigade, och de vill det så mycket att de ogärna
diskuterar fastän de ändå vill
vinna diskussioner, samt att de letar efter argument som talar för deras sak även på ställen där de inte riktigt finns.
De som har en personlig distans till konflikten kan istället bidra med sunda analyser och förnuftiga resonemang. De propagerar inte för varken den ena eller den andra sidan förrän de bortom varje rimligt tvivel hittat en överlägsen lösning, utan de känns igen på deras förmåga att tvivla, ifrågasätta och belysa ståndpunkter under nytt ljus.
Ofta är dessa tu (den som propagerar med passion & den som ifrågasätter med förnuft) inbakade i en och samma person. Barn och andra personer som har svårt att hävda sig i diskussioner börjar exempelvis ofta med några argument för att sedan till slut propagera på ren osäkerhet.
Nå, nu är det lätt att man säger att de som ifrågasätter och tvekar är klokare och förnuftigare än de som har en känslomässig utgångspunkt - men jag tror tvärtom att resonerande personer ofta förvärrar diskussioner genom att inte försöka förstå hur de passionerade personerna egentligen känner.
Visst, på sätt och vis kan man säga att förhållandet är ömsesidigt - för passionerade personer låter ofta så som du citerade det; "jag vet allt och kan rimligtvis allting, jag är bäst, lyssna på mig, allt annat är bluff och båg" när man bemöter dem med frågor för att ändra deras perspektiv, men jag vill ändå säga att
den resonerande mittparten har större möjligheter att förstå de passionerade parterna än vice versa. Så ansvaret hänger i första hand på de resonerande personerna.
Jag har själv nästan inget att personligen vinna på att ta ställning för varken det ena eller det andra - jag gör det rentutav till min grej att jag ifrågasätter det som de flesta tycker om. Men ändå så är jag ofta dålig på att förstå vad det ligger för känslor bakom när andra personer propagerar för sina ståndpunkter med kraft och kräm. Såsom just kommunismfrågan. Det är enkelt för mig som resonerar med förnuftet att se att argumenten ofta är helt vansinniga, men ändå så verkar jag vara nöjdare med att gotta mig åt att ha "rätt" än att faktiskt se till att diskussionen leds i en riktning mot förståelse och insikt.
Jag tycker alltså inte att man såsom förnuftsresonerare ska sucka och stöna över folk som propagerar med passion. Åtminstone inte så förhastat. Man bör börja med att försöka förstå dem. Trots allt, det är enklare att förstå
dem än tvärtom.
