Nekromanti Religion i rollspel

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
I alla andra fall blir det lite krystat och konstlat i mina ögon, speciellt om man har en fantasyvärld med en uppenbar kristendomsrippoff, det är otroligt avtändande för min del. Det lustiga i det hela är att jag inte har något som helst emot att spela troende till en islam-, buddha- eller shintoliknande religion, men om det kommer för nära kristendomen slår jag bakut. Mysko.

Mer mysko om man tänker på att Islam är ruskigt nära en kristendomsrippoff. De har bara lagt till en ny profet och en egen helig skrift... Ungefär som Kristendomen gjorde mot Judendomen (mera rippoff).
:gremgrin:
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Re: Okej...

"Och då borde väl någon rollspelstillverkare också kunna tänka samma sak? Eller åtminstone få klart för sig att många vill ha det som vi redan diskuterat (de fantasyspelare som inte är kobolder)... Någon borde väl få den iden nångång?"

Tja, det har ju hänt, faktiskt. Åtminstone Hârn och Gondica har sådana gudar. Pendragon och Ars Magica hjälper också till en hel del. Jag försöker göra samma sak i Västmark och Skymningshem, men faen vet om jag kommer att lyckas.

"Jag är själv inte troende men jag skulle nog kunna spela en. Allt som krävs är lite inlevelse."

Jag tror att många har fått en nidbild av religiösa i form av svavelpredikanter som kan varenda ställe i Bibeln utantill och vrider och vänder på citaten till sin fördel. För det krävs ju onekligen en hel del kunskap om religionen. Samma sak för debatterande religionsfilosofer och teologer från Rosens Namn. Där är det rätt uppenbart att man måste ha en rätt schysst kunskap om religionen för att spela en sådan roll.

En annan orsak tror jag är att religion är djupt och mycket, mycket personligt. Att börja spela religiös tar emot, helt enkelt. Det är ofta ett för stort avsteg från sig själv för att man ska kunna känna sig bekväm och trivas med sin roll. Inte heller kan man spela ateist i världar där gudar så påtagligt finns i världen. Så man kör på medelvägen: agnostiker. Visst, gudar finns, men så länge som de inte stör mig så stör jag inte dem. Eller så kör man på den andra medelvägen: nidbilden. Det är enklare att spela över än att spela roll.
 

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
Inbjudan till nattlig ritual

Jag vill ha något som hjälper mig att spela troende.

Du kommer få ett hemligt SMS, där en hemlig plats kommer att uppges på en hemlig tid. Egen get och kondom är ett plus :gremwink:

/Alexander "Blond oskuld" Gyhlesten
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Mer mysko om man tänker på att Islam är ruskigt nära en kristendomsrippoff. De har bara lagt till en ny profet och en egen helig skrift... Ungefär som Kristendomen gjorde mot Judendomen (mera rippoff).
Islam hycklar inte ens med det, de ser det som att Mohammed via gud fick en uppenbarelse om vad som var missförstått med kristendomen, ett slags errata. De betraktar dock fortfarande dem som varianter på samma religion (de flesta muslimer jag känner skulle till exempel mycket väl kunna be i en kyrka om de inte har en moske i närheten). Detta är ganska likt hur jesusincidenten skapar sidospåret kristendom ur judendomen.

Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa religioner ligger egentligen i just jesusincidenten. De kristna säger att han var guds son, muslimerna att han var en profet men inte av gudomlig härkomst och judarna spikade upp honom på ett kors. I övrigt är det snarare skillnader i ritualistiska formalia snarare än syn på gud och världen som skiljer dem åt.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Troende kristna i min bekantskapskrets är fö snabba med att tacka gud när något bra händer dem, även om det är saker som synbarligt gjorts av en annan människa (t.ex att en lärare beslutat att ge en bra betyg, eller att någon efter långt letande har hittat nåt som man har tappat bort) - underförstått att gud är den som drar i alla trådarna, så den där personen var på gott humör / kom ihåg / lyckades för att gud såg till det.

Jo, det är fasligt irriterande när något _otrevligt_ händer samma personer och de bara tycker "otur", "slumpens skördar" eller "jag förtjänade det". Förstår dem inte för fem öre :gremsmirk:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Arvssynden, du vet.. ;-) [aNT]

Tycker att konceptet "arvssynden - jesus dog för våra synder" är lite töntigt.
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Levande! Tack!

Hur mäktiga ska gudarna vara? Hur mycket ska de blanda sig i? Hur konkreta ska de vara (antikens grekland eller sumerer kontra den abstrakta kristna guden)?

I en riktig värld skulle säkert gudar som plogade med sitt lillfinger, andades manna eller lät sitt prästerskap banka folk med deras fingernaglar vara att föredra av rent praktiska anledningar, men i rollspel föredrar jag att dansa, fajtas jämte eller kanske rentav älska med gudarna. Liksom, vad är charmen i att spela en bonde, vars skörd just slog ut... igen.

Så det har rätt mycket att göra med hur stor roll spelarna spelar. Själv gillar jag att dansa med gudarna.

/Mogge, wacked men vaken
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
För min del spelar det inte så stor roll om gudarna är fantasifoster eller konkreta företeelser. Båda varianterna är tilltalande. Det viktiga för min del är att vilken variant som än gäller så ska den avspegla sig i världen. I en värld där gudarna är konkreta ska de inte *betraktas* som abstrakta, som de gör i många fantasyvärldar. Om gudarna regelbundet inverkar i de dödligas affärer så bör de dödliga ha en attityd gentemot dem som påminner om den attityd en vanlig människa kan ha mot mäktiga politiker/kungar/whatever: respekt, fruktan, kanske dyrkan men minst lika gärna avsky. Man ska inte gå till något tempel, förrätta offer, be sina böner och gå omkring och vara övertygad bara för att man *tror*, utan för att man anser sig kunna få ut något av det. Relationen till gudarna ska vara personlig och speglas av personlighet och tidigare interaktion. Man förhandlar med gudarna, man har åsikter om dem, man offrar till dem, är rädda för dem eller ber dem om hjälp, men man *dyrkar* dem inte.

Mest av allt gillar jag världar där gudarna är inkarnationer av olika naturföreteelser, där man kan mingla med månen, gifta sig med solen eller slåss mot havet. SÅlunda blir inte världen bara den scen på vilken gudarna interagerar med människorna. Världen *är* gudarna, och det är världen som interagerar med människorna på civiliserat manér. Den här modellen kanske passar nog bäst för heroisk fantasy på Kalevalamanér. I mer moderna världar, där gudar skall förekomma, föredrar jag att de gamla, "riktiga" gudarna dragit sig tillbaka från världen, antingen för att bli abstrakta entiteter av monoteistisk typ, eller för att slå sig till ro i en annan del av skapelsen och ibland hälsa på sin gamla planet i olika syften.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"Och säkert en underbar skill också (kan ju gissa ungefär vad den gör )"

Vilket i princip är vad regelsystemet går ut på. Alltså att man använder sina skills till ungefär vad det låter som att man kan använda dem till. Sedan är det upp till SL att avgöra huruvida skillen är lämplig eller inte, varpå diverse avdrag görs.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Statusligg [Halvt OT]

men i rollspel föredrar jag att dansa, fajtas jämte eller kanske rentav älska med gudarna.

Jag har gjort det sistnämnda :gremwink:

Så kan det gå, faktiskt. Min sexuellt hämmade rollperson Tienne råkade nämnligen ut för en sexgalen pseudo-keltisk fruktbarhetsgud som tryckte under en jordkulle i Alarinn. Visst, han var en fallen och bortglömd gud med bara en mycket liten skara tillbedjare, men hornen hade han kvar, och libidon var det inget fel på. Och inte passionsmagin heller, som tur(?) var...

- Ymir, vars rollperson ändock kände sig utnyttjad och aldrig hade något till övers för Connelsgaith, trots att han räddade hennes liv och allt. Otacksam liten sak...
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Om att spela troende...

Ett annat faktum: Att vara 'troende', eller mera specifikt 'religiös' i Sverige idag innebär att man är i minoritet . Ofta är det ett medvetet val, eller så är man född in i någon frikyrka och är van att försvara sin något annorlunda uppväxt inför ateistiska kamrater.

Religion är oftast knuten till en persons allmänna världsbild; de flesta svenskar idag är inte icke-religiösa för att de är upplysta, frigjorda, självständigt tänkande människor, utan för att det är normen, de har uppfostrats så och beter sig så av gammal vana. I vår historia, i stora delar av världen idag och i de flesta fantasyvärldar är det detsamma med religionen: de flesta människor tror inte på gudarna Gurk och Urk därför att de haft en personlig gudsupplevelse eller vill ha personlig makt eller för att de är 'konstiga' på annat sätt, utan för att de inte är konstiga. Alla runt omkring dem tror detsamma.

En hel del religiöst tänkande är fullständigt omedvetet, vilket spelare missar därför att de inte bara oftast är icke-religiösa själva, utan för att de är vana att träffa på folk som är medvetet religiösa, sas.

Själv är jag förtjust i rollspel där religionen är en del av 'normalt' tänkande. En banal jämförelse (kanhända) är Pendragon, där en 'dygdig' person får en liten spelteknisk bonus (vad dygd är beror på vederbörandes religion) - ödmjuka kristna, generösa kelter och modiga nordmän är välsignade av sina respektive högre makter, helt enkelt. En annan var ett gammalt äventyr till det obskyra spelet Dragon Warriors där två munkordnar som kivades om reliker var äventyrets intrig.

Erik
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Om det finns så många gudar och gudar för varje klan, varför har då inte den störste klanen bankat ner några mindre och tvingat dem tillbe sina egna gudar?
Varför skulle de det? Våra gudar ger oss unika krafter - varför skulle vi dela med oss av dem? Dessutom vet alla att vi är störst bäst och vackrast - ingen annan är VÄRDIG att dyrka våra gudar. (Sedan har de flesta religioner i vår värld varit notoriskt ointresserade av att göra just detta - med undantag av vissa monoteister på våra breddgrader.)

Varför har varje folkslag egna gudar?
Beror på vem du frågar. Det vanligaste är ett folk dyrkar en gud eller gudar som hjälpte dem back then när de vistades mer öppet bland människorna.

Vilken teknologisk nivå befinner sig egentligen samhället på?
Man brukar tjata om bronsålder, men egentlig är det svårt att jämföra med jordiska teknologiska nivåer. En del kulturer hör mer hemma i jordisk järnålder eller senare, andra är på stenåldersnivå.

Hur pass angelägna är gudarna om att värva fler anhängare?
Varierar, men de flesta kunde inte bry sig mindre. I motsats till mer fantasilösa världar beror inte deras gudomliga makt av hur många dyrkare de har eller dylikt. Däremot är religion djupt kopplad till stamtillhörighet och dylikt, och de flesta blir ganska pissed om man inte för traditionen vidare till sina barn.

Den Röda Gudinnan är ett undantag: hennes dyrkare har ett heligt uppdrag att inkorporera andra religioner i sin egen, eftersom de sitter inne med Den Högsta sanningen.

Fast som gammal Heortling vet man ju att de är ett gäng dekadenta kaosdyrkande nollåttor som skall ha Spö.

Erik
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"Den Röda Gudinnan är ett undantag: hennes dyrkare har ett heligt uppdrag att inkorporera andra religioner i sin egen, eftersom de sitter inne med Den Högsta sanningen."

Så sant som amen i kyrkan. Och det ju bra för dem också, eller hur?

"Fast som gammal Heortling vet man ju att de är ett gäng dekadenta kaosdyrkande nollåttor som skall ha Spö."

Alltid samma vurmande för skägga barbarer som mäter allt i kossor och inte ens har vett att odla ordentligt vin. I lag med ankorna är de också. Kaosdyrkande, blaha blaha.


Storuggla, funderar på att höja skatten för några heortlingbyar bara på pin kiv
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Ack - durulz! Sanna martyrer i kampen mot den ondskefulla Röda Månen!

Erik, anstränger sig att förtränga hur han brukade jaga ankor innan den Röda Månen kom
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Trams, de är bara upprorsmakare hela hopen. Det har till och med Kungen av Sartar sagt, så det så. Och han är en vis man... >;D


Storuggla, jobbar för att bli ny ståthållare i Pavis
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Re: Okej...

Nu är jag sent ute... Jag får väl hoppas att du hittar det här på något sätt...

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />
Jag tror att många har fått en nidbild av religiösa i form av svavelpredikanter som kan varenda ställe i Bibeln utantill och vrider och vänder på citaten till sin fördel. För det krävs ju onekligen en hel del kunskap om religionen. Samma sak för debatterande religionsfilosofer och teologer från Rosens Namn. Där är det rätt uppenbart att man måste ha en rätt schysst kunskap om religionen för att spela en sådan roll. [/quote]

Ja, det har du nog rätt i. Är det en religion som ingen annan känner till särskillt väl (helst inte känner ntill alls) så kan man ju faktiskt hitta på en hel del. Så gör jag när vi spelar Ravenloft och jag kommer från ett ställe lång österut (typ Japan inspirerat, med samurajer o grejer) och med en religion som kallas "The Kami" det stod absolut ingen annan information i hela boken om den, vilket passade mig perfekt. Vi har där haft massvis med teologiska diskussioner om just Kamin (som jag försvenskade det) och jag har hittat på en massa bullshit om andar, återfödelse, andligfrid, om att Kamin genomsyrar allt levande osv. som jag tagit från alla möjliga ställen och spätt på lite eget skit också. Det har funkat riktigt bra. Och riktigt roligt har det varit också... Och jag är verkligen inte troende dock kan jag tänka mig att det hade varit svårare med en känd religion...

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />
En annan orsak tror jag är att religion är djupt och mycket, mycket personligt. Att börja spela religiös tar emot, helt enkelt. Det är ofta ett för stort avsteg från sig själv för att man ska kunna känna sig bekväm och trivas med sin roll. Inte heller kan man spela ateist i världar där gudar så påtagligt finns i världen. Så man kör på medelvägen: agnostiker. Visst, gudar finns, men så länge som de inte stör mig så stör jag inte dem. Eller så kör man på den andra medelvägen: nidbilden. Det är enklare att spela över än att spela roll. [/quote]

Mycket möjligt att du har rätt där med faktiskt. Jag kanske spelar över lite i min roll jag berättade om ovan, men att det inte är rollspel håller jag inte med om. Klart att jag säkert har 100% fel om jag skulle läsa om religionen någonstans men överspel är ju ändå ROLLspel. Men att man som ateist inte vill/kan spela troende är ju ett faktum. Agnostiker har jag nog varit många gånger också för den delen.

/Herr Balderk
 
Top