För min del spelar det inte så stor roll om gudarna är fantasifoster eller konkreta företeelser. Båda varianterna är tilltalande. Det viktiga för min del är att vilken variant som än gäller så ska den avspegla sig i världen. I en värld där gudarna är konkreta ska de inte *betraktas* som abstrakta, som de gör i många fantasyvärldar. Om gudarna regelbundet inverkar i de dödligas affärer så bör de dödliga ha en attityd gentemot dem som påminner om den attityd en vanlig människa kan ha mot mäktiga politiker/kungar/whatever: respekt, fruktan, kanske dyrkan men minst lika gärna avsky. Man ska inte gå till något tempel, förrätta offer, be sina böner och gå omkring och vara övertygad bara för att man *tror*, utan för att man anser sig kunna få ut något av det. Relationen till gudarna ska vara personlig och speglas av personlighet och tidigare interaktion. Man förhandlar med gudarna, man har åsikter om dem, man offrar till dem, är rädda för dem eller ber dem om hjälp, men man *dyrkar* dem inte.
Mest av allt gillar jag världar där gudarna är inkarnationer av olika naturföreteelser, där man kan mingla med månen, gifta sig med solen eller slåss mot havet. SÅlunda blir inte världen bara den scen på vilken gudarna interagerar med människorna. Världen *är* gudarna, och det är världen som interagerar med människorna på civiliserat manér. Den här modellen kanske passar nog bäst för heroisk fantasy på Kalevalamanér. I mer moderna världar, där gudar skall förekomma, föredrar jag att de gamla, "riktiga" gudarna dragit sig tillbaka från världen, antingen för att bli abstrakta entiteter av monoteistisk typ, eller för att slå sig till ro i en annan del av skapelsen och ibland hälsa på sin gamla planet i olika syften.
