Nekromanti Religion i rollspel

[Troberg]

Det blossade upp en diskussion om religionens bra och dåliga sidor nyligen. Den är iofs intressant, men hör inte hemma här.

Vad som däremot hör hemma här är religioner i rollspel. Hur bör bra religioner i en rollspelsvärld se ut? Bör de vara baserade på verkliga (nutide eller forntida) eller ska de vara påhittade? Skiljer det mellan fantasy, SF och andra genres? I vilka sammanhang är olika sorters religioner bra (är det bara jag eller är en paladin i en polyteistisk religion konstigt?)? Vad föredrar ni som spelare kontra spelledare? Varför? Hur mäktiga ska gudarna vara? Hur mycket ska de blanda sig i? Hur konkreta ska de vara (antikens grekland eller sumerer kontra den abstrakta kristna guden)?

Kom igen och tyck?

 

[Storuggla]

Aha, religion... mums. Jag är av åsikten att religion i rollspel skall vara av två sorter: Antingen abstrakt med maximalt två gudar (En taskig och en hygglo, se Iron Kingdoms av Privateer Press för en lyckad fantasy-variant av detta) som inte lubbar runt och utför mirakel stup i kvarten, eller så ska det vara som i Glorantha att det finns en gud för det mesta och de är utan tvivel riktiga och de är snorigt aktiva i världen (varenda bonde kan ju åkalla sina jordbruksgudens hjälp vid skördetid... najs).

I alla andra fall blir det lite krystat och konstlat i mina ögon, speciellt om man har en fantasyvärld med en uppenbar kristendomsrippoff, det är otroligt avtändande för min del. Det lustiga i det hela är att jag inte har något som helst emot att spela troende till en islam-, buddha- eller shintoliknande religion, men om det kommer för nära kristendomen slår jag bakut. Mysko.
I SF-spel blir religionerna oftast delegerade till någon sekt-status, där de lallar runt och hela bunten är fanatiker, det tycker jag bara är... dumt och trist, varför skulle folk överge en religion bara för att man kan resa mellan Mars och Jorden?


Storuggla, vill spela i turban igen

 

[walium]

Min erfarenhet är att de religioner som förekommer i rollspel ofta är dåligt genomtänkta och mer häftiga än än realistiska och sansade. Inte sällan kryllar det av obskyra demonkulter där man offrar folk till höger och vänster utan någon vettig anledning. Dessutom är väldigt många religioner synnerligen bleka kopior av våra egna. För att inte tala av den otroliga blandningen av helt olika religioner inspirerade av vitt skilda kulturer. Ett land kanske dyrkar någons slags kloner av de egyptiska gudarna medan deras grannar dyrkar Oden och Tor. Det märks att det är få religionsvetare som är med och designar rollspel.
Man borde fokusera mer på hur religionen påverkar den vanliga, lilla människan istället för att skriva sida upp och sida ner mer förmågor som man får om man är präst åt Mungluzz den enfaldiga demonråttan. Finns det något rollspel som ger en bra förklaring till hur de vanliga människorna hanterar en sådan sak som att de vet att gudarna faktiskt finns? Borde inte folk bli ännu mer troende om de faktiskt visste att deras gud då och då traskade runt på planeten?

Kort sagt, religion är dåligt beskrivet i de allra flesta rollspel där det finns med.

 

[Storuggla]

"Finns det något rollspel som ger en bra förklaring till hur de vanliga människorna hanterar en sådan sak som att de vet att gudarna faktiskt finns? Borde inte folk bli ännu mer troende om de faktiskt visste att deras gud då och då traskade runt på planeten?"

Jepp, alla som utspelar sig i Glorantha (Runequest och Hero Wars med andra ord, och snart Hero Quest). Är finns gudarna. Inte så att det står en prälle och säger att de finns, utan innan man ska flytta på den där skiiitstora stenen mitt i åkern så ber man en bön till eh... ja, den där starka guden, och vips så får man (i speltermer) en större chans att lyckas!
Innan strid åkallar man sin "kötta folk i huvudet"-gud och lede fi gör lika dant fast med sin klans gud och så vidare.
Vidare så är man jefligt noga med de heliga dagarna och att hålla sig god med gudarna, man vill ju inte att de ska undanhålla sina välsignelser...


Storuggla, Initiate of the Red Moon Goddess

 

[Balderk]

Bör de vara baserade på verkliga (nutide eller forntida) eller ska de vara påhittade?

Påhittade helt klart! Verkliga religioner har inget att göra i spel som handlar om andra världar. Men inspiration får man ju hämta från verkliga religioner som faktiskt vuxit fram under århundraden... Men de ska inte vara för lika. Man kan ju till exempel använda olika sorters gudar som även funnits i vår värld (de olika grekiska gudarna till exempel)... Men det mästa ska vara påhittat.

Skiljer det mellan fantasy, SF och andra genres?

Ja, absolut. Jag har inte så mycket erfarenhet av SF men jag tror nog att gudar har det svårare i en sådan värld än i en fantasy värld. När man har hög teknologisk standard tror man snarare på tekniken skulle jag tro... Teknik och maskin gudar kanske?

I vilka sammanhang är olika sorters religioner bra (är det bara jag eller är en paladin i en polyteistisk religion konstigt?)?

Jag tycker man för sällan ser fantasy spel med enbart en gud. Det är lite synd. Jag är inte helt säker men jag antar att en polyeistisk religion är en religion med flera gudar? Rätta mig om jag har fel... Varför är det konstigt med en paladin i en sådan? Hans kall är väl från en, enskild gud, inte allihop. Alla gudar kan ju ha paladiner... Det ska inte vara som i D&D att paladiner måste vara goda utan de ska kunna vara i kallet från vilken gud som helst... Vad tycker du är konstigt med det?

Vad föredrar ni som spelare kontra spelledare?

Som spelare tycker jag att religionen inte ska ha allt för stort inflytande i världen. Gudarna ska inte vara för mäktiga och ska inte lägga sig i världen, åtminstone inte synbart. De kan ju manipulera lite och styra händelser med mera i skymundan, men inga underverk och de ska inte hjälpa enskilda personer (möjligtvis använda dem i sina planer, men inte så att den enskilda individen förstår det...).
De kan väl ge sina präster lite krafter osv. typ prästmagi.

Antikens grekland är nog ändå en förebild... Även om jag gärna ser ett spel med en enda abstrakt gud, so den kristna. Gudarnas existens beöver inte heller alltid vara bevisad tycker jag...

/Balderk

 

[walium]

"Är finns gudarna. Inte så att det står en prälle och säger att de finns, utan innan man ska flytta på den där skiiitstora stenen mitt i åkern så ber man en bön till eh... ja, den där starka guden, och vips så får man (i speltermer) en större chans att lyckas! "

Hur mycket större chans att lyckas snackar vi om? Vad tjänar gudarna själva på detta? Kan inte detta leda till konflikter i stil med: "Guzzlik kunde minsann hjälpa mig att rensa min åker men rädda min fru när hon fick pesten ville han inte, fastän jag vet att han kan"? Vet man att guden verkligen finns så borde det också vara så att man ställer andra krav på honom.

 

[Storuggla]

"Hur mycket större chans att lyckas snackar vi om?"

Beror på hur mycket tid man ägnat åt guden i fråga, dessutom är detregelspecifikt, men upp till +5¨på en d20 kanske... (taget helt ur huvudet) Dock är det så mycket att man är bra dum om man inte ber sin gud om hjälp, det vore pinsamt om man fick storstryk just för den sakens skull...

"Vad tjänar gudarna själva på detta?"

Det är gudens jobb, juh! ^_-
Men seriöst, gudarna hjälper till om en troende (läs, högt värde i religionen i fråga) ber om hjälp. Gudarna är dessutom väldigt inriktade (Ölguden ger ingen hjälp till en vindrickare, Niskis the Lover ger en hjälp såsom 'Stay Awake All Night', 'Please Lover' och 'Leap Through Windows', men ingen hjälp till den som vill slåss mot troll) så när man ber en gud om hjälp så måste man be rätt gud. Och Ölguden vill ju att folk ska öla, såklart att han hjälper till...

"Kan inte detta leda till konflikter i stil med: "Guzzlik kunde minsann hjälpa mig att rensa min åker men rädda min fru när hon fick pesten ville han inte, fastän jag vet att han kan"? Vet man att guden verkligen finns så borde det också vara så att man ställer andra krav på honom."

Ah, specialisering: Rensa åker är nog en jordbruks eller styrkegudoms jobb, men att rädda frugan från pesten är läkekonstens eller helandets guds jobb. Man går inte till Bilprovningen och ber om studiestöd, och man frågar inte Ölguden om hjälp att hitta en bortsprungen ko.
Mer frågor? Kom igen, jag gillar att prata Glorantha!


Storuggla, Dara Happa Rules!

 

[Svarte Faraonen]

"Kom igen, jag gillar att prata Glorantha!"

Och jag vill fanimig äga Glorantha! Mer och mer!

 

[walium]

Så om man är ateist så ligger man alltså rätt pyrt till? Finns det något alternativ till alla dessa gudar? Typ en jättegud eller dyrkande av något annat?

 

[Drakvrede]

I alla andra fall blir det lite krystat och konstlat i mina ögon, speciellt om man har en fantasyvärld med en uppenbar kristendomsrippoff

Tja, om en religion har en gudom som tros vara/är allsmäktig och allvetande (& dessutom ska vara god), på samma sätt som den kristna guden påstås vara, blir religionen, i grund och botten, ganska lika. Jag menar, islam och kristendom är ju ganska lika, trots allt. Så om det finns folk i spelvärlden som tror på allsmäktiga gudar, är det inte så konstigt att det blir lite "kristendomsrippoff" över det hela.

 

[Troberg]

Så om man är ateist så ligger man alltså rätt pyrt till?

Inte nödvändigtvis, man pissar inte nödvändigtvis av sin egen guds fiendegudar...

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillar obeskrivligt mäktiga, gamla och främmande gudar. Dock brukar mina spelvärldar också befolkas av änglar av olika sorter som försöker framställa sig själva som gudar. Jag gillar andebesvärjare och spiritister, sådessa brukar ha rätt stora roller i de religioner jag hittar på. Jag har inte mycket till övers för greko-romerska pantheon, dock.

 

[entomophobiac]

Hur bör bra religioner i en rollspelsvärld se ut?

Sak samma, bara de passar in i spelets handling. I CoC är de flesta religioner som tangerar på att faktiskt ha en aning om vad som händer de som är allra mest degenererade. Men i D&D är oftast de större religionerna väldigt svartvita - antingen jätteonda eller jättegoda.

Bör de vara baserade på verkliga (nutide eller forntida) eller ska de vara påhittade?

Sak samma. Oftast blir det man hittar på inspirerat, om inte helt baserat, på verkliga panteoner.

Skiljer det mellan fantasy, SF och andra genres?

Nja, kanske det. Fantasy tenderar att fokusera mer på religion eftersom den medeltid som fantasy ofta associeras med till stor del kontrollerades av religion, samtidigt som den avlägsna framtiden ofta tangerar på ateistisk eller helt enkelt nutida religion.

I vilka sammanhang är olika sorters religioner bra (är det bara jag eller är en paladin i en polyteistisk religion konstigt?)?

Sak samma. Beror på vad du vill uppnå.

Vad föredrar ni som spelare kontra spelledare?

Vilket som. Har spelat en teologistuderande gone Nosferatu, men också lugna och sansade propaganda-troende fanatiker i Sci-Fi miljö.

Hur mäktiga ska gudarna vara? Hur mycket ska de blanda sig i? Hur konkreta ska de vara (antikens grekland eller sumerer kontra den abstrakta kristna guden)?

Åter igen - detta beror på. I PlaneScape kunde man mer eller mindre hälsa på gudarna, i Whispering Vault vet man inte ens vad Primal Powers är för några och i CoC är de så mäktiga att man knappt vet vad man heter bara man inser hur mäktiga de är.

Att sedan konkretisera dem tycker jag förstör lite av myten över gudar. "Tjena O Store Demonfurste, kan jag bjuda dig på en öl?"

 

[Balderk]

Använder du också det försvenskade engelska uttrycket "pissa av"? "Piss off" låter väl okej, men på svenska blir det bara jättedumt. Jag menar inget illa och debatt har ju redan varit om det där längre ned, så jag borde väl inte ha tagit upp det antar jag.

/Balderk

 

[Quan'talis]

Tja, som Vindhand sa i den tidigare debatten (hoppas att han inte håller på att skriva ett svar samtidigt, för då verkar det ju dumt av mig att stjäla hans argument...) finns det ett problem med religion i rollspelssammanhang.

Antingen vet spelaren att guden/gudarna existerar, och då är det svårt att spela troende (eftersom man är 'vetande'). Eller så vet spelaren att guden/gudarna inte finns (eller åtminstone att de inte bryr sig om rollpersonen eller ger några fördelar för att man spelar troende) och då känns det lätt en aning dumt att spela troende (precis som det för många skulle kännas dumt att spela 'lärd man' i ett rollspel som är helt inriktat på dungeonbashing). Den situation som en religiös människa ställs inför i verkligheten – att inte veta men tro i alla fall – är svår att uppnå i ett rollspel.

En troende människa i verkligheten kan ha varit med om något som han eller hon anser är ett mirakel utan att ändå kunna vara helt säker på att Gud finns. Om en troende rollperson är med om ett imrakel drar spelaren däremot genast slutsatsen att den gud han eller hon tror på faktiskt finns och hjälper sina efterföljare. Hur man ska lösa det problemet är en intressant fråga.

---

Medan vi ändå diskuterar religion i rollspel så vill jag passa på att kritisera den 'religion enligt försäkringsbolagsmodellen' som jag har sett framföras på rollspelsmakarforumet ett par gånger. Det verkar finnas folk som tycker att det är en bra idé att gudarna får sin kraft från sina tillbedjare, som i sin tur kan hämta ut lite kraft när de behöver hjälp. Är det bara jag som tycker att det här är både tråkigt och smått löjligt? (hmm... få se nu... Bertil Barbar ber om hjälp att övervinna de vandöda horderna... han har en Allmän Hjälteförsäkring och har kommit ihåg att betala premierna... självrisken är ganska hög, ser jag... Okej, vi låter Gudomlig Kraft™ genomströmma honom, men han får betala de första fjorton livspoängen själv)

JPS

 

[Storuggla]

"Så om man är ateist så ligger man alltså rätt pyrt till?"

Eh, att hävda att gudarna inte finns i Glorantha är som att i denna värld hävda att inte bilar finns. Jag har sett bilar, jag har använt bilar, folk dör på grund av bilar, folk räddas på grund av bilar. Att förneka bilar blir lite dumt i längden ^_-

"? Finns det något alternativ till alla dessa gudar? Typ en jättegud eller dyrkande av något annat?"

Tja, man kan ju vara mystiker eller animist fövisso, fast då tar man ju bara och ersätter gudarna med andar. Sen kan man ju lubba över till grannklanens gudar eller rent av byta till ett annat folkslags gudar, men gudarna finns. Att byta gudar är dock inget man bara gör sådär, speciellt om man hoppar över från Orlanthpanteonen till Den Röda Månens Gudinna så lär man få ett kok stryk av släkten och betraktas som quisling minst sagt.

Jättegud? Jättarnas gudar då eller? ^_-
Nja, det närmast du kommer blir väl då Den Röda Månens Gudinna, Hon Som Härskar Allena och Erövrar Otaliga Länder. Hon rockar.


Storuggla, lätt partisk på Röda Månen

 

[Storuggla]

"Och jag vill fanimig äga Glorantha! Mer och mer!"

Se här!

 

[walium]

Om det finns så många gudar och gudar för varje klan, varför har då inte den störste klanen bankat ner några mindre och tvingat dem tillbe sina egna gudar? Varför har varje folkslag egna gudar? Vilken teknologisk nivå befinner sig egentligen samhället på? Hur pass angelägna är gudarna om att värva fler anhängare?

 

[Krille]

"I SF-spel blir religionerna oftast delegerade till någon sekt-status, där de lallar runt och hela bunten är fanatiker, det tycker jag bara är... dumt och trist, varför skulle folk överge en religion bara för att man kan resa mellan Mars och Jorden?"

I en av femtielva miljoner rollspelsidéer (en som förmodligen kommer in Evangelium så småningom) så är tvärtom koloniseringen av Mars den enskilt utlösande faktorn att det dyker upp en ny religion. Religionens grundtes är att alla varelser på en värld är sammankopplade, ungefär på samma sätt som neuronerna i hjärnan, på ett själsligt plan till ett "världsintellekt". Gaia var ett namn som Jordens världsintellekt fick. På Mars har koloniseringen av Mars inneburit ett återuppväckande av Mars "ande" och en "korsbefruktning" med Gaia. Denna nya "världsande" kallas för Aries (det grekiska namnet på guden Mars) av dem inom kyrkan. Alla dessa "världsandar" är i sin tur en del av en större ande, i det här fallet en Vintergats-ande, som är ett självständigt och medvetet väsen. Denna religion har blivit såpass omfattande att den är så nära en statskyrka som man kan komma på Mars.

 

[Storuggla]

"Om det finns så många gudar och gudar för varje klan, varför har då inte den störste klanen bankat ner några mindre och tvingat dem tillbe sina egna gudar?"

Det sker. Månimperiet bankar dagligen sönder och samman barbarer som dyrkar Orlanth eller något jefla fågelskrämma. De knatar in i ett område, spöar lite folk, annekterar marken, förbjder dyrkan av de lokala gudarna, erbjuder alternativ till de lokala gudarna och sedan efter några generation så har de en assimilerad befolkning. Grovt förenklat, förvisso, men det pågår i Dragon Pass och dess omgivningar just nu.

"Varför har varje folkslag egna gudar?"

Därför att de ännu inte förstått att Den Röda Månen är den riktiga gudinnan och... eh, förlåt. ^_^;
Ingen aning faktiskt.

"Vilken teknologisk nivå befinner sig egentligen samhället på?"

Bronsåldern. ^____^

"Hur pass angelägna är gudarna om att värva fler anhängare?"

Inte särdeles. Få av dem bedriver en aktiv mission, med undantag för Den Röda Månen då... fast det är nog delvis av politiska själ.


Storuggla, rädd för Humakttroende