Har du några generella preferenser för hurdan estetiken ska vara, något du ständigt återkommer till för att det tilltalar dig?
Visst, jag har ett par favoriter.
I vardagligt spel gillar jag det lilla och personliga, små detaljer som är jordnära och ger igenkänningsfaktor. Den gamla damen står vid mjukostracket på ICA och har svårt att bestämma sig för om hon ska köpa räk- eller skinkost. I fönstret hemma hos Linda står ett glasspaket, nedklippt för att bli lägre, fyllt med jord. Krassen har växt till sig, men hon har inte haft tid eller lust att skörda den, och den börjar nu långsamt få samma färg som pizzasalladen som står och ruttnar långsamt i kylskåpet. En man vid mötesbordet har just upptäckt att han han en senapsfläck på skjortan och försöker desperat hitta en naturlig ställning som gör att han kan dölja den med sin arm.
Jag är inte ofta förtjust i fantasy, men när jag spelar det vill jag ha det pampigt och gammaldags. Man ser inte i fantasy, man skådar. Man går inte, man vandrar eller strövar. Gärna lite allitterationer, poetiskt språk, långdragna beskrivningar och dialog med gammaldags språkbruk. Överhuvudtaget är gammaldags språk fint. Jag använder du/ni-distinktion närhelst jag kan komma undan med det.
I mer surrealistiskt eller skräckligt spel är jag svag för det obeskrivbara, eller framförallt det som är beskrivbart men som inte går att måla en bild av eller spela in som ljud. Synestesi, kommunikation via känslor och intryck, fraser och formuleringar som inte riktigt hänger ihop som de brukar.
Varelse-tingestens malande andedräkt är mättad med svavel och förakt, och dess väsande röst ekar i din ryggrad likt kyrkklockor i en övergiven stad. Din hjärna översvämmas av intryck från liv du aldrig levt, av mord du aldrig begått, av hat du aldrig känt, en kakafoni av otänkbara våndor från omänskliga liv. Spindelkräftor ränner genom dina ådror och dina ögon skriker av vånda och lust.
Den yttersta domen är ett spel som låter mig få utlopp för detta när jag är spelledare och en rollperson tar kapak.
)