Re: Lars och Sax
Så länge som man bara kommer ihåg att modellen är ett verktyg för att förstå verkligheten och att den inte är verkligheten så funkar det fint.
Och jag menar att din modell inte duger för att förstå verkligheten, eftersom den är lite för rosatonad. Men det får väl stå för mig, och ingen blir gladare än jag om jag har fel.
Visst är det klokt - att tänka till lite kring attityder till det okända, släppa hörnflaggan och räcka ut en hand mot förändring är en sund väg framåt, och rätt många som pratar om "integration" skulle sannolikt behöva avlägsna en och annan bjälke ur det egna ögat. Där håller jag med Troberg.
Ett annat problem jag ser är att de som ser problem med integrationen ofta är sanslöst dåligt pålästa, vilket skapar misstro och gör att man fullständigt missar målet. När Lars Leijonborg pratar om växande muslimsk fundamentalism, utan att hänvisa till en enda källa, så får jag intrycket att han läst något i en bok av Tom Clancy. Det är inte fakta som talar, och det måste man vara uppmärksam på. Förvisso är det inte unikt för just den här debatten (se tex på hur miljöfrågor dryftas), men det är något man måste ha i bakhuvudet. Med tanke på hur känsliga integrationsfrågor är, och hur lätt det är att mörkermän som SD kapar diskussionen, så anser jag det ytterst nödvändigt att man "gör läxan" innan man börjar diskutera. Och där pinkar många svenska politiker ner sig totalt, IMHO.
Fast i Sverige så kräver ju traditionen lagstiftning i stället för tanke.
Oj, så sant! Jag skulle tro att det är en av politikens många inbyggda brister: att visa handlingskraft kräver att man klappar till med lagmedel snarare än att mana till eftertanke (se tex på hur Bodströmismen breder ut sig som svar på havererade mellanmänskliga relationer). Frågan är hur man ska komma undan den "lagstiftande" traditionen som förlamar riket? Och hur kan man jobba för att aktivt förändra attityder utan att missbruka det juridiska systemet?
Så länge som man bara kommer ihåg att modellen är ett verktyg för att förstå verkligheten och att den inte är verkligheten så funkar det fint.
Och jag menar att din modell inte duger för att förstå verkligheten, eftersom den är lite för rosatonad. Men det får väl stå för mig, och ingen blir gladare än jag om jag har fel.
Visst är det klokt - att tänka till lite kring attityder till det okända, släppa hörnflaggan och räcka ut en hand mot förändring är en sund väg framåt, och rätt många som pratar om "integration" skulle sannolikt behöva avlägsna en och annan bjälke ur det egna ögat. Där håller jag med Troberg.
Ett annat problem jag ser är att de som ser problem med integrationen ofta är sanslöst dåligt pålästa, vilket skapar misstro och gör att man fullständigt missar målet. När Lars Leijonborg pratar om växande muslimsk fundamentalism, utan att hänvisa till en enda källa, så får jag intrycket att han läst något i en bok av Tom Clancy. Det är inte fakta som talar, och det måste man vara uppmärksam på. Förvisso är det inte unikt för just den här debatten (se tex på hur miljöfrågor dryftas), men det är något man måste ha i bakhuvudet. Med tanke på hur känsliga integrationsfrågor är, och hur lätt det är att mörkermän som SD kapar diskussionen, så anser jag det ytterst nödvändigt att man "gör läxan" innan man börjar diskutera. Och där pinkar många svenska politiker ner sig totalt, IMHO.
Fast i Sverige så kräver ju traditionen lagstiftning i stället för tanke.
Oj, så sant! Jag skulle tro att det är en av politikens många inbyggda brister: att visa handlingskraft kräver att man klappar till med lagmedel snarare än att mana till eftertanke (se tex på hur Bodströmismen breder ut sig som svar på havererade mellanmänskliga relationer). Frågan är hur man ska komma undan den "lagstiftande" traditionen som förlamar riket? Och hur kan man jobba för att aktivt förändra attityder utan att missbruka det juridiska systemet?