erikt;n213340 said:
Tolkiens alver å andra sidan väldigt långlivade men så där jättemycket bättre är de ju inte alltid - när alver fuckar till saker så blir det riktigt illa (se: Fëanor och hans söner.)
Förutom diverse fallna "änglar" (Morgoth, Sauron, balroger, m.fl) och odöda (ringvålnader, kummelgastar) så har Tolkien flera långlivade, klart onda varelser (Shelob, drakar, m.fl.)
Så även om man onekligen kan hitta element av långlivade=bättre hos Tolkien så har han även många undantag, och det är definitivt inget genomgående drag.
Nja, det här tror jag missar ett par väldigt viktiga aspekter. Tolkien som både var starkt religiös - romerskt katolskt kristen - där åldern bär en särskild relation till idén om paradiset, syndafallet etc för rätt tydligt in ett sånt element också i Middle earth. Äldre är bättre - precis som bibelns patriarker påstås ha blivit flera hundratal år gamla.
Dessutom, eftersom han var så hårt inne på isländsk litteratur, har han ett koncept av heder och ära som rättfärdigar "de stolta alvernas" (och människornas) handlingar. Jag minns inte den exakta formuleringen i Silmarillion, men jag tror tanken är att Fëanors handlingar ska ses som rättfärdiga i den kontexten. De må vara destruktiva - men det var hans (och hans söners) *rätt* att bete sig så.
Så också tex Aragorn eller Denethor. Denethor framstår för oss förmodligen som en ganska idiotisk karaktär (som görs dubbelt motbjudande i filmerna) - men som nog i böckerna så som Tolkien avsåg det nog mest ska ses som en tragisk person fångad i en alltmer orättfärdig värld. Och i någon mening "gör rätt" i att vara så halsstarrig och motvalls som han är där. Han har fel - det vet vi läsare, men han vet det inte och handlar som han måste.
Det ska vara sorgligt, men alls icke något "dåligt".
Det som skiljer de "bra" människorna från andra är deras stolhet. Det är det som gör dem kapabla att motstå Morgoths ondska, istället för att slinka iväg i skräck. Men det är återigen samma hederskoncept - och det ger samma följder. Narn in Hîn Húrin är ju en tragedi i samma nivå som Fëanors söners.
Och det finns helt klart en del av den där "blodstanken" också hos Morgoth, Sauron, balrogerna, Shelob osv. Morgoth och Sauron är själv valar respektive maia och även om de är fallna så behåller de sin kraft. Balrogerna är också maia - även om inga framträdande sådana ("lesser" tror jag silmarillion talar om...).
Shelob kommer av Ungolianth - och Ungolianth är ett specialfall. En odefinierad "urvarelse". Kanske lite en ond motsvarighet till Tom Bombadil, som i någon mening bryter den bestämda kosmologin i boken. Inte desto mindre är det lite samma sak - en varelse som i makt är jämförbara med åtminstone maia, möjligen med valar. (Morgoth/Melkor behövde hjälp av sina balroger - korrumperade maia - för att driva iväg Ungolianth efter räder mot Valinor då träden förstördes.)
Drakarna är det som inte riktigt förklaras. I någon tidig variant, i "Tales from Middle Earth" antyds snarare att de var mekaniska skapelser - men det försvinner. (Men de tillhör de texter som Tolkien skrev under slutet av första världskriget, så det ger intressanta associationer till kriget som bakgrund och inte minst de första stridsvagnarna med mekaniska drakar...)
Deras ursprung är oklart, utom att Morgoth/Melkor både avlade fram dem men också i någon mening förfärdigade dem på något slags magiskt sätt, för att ge dem egenskaperna att kunna spruta eld eller gift (och, antydningsvis, någon slags frostdrake) samt så småningom att kunna flyga.
Dvs. möjligen med undantag för drakarna är i princip
alla de monster som ondskan använder under första endera korrumperade maia eller möjligen avkommor av dessa, som pga blodet behåller deras egenskaper.
Orcherna har ganska liten roll, i det skedet. Det noteras att de skapas då, och de är ganska betydelselösa fotsoldater i Morgoths arméer. Och i den skapelseversionen är det uttalat att de är korrumperade alver. Anledningen att det blir oklart sen, tror jag kommer av att Tolkien eventuellt kan ha tänkt sig att Sarumans orcher har en helt annan bakgrund - de är tillverkade rätt och slätt. De är egentligen något annat, en efterbild som Saruman experimenterat fram för att göra sig mer likvärdig med Sauron. (Däremot är frågan om hur Saruman skapat dem - sannolikt inte som en genuin nyskapelse, eftersom det slås fast ganska tydligt att "ondskan inte kan skapa". Men vad jag minns sägs det inte mycket om hur Sauron gått till väga...)
Också den skillnaden är kanske intressant i sammanhanget - de orcher som Sauron använder sig av, är mindre och inte lika kraftfulla som Uruk-Hai. Orcherna i sagan om ringen är inte alls de orcher som de en gång var (i de få antydningar som finns om dem från tidigare åldrar), utan små, snikna, ganska fega.
Det är det som gör dem så förväxlingsbara med de "goblins" som bara förekommer i the Hobbit annars. Men så var det nog inte alls de tedde sig under första och andra åldern - den bild vi får av dem som formidabla motståndare framför allt när alver och människor besegrar Sauron och tar ringen är något helt annat.
Men också de har sakta förfallit, när de skingrades och "slank iväg för att gömma sig i hålrum i bergen". (De erövrar ju inte så mycket Moria, som flyttar in när balrogen har dödat eller drivit i väg dvärgarna...)
Precis som människorna från Númenor som sakta "urvattnats" genom generationer, så har orcherna gjort det.
Båda dessa koncept om blod och heder/ära/stolhet är saker som är sjukt arkaiska för oss, så det är inte alldeles lätt att se mönstret i sin helhet, så som Tolkien nog själv tänkte sig det. Men jag är ganska övertygad om att där fanns en sån avsikt. Det är tex samma tragiska halsstarrighet som gör att Gunnar på Lidarende skiter i att ta båten till Irland, och blir dödad i stället, som i Fëanors eller Húrins liv. Och de ska nog läsas på samma sätt - tragiskt, men storslaget pga det.
