Hej och hå! Här sticker man och jobbar lite – så rasslar det in tre sidor. Intressanta tankar, stort tack att ni delar med er!
Min övergripande känsla är att vi är många som använder tärningsslag på helt olika sätt och vill ha ut ganska olika saker av dem. Det är knappast någon skräll, men det är spännande att höra allas tankar formulerade.
krank;n312186 said:
Jag vill nästan alltid ha färre tärningsslag, mer player skill. Som jag ser det är ju det sociala tillsammans med problemlösandet liksom det man gör kring spelbordet. Vi kan ju inte gärna ställa oss och slåss eller skjuta varandra med pistol, men prata och lösa mordmysterier... det kan vi faktiskt göra. Så för mig blir det ofta mest frustrerande när man har färdigheter för sådant.
krank;n312244 said:
Mja... Alltså, strid till exempel sker ju i stort sett helt och hållet i våra huvuden. Talet... gör vi kring bordet. Det existerar i sinnevärlden. När det gäller min förmåga att göra roundhouse-sparkar så är så att säga handlingen redan förlagd i det fiktiva, jag "ser" bara min rollpersons sparkar i min fantasi / för mitt inre öga.
[...]
Men ja, min poäng är väl mest att för mig har de saker jag faktiskt gör kring spelbordet viss särställning gentemot saker som enbart sker i vår gemensamma fantasy.
Det är tänkvärt med konceptet att fysiska handlingar behöver konkretiseras med regler och slump, medan social interaktion redan är kärnan i rollspel och därmed inte behöver konkretiseras mer. Jag håller med om skillnaden – men personligen ser jag det nog mer som en bugg än en feature.
Svarte Faraonen;n312191 said:
Om vi utgår från att tärningsrullandet anger vad som är viktigt eller meningsfullt i spelet så blir konsekvensen av social konflikt-system att de sociala situationer som räknas ständigt just formuleras som konflikter. Detta är i mitt tycke ett fruktansvärt dysfunktionellt sätt att se på den mellanmänskliga dimensionen. Meningsskiljaktigheter formuleras i termer av att två personer försöker bryta ned varandra för att i så hög grad som möjligt driva igenom sin åsikt.
Perspektivet att sociala interaktioner skulle vara lika med strid är så klart problematiskt. Men jag håller inte med om att regler för sociala interaktioner per automatik gör det till en konflikt. Att ta sig över en ranglig bro, att identifiera väderstreck eller att bygga en flotte ser jag inte alls som en konflikt – det är inte fråga om att besegra gravitationen, skogen eller virket. Det handlar om att samverka, precis som sociala interaktioner. Så tänker iaf jag.
----------
Med det ovan sagt, jag föredrar att använda sociala tärningsslag ungefär som en traddig strid. Dvs, ett slag avgör inte allt.
Någon framför ett argument, man slår ett slag för att se om det biter. Biter det inte får man göra ett nytt förslag med ett nytt argument. Ju bättre ett argument biter, desto snabbare kan man nå en överenskommelse. Ju värre en kommentar misstolkas, desto längre ifrån varandra glider man.
Sedan spelar jag personligen inte så mycket för att enbart vinna. Jag är nyfiken på att se vart saker och ting tar vägen. Allt blir mer spännande med lite motgångar att överkomma. Just när man tror att man man har sitt på det torra går något oväntat åt skogen och man tvingas använda sin kreativitet för att lösa situationen – och narrativet blir mer dynamiskt.
Om jag själv får bestämma huruvida något lyckas eller misslyckas, då tappar jag såväl engagemang som inlevelse. Och om allt beror på min egen förmåga, då vet jag på förhand ungefär hur det kommer gå.
Jag vill hoppas, överraskas, glädjas och gräma mig. Därför gillar jag att låta tärningarna och rollpersonens förmågor avgöra utfallet på mina tänkta handlingar, i så stor utsträckning som möjligt utan att jag själv tappar känslan av immersion.
Don efter person. Men som sagt, alltid kul att läsa andras tankar!
