Nekromanti Riddar Cedrik & COMPANY (dogmaklur, långt)

[Baldyr]

Jag gillar ojämna spelgrupper med ojämt "bra" rollfigurer, men också äventyrargrupper som har en naturlig anledning att resa (och äventyra) tillsammans. Exempel på en sådan äventyrargrupp skulle exempelvis kunna vara riddaren och hans följe, bestående exempelvis av väpnare, pågar, tjänare och så vidare. Visserligen skulle riddarspelaren ha huvudrollen, så att säga, men samtidigt är jag helt övertygad om att det skulle vara roligare att exempelvis spela en narr eller gycklare som tillhör sällskapet, och därmed slippa spela den trista och allvarsamma riddaren, liksom slippa dela på ansvaret i kampanjen.

Min tes är också att det beror på kampanjen vilken roll som får mest utrymme. Men också att att varje spelare ansvarar för sitt val av rollfigur liksom för sitt eget nöje under spelet. (Spelledaren ser givetvis till att ge alla rollfigurer en roll i kampanjen eller äventyret, men var och en ansvarar ytterst för sin egen orgasm, så att säga. Huvudsakligen genom att spela en roll som man verkligen trivs med.)

---

Ovanstående är hur som helst premissen till ett dogmarollspel som jag klurat på enda sedan årets omgång av dogmautmaningen avslutades. Det skulle i så fall bli en slags fristående uppföljare till standardfantasyrollspelet (eller fjantasy-rollspelet, kort och gott) Legend och alltså utspela sig i samma spelmiljö ("Sagovärlden"). Arbetsnamnet är "Riddar Cedrik & COMPANY" och tanken är att spelarna gestaltar följeslagarna, medan Hjälten med stort "H" (i det här fallet alltså riddar Cedrik) mest är en bifigur som spelet kretsar kring. Hjälten spelas däremot av spelledaren.

Grundtesen till spelet är i alla fall att Hjälten är en gudabenånad individ som är ödesbestämd att rädda kungariket och så vidare, och att detta alltså är mer eller mindre ödesbestämt. Därmed finns det egentligen inget större spänningsmoment i exempelvis en helt vanlig strid mellan Hjälten och en fiende, eftersom Hjälten oavsett inte kommer att gå under eller misslyckas med sitt uppdrag. Mer eller mindre i alla fall.

I själva verket är det dock inte fullt så enkelt, utan det finns en hoper ansiktslösa individer som ser till allting verkligen går vägen. Alltså att Hjälten kommer fram i tid, att denne har fått ett mål mat innan striden, att denne känner sig motiverad och inte minst inte är alltför bakfull. Det är alltså dessa tappra (nåja) individer som dogmaspelet handlar om - det vill säga Hjältens följeslagare.

Låt oss ta en titt på de fyra (färdiga) spelrrollerna (vilka medföljer i spelet). De är än så länge endast skissartade koncept, men uppslag och namnförslag välkomnas.

- skalden:
Denna hala typ är något av en skum figur med ett rymligt samvete. Hans uppgift är alltså att nedteckna (läs: skönskriva) allting som händer Hjälten under dennes äventyr, liksom komponera den obligatoriska (se även nedan) hjälteballaden efteråt. Han sköter också alla förhandlingar åt Hjälten och håller såväl uppdragsgivare som fordringsägare nöjda. I själva verket är han ute efter att smörja sitt eget krås och smyga åt sig rikedomar för egen räkning.

- rådgivaren:
Denna äldre riddersman har redan varit med om det mesta och talar gärna om för omgivningen att han minsann varit med om värre. Han är obrottsligt lojal till Hjälten och bunden av svåra eder att se till att densamme verkligen uppfyller sitt öde, med eller emot dennes egen vilja. Han är även Hjältens livtjänare och ansvarar för praktiska detaljer som berör dennes bekvämlighet och välbefinnande. Han agerar också som Hjältens språkrör till resten av följet. Vidare slåss han vid behov modigt vid Hjältens sida, men ser det också som sin uppgift att skydda denne mot de övriga rollfigurernas förkastliga inflytande (åtminstone enligt honom själv).

- munken:
Denne asketiska och allvarsamma man av Gud är Hjältens andlige rådgivare. Han har med andra ord ett högre kall som går ut på att se till att den förre inte besudlar sig själv (!). Återigen med eller emot Hjältens egen vilja. Han agerar också biktfader och tillåter sig inte att tappa fattningen oavsett vilka skamliga försyndelser Hjälten har behov av att bekänna. Även om han är lojal till sin mästare så går han ytterst i Kyrkans och sin Guds ärenden (eftersom Hjälten anses vara ett Guds verktyg och välsignad av Hans nåd).

- magikern:
Denna åldrade trollkonstnär fungerar som en rådgivare till Hjälten i spörsmål som berör det övernaturliga, men agerar också ledargestalt för det övriga följet. Dessutom har han hand om sällskapets finanser och reskassa, vilken han behandlar som sin egen privata förmögenhet. Han är en kraftfull person som dessutom kan motivera Hjälten lite extra genom direkta hot, eftersom han är den ende, utöver Gud, som Hjälten har vett att frukta. Egentligen är han dock en parasit som endast använder sig av Hjälten för att öka sin egen makt och kunskap, liksom sitt inflytande.

Det finns alltså en hel del inbyggna konflikter inom gruppen, men alla inbördes bråk bör ske utom syn- och hörhåll för Hjälten. Spelet går alltså ut på att sörja för alla de tusen och en praktiska detaljer som håller en hjälte av Cedriks kaliber igång. Det handlar alltså mycket om organisation och vardagsproblem, men också om att finansiera äventyrligheterna. Givetvis får Hjälten inte besväras med oväsentligheter utan behandlas med silkesvantar.

Det mesta av spelet äger dock rum mellan äventyren, på värdshus och andra platser som Hjälten väljer att våldgästa. Det gäller alltså att hålla Hjälten i god trim liksom hålla uppe motivationen samt se till att denne inte gör bort sig (alltför mycket). Men samtidigt får Hjälten inte bli alltför bekväm och förslappad, liksom alltför generösa mängder mat, kvinnor och sång (och vin) inte är bra för dagsformen. Dessutom är Hjälten van vid ett vidlyftigt leverne, vilket är ett ständigt problem eftersom dennes kredit inte längre är vad det en gång varit.

Hjälten då? Jo, denne är egentligen inte så intressant, egentligen. Han är snarare en ganska trist och personlighetsbefriad figur (jfr Zapp Brannaghan i Futurama) som är född med silversked i mun under lyckliga stjärnor. Han är givetvis stor och stark, men också småkorkad och aningslös. Han är vidare dumdristigt modig och överdrivet stolt. Givetvis får han äran för alla goda idéer liksom all ära för själva hjältedåden som sådana.

Själva äventyren är däremot uppbyggda som en rad Utmaningar som Hjälten måste övervinna. Hur väl dessa forceras beror i slutändan på hur gott markarbete i form av förberedelser rollfigurerna har utfört. Det gäller alltså att se till att Hjälten är i god form samt högt motiverad, annars kan det lätt bli pinsamt. Det råder heller aldrig riktigt någon reell fara för Hjältens liv och hälsa (även om den senare givetvis är ytterligare ett av rollfigurernas bekymmer), medan följeslagarna är däremot destå mer ömtåliga!

Rent regeltekniskt föreställer jag mig att rollfigurerna (dvs följeslagarna) anses duktiga på det som de sysslar med. Reglerna kretsar inte heller så mycket kring dem och deras förmågor, utan kring just Hjälten. Baksidan av rollspelet (jag föreställer mig ett häfte i A5-format) består nämligen av ett särskilt Hjälte-formulär där en rad olika spelvärden antecknas. Själva hjälteegenskaperna (såsom stridskapacitet, potens och så vidare) anses vara konstanta (läs: skyhöga) och därmed inte intressanta ur regelteknisk synpunkt.

De faktorer som antecknas på formuläret är istället en mängd variabler, såsom "ära", "renhet", "motivation", "bekvämlighet" och "dagsform" (obs endast exempel). Dessa faktorer är också kopplade till varandra, såsom att ett alltför högt värde på "bekvämlighet" leder till minskad "dagsform" (och kanske också till minskad "renhet" om Hjälten får tillfälle att göra det riktigt bekvämt för sig).

Målet med spelet är att öka Hjältens "ära", vilket alltså utgör en slags förbättring. Tanken är också att denna ska öka fortare än "renheten" sjunker - annars rör det sig om en form av försämring. Spelmekanismen går nämligen ut på att summan av samtliga spelvärden jämförs med Utmaningens svårighetsgrad. Skulle Utmaningen vara Hjälten övermäktig så kan det alltså bli rejält pinsamt, och rent av leda till en minskad "ära" (såvida omvärlden får nys om fadäsen). Det är också här som skalden (se ovan) kommer in - det är upp till spelaren ifråga att skriva balladen som sedan avgör hur mycket "ära" som utdelas efter genomfört hjältedåd.

Målet för rollfigurerna är alltså att leva genom sin mästare (Hjälten) - när denne frodas lever även följeslagarna gott. Men när det går åt pipan är det istället dessa som får ta skulden och utstå både spott och hårdspö. Om kampanjen går riktigt bra kan följeslagarna rent av bli rika samt respekterade av sin omgivning (men knappast av Hjälten, som tar dem för givet).

*pust*

Så, vad tycks? Några frågor, kommentarer eller uppslag? Om någon är intresserad av att hjälpa till med själva materialet så kan det säkert också ordnas. Men om någon annan däremot har tänkt använda sig av uppslaget så vill jag kunna säga mitt först!

Dessutom kommer jag att behöva hjälp med såväl formgivning som illustrationer - om och när det blir aktuellt att skapa ett tävlingsbidrag.

/Baldyr, som egentligen borde anlita Terry Pratchett att skriva spelet

 

[Troberg]

I love it!

Helt underbar vändning på saker och ting, med en enorm humorpotential! Har lte känsla av Black Adder, med en menlös hjälte som är hjälte bara för att det är så och som räddas av hans menlösa medhjälpare.

Kör hårt!

Men om någon annan däremot har tänkt använda sig av uppslaget så vill jag kunna säga mitt först!

Eller så gör ni en duell av det!

 

[Baldyr]

Re: I love it!

Har lte känsla av Black Adder, med en menlös hjälte som är hjälte bara för att det är så och som räddas av hans menlösa medhjälpare.

Ja, precis. Hjälten kommer ju oavsett inte att bli uppäten av monstret, men den stackars befolkningen som densamme skulle rädda kan ju råka ordentligt illa ut. Följeslagarna saknar också denna typ av dubbla säkerhetsbälten och får försöka rädda situationen (och sina egna skinn) bäst de kan. Hjälten klarar sig oavsett genom försynens försorg.

Oavsett så måste spåren efter fadäsen sopas bort (vilket kan bli ordentligt dyrt med tanke mutor osv), liksom skalden får använda kreativa omskrivningar för att rädda Hjältens ansikte. Oavsett så kommer det att vara rollfigurernas fel i slutändan. Rätt åt dem.

En annan aspekt av hjälteskapet som jag inte behandlat ännu är att Hjälten endast är försäkrad (av Ödet) för hjältedåd, inte vardagliga olyckor. Denne kan alltså fortfarande frysa ihjäl (även om det är troligare att medhjälparna gör det först), råka ut för lönnmord eller bara vara bakfull och klanta sig i en envig (såvida det inte rör sig om en ärofylld strid, förståss). Därför gäller det för rollfigurerna att hela tiden tänka framåt och förutsäga olika vardagsfaror som lurpassar på sällskapet.

Munken försöker alltså undvika att Hjälten hamnar i synd, skalden ser upp för eventuella svartsjuka äkta män eller borgenärer i faggorna, medan rådgivaren ser till att Hjälten inte blir för full eller gör någonting överilat. Trollkarlen står i sin tur redo med sin patenterade dagen efter-dekokt för att bota baksmälla (men var tog de där ingredienserna vägen, nu då?). Naturligtvis kan ingen tala om för Hjälten vad denne kan och inte kan göra, utan det handlar om att dra i trådar och använda omvänd psykologi. Dessutom kan följeslagarnas egna agendor komma i vägen (såsom att trollkarlen inte vill öppna kassakistan i onödan, när de andra behöver bekosta olika nödvändiga inköp).

Eller så gör ni en duell av det!

Det är ju också en idé, men jag har nog inte tid att göra några dogmaspel just nu. Dessutom skapar jag hellre någonting tillsammans med någon annan, än utmanar denne att göra någonting bättre än vad jag själv kan prestera. Det vore slöseri med resurser (och ett bra uppslag) i mina ögon - i så fall är det bättre att komplettera varandra.

/Baldyr, som tror att upplägget skulle kunna göra sig bra på konvent

 

[Hellzon]

Re: I love it!

Helt underbar vändning på saker och ting, med en enorm humorpotential! Har lte känsla av Black Adder, med en menlös hjälte som är hjälte bara för att det är så och som räddas av hans menlösa medhjälpare.

Kör hårt!

Kan väl inte annat än hålla med. Kör på!

 

[Quadrante]

Re: I love it!

me to

kolla upp lite om Commedia dell'arte

saxar in ett utdrag längst ner så slipper du leta..

Jag har tittat på detta ett tag nu, bla till vingar över haga, men jag kommer inte att göra ett dogaspel av det till nästa utmaningen.

Tänkte bara säga att sånt här (din ide) är sånt som inspirerar mig att omotiverat (?) teckna på temat... (så inspirera mig lite mer så får vi se )

--------------Sax---------------------------

THE title, Commedia dell'arte ("Comedy of Art" or "Comedy of the profession"), means unwritten or improvised drama, and implies rather to the manner of performance than to the subject matter of the play. This peculiar species had a long life in Italy, probably of about four hundred years (from the fourteenth to the eighteenth century); but it flourished especially in the sixteenth and seventeenth centuries. Of course in actual practice the play was not, in any sense, the result of the moment's inspiration. The subject was chosen, the characters conceived and named, their relations to one another determined, and the situations clearly outlined, all beforehand. The material was divided into acts and scenes, with a prologue. The situations were made clear, together with the turn of action and the outcome of each scene. When this general outline (called also scenario or canvas) was satisfactorily filled out there was left an opportunity for actors to heighten, vary, and embellish their parts as their genius might suggest. The necessity for smoothness, constant surprise, clearness, and wit called forth histrionic abilities which had been unknown to the medieval stage. "The actors had to find the proper words to make the tears flow or the laughter ring; they had to catch the sallies of their fellow-actors on the wing, and return them with prompt repartee. The dialogue must go like a merry game of ball or spirited sword-play, with ease and without a pause." [1] Such parts required actors able to make a serious study of their parts; actors who took pride in their achievements, and were willing to accept the discipline which all professional art demands. These comedians changed forever the standards of acting. The best of them stamped their parts with individuality, freshness and brilliance, and gave value to pieces which, often enough, were otherwise worthless. The Commedia dell'arte introduced the professional actor into Europe.

SUBJECTS OF THE COMMEDIA DELL'ARTE

Like the court comedies of Ariosto and Machiavelli, the Commedia dell'arte was concerned mostly with disgraceful love intrigues, clever tricks to get money or outwit some simpleton. There were the same long-lost children stolen by the Turks, the same plotting maids, bragging captains, aged fathers and wily widows. Each gentleman had his parasite, each woman her confidante. There was considerable diversity of incident, such as night scenes, in which the hero was mistaken for the villain; cases where father and son fall in love with the same girl; and risqué situations--the representation of fire, shipwreck, and the like which served as a pretext for allowing actresses to appear naked on the stage.

COMIC RELIEF

An important part of every play, given always to the most expert and popular actors, were the humorous interruptions, called lazzi, which often had nothing to do with the play itself. It might be clever pantomimic acting, acrobatic feats, juggling, or wrestling. For example, three characters meet at a cook shop, where they hear of an accident which has befallen the wife of one of them. While they express their dismay at the affliction, they fall to eating greedily from a huge dish of macaroni; and as they eat, tears stream down their faces. Or again, a servant, disgusted at an order his master has given him, delays carrying it out until he has turned a complete somersault. One famous actor could execute this trick having a full glass of wine in his hand, without spilling a drop. Another was able, in his eighty-third year, to box the ear of a fellow servant with his foot. Elaborate imitations of women taking off their stays, false hair, and crinolines were always acceptable, together with many pantomimic diversions of a less innocent character. These are examples of the lazzi of the Commedia dell'arte.

THE MASKS

In the course of the development of the Commedia dell'arte, there grew up certain traditions which held fast for many years. The rascally servant, the old man, the lady's maid, and the like--stock characters which appeared in every play--always wore a conventional dress, with masks. In general these masks may be classed under four or five groups: Pantalone and the Doctor, both old men; the Captain, a young man of adventure; the valet or jester, usually called Zanni; the hunchback Punchinello; and another old man, somewhat different from the first two.

Pantalone was usually a shop-keeper from Vienna, somewhat stupid, fond of food and of pretty women, talkative, gullible, full of temper, the butt of all the jokes--some of them very indecent--yet forgiving in the end. His business was to get deceived by his young wife, or his son, or his servant. The second old man, the Doctor, filled the part of a lawyer, an astrologer, or perhaps a philosopher from Bologna. Sometimes he represented an absent-minded pedant, quoting latin at inappropriate times, and enormously conceited. The bragging Captain, a boasting, swashbuckling officer, often Spanish, dressed-to-kill in cape, feathered hat, high boots, with sword in belt, was always a prime favorite. He told extraordinary tales about how he beat a whole army of Turks and carried off the beard of the Sultain, but when there was a hint of real danger he was the first to run away. He made love to the none-too-innocent servant maid, and got trashed by her Harlequin lover. This character, of course, is none other than the Miles Gloriosus of Plautus, called in Italy Il Capitano Spavento della Valle Inferno, or simply Spavento. In time he gained a choice variety of bombastic names in different countries: Capitano Metamoros, Capitaine Fracasse, Captain Horribilicribilifax, Ralph Roister Doister, and Bobadil.

Zanni, the scoundrelly valet or jester, resembled the Greek slave of the Middle and New Comedy. Most plays contained several valets: one each for the Doctor, Pantalone, and the primo amoroso. All were variations of the type of which Pierrot and Harlequin are the most celebrated. They were generally indolent and knavish, sometimes cunning and cruel; always stupid in their own way, first deceiving others and then being duped themselves. Alll made love to the servants, and often imitated the love scenes of their masters in ridiculous parody. Punchinello was a hunchback with a long crimson nose, dressed in a dark cloak and wearing a three-cornered cap. He too was a great rascal, but dry and less talkative than Pantalone.

All these characters had costumes, stock gestures and stage business which could be reckoned upon to create a laugh and put the audience in tune for the knavery that was to follow. In course of time there crystallized about each mask an entire code or repertory of phrases, exclamations, curses, exits, epigrammatic sayings and soliloquies appropriate to the rôle, which could be memorized and made to fill in the blank when the actor's wit could find nothing better. The primo amoroso, the female lover, and the maid servant were not masked, though they were thoroughly conventionalized. The male lover was a perfumed scapegrace; while the girl, rarely will individualized, stood simply as the helpless or ignorant foil for the intrigue. The hero became known as Flavio, Leandro or Valerio; the woman as Isabella, Lucinda, Leonora or Ardelia; while the maid servant was generally Columbine. The importance of these typical stage characters, which enjoyed at least four centuries of popularity on the European boards, lies in the influence which they exerted upon the superior dramatists of a later time. Already one can catch a breath of the Shakespearean comedies in the names of the heroes; and one can see that Molière, both as actor and author, learned much from this branch of Italian art. Its influence passed through Holberg into Denmark, where it became a powerful factor in shaping the romantic drama of a later age.

------------Slutsax-------------------------------