Rising... Helvete. Det här gör ont. Jävligt ont. Jag såg Rising som en vän och jämlike. Som en av OSS.
Rising skrev de bästa skräckspelsinläggen på forumet. Punkt. Han visste precis hur det funkade, och jag kommer att gå tillbaks och lära mig av saker han skrivit i många år framöver. Det tar tid att smälta visdom.
Jag träffade bara Rising en enda gång IRL, men är tacksam föär privilegiet. Vi spelade också en magisk omgång Null State, som jag aldrig kommer att glömma.
Fan, Rising. En gigant bland giganter. Allt man säger blir till klichéer. Kanske skriver man klyschor för att det gör för ont för annat. Eller för att klyschorna är sanna. Jag vet inte. Det blev en oerhört tung dag, jag var supernära att gå till chefen och begära ledigt, orkade nästan inte ta tag i sista lektionen idag. Det här slog hårt.
Rising var igångsättaren, han hade massor av idéer som var skithäftiga, och var en ivrig påhejare av allt som gjordes som var bra. Den evige bollaren och medhjälparen. Han fick aldrig något klart själv, vilket världen borde sörja över.
Jag vet inte. Jag vet inte vad mer jag kan skriva.
Jävlar. Saknad. Chock.
