Rollgestaltande VS problemlösning

[Feuflux]

"Why not both?" kanske du undrar, och svaret är "För att Olof inte klarar av det". Så den här tråden går ut på att dela med sig av erfarenheter samt att tipsa mig om hur jag kan agera.

Vad handlar det om lite mer konkret då? Jo, vi är ett gäng som online-kör Mask of Nyarlathotep (vi håller tråden spoilerfri tack eftersom jag är spelare), och där förekommer det en hel del handouts/ledtrådar och det blir stundtals mycket fokus på att pussla ihop dem, fundera på vad som hänt, vad vi borde göra härnäst, etc. Så mycket fokus att det är lite för mycket. Jag vill inte riktigt spela ut min impulsiva/glada rollperson för impulsiviteten motverkar fokus på att lösa ledtrådspusslet och glädjen matchar inte händelserna i scenariot. Vilket gör att jag har tråkigare än jag vill ha det (övriga i gruppen verkar så nöjda så jag har inte tagit upp det här riktigt med dem). Jag blir passiv. Jag gillar ju problemlösning, men det tar hela mitt fokus, och jag vill rollspela också.

Om jag nu lyckas med en begriplig beskrivning så står jag här med följande frågor:
Hur gör jag för att spela ut min rollperson utan att det stör ut mitt problemlösande?
Borde jag ha något särskilt mindset i en given scen, typ "Nu ska jag spela charmig" för att hjälpa mig på traven?

 

[RasmusL]

När vi spelade cMasks blev det uppdelat i en planera-och-lista-ut-saker-period som följdes av en actionperiod, rinse and repeat. När det funderades var vi nästan helt utanför roller. I actionsekvenserna däremot rollgestaltades det, det var ok att fatta suboptimala beslut grundat i rollisarna osv.

Skulle det kunna funka att dela det lite så, med hyfsat tydliga "gränser"?

 

[luddwig]

Går det att hitta sätt där det impulsiva och glada kan framträda även under problemlösandet? Kanske ha ett glatt tonfall under diskussionerna? Kanske komma med glada tillrop när någon annan presenterar en smart idé? Kanske kasta in en och annan långsökt tanke för att spegla det impulsiva? Kanske vara väldigt "på" om någon föreslår ett nästa drag i utredningen?

 

[Swedish Chef]

Jag tycker sådant där är svinsvårt, man vill ju inte förstöra själva lösningen av problemet men samtidigt är det tråkigt att inte spela i sin karaktär. Tycker att detta ofta inträffar i handout spel. När det är så mycket playerskill, blir det svårt att karaktärsspela. Jag är spelare i Delta Green kampanj och låter min flaw((Missbruk) ta över ibland, även om det förstör problemlösandet ibland. Delta Green är ju dock lite mer anpassat för att man kan spela på det viset. Så jag har egentligen inga tips alls mest bara förståelse för att det blir trist ibland.

 

[Rymdhamster]

Jag hade kanske agerat mindre men beskrivit mer. Jag tänker att det är mindre störande om du bara beskriver hur din rollperson beter sig medan ni problemlöser.

"Olof tar av sig glasögonen och putsar dem för femte gången på lika många minuter medan han plirar mot de märkliga symbolerna på pappret"

(Erm.. jag tänker här att din rollperson heter Olof, inte att du beskriver dina egna handlingar runt spelbordet i tredje person. Jag borde kanske valt ett annat namn).

Då kan du sticka inte lite "mood pieces" här och var, men det kanske inte stör lika mycket?

 

[Feuflux]

Min rollperson heter Kathy. (Och nej vi kör inte på hård historisk trovärdighet rörande kvinnorollen på 1920-talet)

Att jag lär mig skilja på planeringsfas och rollgestaltningsfas kan vara vägen framåt. När vi grubblar över hur ledtråd X och Y sitter ihop så slutar jag vara Kathy och blir mig själv, en 39-årig systemutvecklare som löser ett problem, och det kan väl vara okej så länge jag lär mig när det är dags att skifta fokus och kommer tillbaka till att vara Kathy. Sen borde jag kanske försöka vara lite mer pushig att komma framåt när vi fastnar för länge med att grubbla, men som sagt, övriga gruppen trivs.

Och absolut att jag gör mer instick med rolltypiska kommentarer under problemlösandet!

 

[Mogger]

Det här är orsaken till att jag inte är speciellt förtjust i problem som ska lösas. Jag gestaltar en roll och det är den jag är intresserad av. Och övriga roller. Vi spelar också CoC och har just spenderat ett helt spelmöte med att inte följa det uppenbara spåret eftersom det kändes helt out of charachter. Men jag gillar den där lite aviga dramaturgin som bara uppstår i rollspel, där slump och oväntade vändningar (från RP och annat) tar storyn i en vändning man inte förväntat sig.

Och för att svara på frågan - människor är komplexa. Man kan vara impulsiv och problemlösande. Det finns ingen motsättning där. Kanske handlar det om hur impulsiva Kathy märker att världen inte var den plats hon trodde, och att hennes glädje alltmer ersätts av rädsla, paranoia och liknande?

 

[entomophobiac]

Tycker själv aldrig om när spelflödet störs. Omfattande handouts - typ saker som är mer än någon paragraf eller bild - gör att spelare zonar ut, är min erfarenhet. I Onda människor är utformningen tänkt att vara rättså inzoomad. Meningar är färgmarkerade eller understrukna, exempelvis. Eller nedklippta till endast någon mening. Allt för att mer ge intrycket av att gå igenom ett omfattande material än att behöva göra det.

För jag tror det @RasmusL beskriver är närmast helt oundvikligt annars - att du får två olika "perioder" i spelandet, där problemlösandet är det ena och karaktärerna är det andra.

Dessutom tycker jag ofta handouts + tärningsslag skapar en rätt konstig dynamik. Beror nog rätt mycket på spelledare, men att sitta där med det fysiska pappret och sen slå tärning för om min rollperson lyckas lista ut svaret när jag är uppenbart för korkad känns som en ren kollision av två olika saker.

 

[krank]

Det här är orsaken till att jag inte är speciellt förtjust i problem som ska lösas.

Det här är orsaken till att jag tenderar att vilja skapa rollpersoner som vill, och är hyfsat bra på, att lösa problem – precis som jag själv! =)

(Det är ju min föga hjälpsamma "lösning" på det här dilemmat: Om det är en kampanj där det ska problem- och mysterielösas så brukar jag skapa en rollperson som inte bara är okej på det, det är inte sällan en av hens aktiva drivkrafter. På så vis behöver SL inte heller tjafsa eller lirka för att få med rollpersonen på konstiga äventyr…)

(Nu när jag tänker efter gör jag iofs såna rollpersoner även när det inte är en sån kampanj. För man kan ju alltid hoppas…)

 

[krank]

Dessutom tycker jag ofta handouts + tärningsslag skapar en rätt konstig dynamik. Beror nog rätt mycket på spelledare, men att sitta där med det fysiska pappret och sen slå tärning för om min rollperson lyckas lista ut svaret när jag är uppenbart för korkad känns som en ren kollision av två olika saker.

Det tycker jag också är en konstig dynamik, vilket är anledningen till att jag förordar att man plockar bort tärningsslaget ur ekvationen – rollpersonen får väl söka upp en expert eller nåt för att få hjälp… =)

 

[God45]

Det här är orsaken till att jag tenderar att vilja skapa rollpersoner som vill, och är hyfsat bra på, att lösa problem – precis som jag själv! =)

(Det är ju min föga hjälpsamma "lösning" på det här dilemmat: Om det är en kampanj där det ska problem- och mysterielösas så brukar jag skapa en rollperson som inte bara är okej på det, det är inte sällan en av hens aktiva drivkrafter. På så vis behöver SL inte heller tjafsa eller lirka för att få med rollpersonen på konstiga äventyr…)

(Nu när jag tänker efter gör jag iofs såna rollpersoner även när det inte är en sån kampanj. För man kan ju alltid hoppas…)

Jag håller med om det här. Gör en karaktär som fungerar för kampanjen.

 

[krank]

Om jag skulle ha en karaktär som redan var bestämd och inknöad i kampanjen, och som var impulsiv och glad…

Så skulle jag fundera på hur man skulle kunna väva in en liten dualitet i karaktären. Utan att göra våld på den beskrivna karaktären tänker jag att även glada och impulsiva karaktärer ibland kan liksom gripas av allvaret och fokusera. Det ser jag hos elever ganska ofta; såna som kan flamsa runt och vara virriga ibland, men så blir det På Allvar och då lyckas de skärpa sig och Lösa Problemet… och sedan återgå.

Vill man dra det längre… vad är väl CoC utan lite svärta? Jag skulle fundera på den där glada, impulsiva sidan hos karaktären. Kanske blir den mer och mer en mask, något karaktären håller fast i för att bibehålla en normalitet när allt blir konstigt och fruktansvärt. Nästan som en roll karaktären spelar ut, men fortsätter intala sig är dess "riktiga jag". Kanske börjar hon rentav överdriva de delarna, lite väl, överkompensera, vid varje tillfälle som ges – alltså varje tillfälle då världens öde inte står på spel, varje tillfälle då allt inte är Superallvarligt. Kanske blir de impulsiva delarna allt mindre bara obetänksamma och alltmer liksom självdestruktiva.

Men det beror såklart lite på hur man känner inför den sortens grimdark karaktärsutveckling. Jag tycker ju om sånt rätt mycket, och skulle se det som en utväg för att både få spela ut karaktären och få njuta av lite finfin problemlösning. Det gäller dock att SL inte brötar på med tempot i spelandet, utan då också erbjuder andrum där rollpersonen kan få vara just impulsiv och "glad" utan att det påverkar problemlösandet. Tågresor, middagar och liknande har jag själv utnyttjat som CoC-SL för att låta rollpersonerna ha lite "downtime".

 

[Mogger]

Jag vet inte om detta är hjälpsamt, men vår CoC-kampanj kryddas enormt över att det ligger en historia om olycklig kärlek bakom allt. Det är alltså inte alltid prio att lösa ett problem, utan kanske viktigare att värna om människorna runt omkring. Väver ni in sånt? Man behöver ju inte gå all in på drama, men att se till att det finns lite riktiga relationer med i bilden tycker jag hjälper enormt. Om min RP bryr sig och är mänsklig så handlar det inte om att lista ut vad en handout betyder. Även om det också finns med.

Ex. Min RP är en äventyrstörstande rikeman som egentligen bara finansierade en utställning, men som plötsligt blev indragen i något helt annat. Och eftersom han bryr sig om de som nu hamnat i en farlig situation så kan han inte bara lämna över ärendet till polisen, eller begrava sig i jobb och glömma det. Men det viktiga är inte att lösa mysteriet. Han är ingen superhjälte eller actionfigur.

Överlag är det mitt tips för alla spel - att inte låta RP flyta ovanpå världen och sakna band till den. Deras handlingar får konsekvenser och andras handlingar får konsekvenser. Kännbara sådana.

 

[God45]

Mina svar på dina två frågor

1: Någonstans borde problemet lösa sig själv när den kosmiska skräcken karvar ut sakerna på insidan av din karaktär som gör att hen bryr sig om annat än att rädda mänskligheten in i en ny era av okunskap innan den kosmiska nihilismen driver henne in i avgrunden.

2: Du borde tänka att din karaktär är på en arbetsplats men att om hen inte gör sitt jobb så bra som möjligt så kommer alla hen älskar skrika för evigt. Skämtar man är det galghumor för att kunna fortsätta en dag till.

 

[Bifur]

Det där med olika faser tycker jag känns som det rätta sätta att hantera den kampanj du är i nu.

Annars tycker jag att det lite finns två olika lägen: antingen är fokus på rollgestaltning och då bör nog spelet dra åt character skill - färre handouts och mer färdiga tolkningar från SL vid lyckade färdighetsslag. Jag ser inget hinder att spela CoC så. Eller motsatsen - faktiskt player skill, många handouts och mycket diskussioner i spelgruppen. Jag kan gilla båda - de ger mig helt olika saker men jag tycker inte de gifter sig så bra i samma scen. Däremot har som nämnts de flesta kampanjer scener eller avsnitt som är utmärkta för att bara spela ut sin roll. (Hela sista delen av Tatters of the King är ju till större delen sådan till exempel.)

Och ska man spela player skill fokuserat är nog lösningen många gånger att göra en RP som passar för det, som i så många andra kontexter.

 

[Rangertheman]

Överlag är det mitt tips för alla spel - att inte låta RP flyta ovanpå världen och sakna band till den. Deras handlingar får konsekvenser och andras handlingar får konsekvenser. Kännbara sådana.

100% medhåll! Det är den viktigaste anledningen till att jag gjorde om en central SLP till en RP när vi spelade "Tjurmannen från Kungsskär". De övriga spelarna hakade på och skapade under spelet starka relationer till den rollpersonen och hennes berättelse, utan att för den skull ge avkall på sina egna rollpersoners önskningar och egenskaper. Det var bara en spelare, som byggt upp en väldigt omfattande egen berättelse, som inte fungerade i gruppen. Hen kunde inte ställa om och knyta an till helheten.

 

[Tre solar]

Som andra skrivit är min erfarenhet att det funkar bra att dela upp. Vi brukade göra så att när vi fick en handout läste någon den högt för de andra. Då blir det en naturlig portal där du går från prio gestalta din rollperson/skapa stämning, till prio nu ska alla förstå vad jag läser. Sen hände en av tre saker. Antingen
1. Nästa steg är uppenbart: alla återgår direkt till sina rollpersoner
2. Nästa steg är inte uppenbart men vi håller på med något annat: handouten cirkulerar mellan spelarna i intresse-ordning, övriga gestaltar sina rollpersoner och driver framåt
3. Inget är uppenbart: vi går över i problemlösning tills vi börjar enas om en lösning, då föreslår någon nästa steg "in character" som en portal tillbaka.

 

[Feuflux]

Frågan borde kanske varit "hur äter jag upp kakan och har den kvar samtidigt"?

Jag tycker att Kathy funkar med äventyret, och att hon gått från "levnadsglad" till "what the... det här behöver vi gå vidare med, vad är det som händer?". Det är inte där problemet ligger. (Sen är det ju alltid med CoC lite så att alla vetta människor hade sprungit skrikandes åt andra hållet... men men...) Problemet är som sagt att problemlösandet sker som Olof och inte som Kathy, men jag har ju fått flera bra svar här så tack allihop.

 

[Tre solar]

Ni kan också lägga problemlösandet mellan spelmötena. Då kan du leverera lösningen som Kathy nästa möte.