Rising
Vila i frid
Den stora frågan här tycker jag verkar vara om man vill spela drama eller inte.
Jag ska förklara:
Kill Bill är en historia om hämnd, men hämnden är aldrig ett vägskäl i berättelsen. Vi frågar oss aldrig om huvudpersonen kommer att tvivla eller tveka på sitt hämnande. Som mest är sånt tvivel bara en tidig scen i syftet exposition eller upptrappning, som när Will Smith tar en hel dag på sig att fundera på om han ska bli en Man in Black eller inte, eller när Luke Skywalker vägrar att ge sig ut på sitt uppdrag förrän Uncle Owen är död.
Dessa berättelser är inte drama. De är historier som försöker berätta något allmänmänskligt som alla ska kunna leva sig in i. Karate Kid är en underdog, men utöver det är han nästan en Tintin-figur som alla ska kunna leva sig in i. Anledningen är att det inte är drama. Det tema som filmen handlar om egentligen (under ytan av karateturneringar o. dyl) är ett incitament och en katalysator för berättelsen, men aldrig ett vägskäl på vägen.
Hade det varit det så hade den aldrig kvalificerat för att vara en Hjältens Resa-berättelse (precis som Star Wars) utan istället varit ett drama.
---
Det finns många agenthistorier som är drama: Den Demokratiske Terroristen är ett bra exempel.
Det finns också dem som inte är det minsta drama, där James Bond är ett utpräglat exempel.
Det här är en fråga om vilken genre man gillar att spela i. Du har alldeles rätt i att samberättande är en usel term för att beskriva detta. Den har nämligen ingenting med någon genre att göra, utan med spelstil. Det går utmärkt att samberätta både skräck, matiné, komedier och drama. Således är den alldeles för stor och övergripande för vad du vill peka på.
Samberättande är som termen "däggdjur", medan narrativism är som termen "vakthund". Dels är den ena termen mer omfattande än den andra - men de har också två helt olika syften. Den första termen är ett verktyg för att försöka kategorisera alla djur - de som man redan känner till såväl som de ännu opåträffade. Den andra termen är ett verktyg för att beskriva en form av husdjur som är vanlig just nu, i den kultur vi lever i. Den senare sortens termer är mycket bättre när man väl står i en djuraffär.
Man säger ju knappast "jag vill ha ett däggdjur till min dotter".
Jag ska förklara:
Kill Bill är en historia om hämnd, men hämnden är aldrig ett vägskäl i berättelsen. Vi frågar oss aldrig om huvudpersonen kommer att tvivla eller tveka på sitt hämnande. Som mest är sånt tvivel bara en tidig scen i syftet exposition eller upptrappning, som när Will Smith tar en hel dag på sig att fundera på om han ska bli en Man in Black eller inte, eller när Luke Skywalker vägrar att ge sig ut på sitt uppdrag förrän Uncle Owen är död.
Dessa berättelser är inte drama. De är historier som försöker berätta något allmänmänskligt som alla ska kunna leva sig in i. Karate Kid är en underdog, men utöver det är han nästan en Tintin-figur som alla ska kunna leva sig in i. Anledningen är att det inte är drama. Det tema som filmen handlar om egentligen (under ytan av karateturneringar o. dyl) är ett incitament och en katalysator för berättelsen, men aldrig ett vägskäl på vägen.
Hade det varit det så hade den aldrig kvalificerat för att vara en Hjältens Resa-berättelse (precis som Star Wars) utan istället varit ett drama.
---
Det finns många agenthistorier som är drama: Den Demokratiske Terroristen är ett bra exempel.
Det finns också dem som inte är det minsta drama, där James Bond är ett utpräglat exempel.
Det här är en fråga om vilken genre man gillar att spela i. Du har alldeles rätt i att samberättande är en usel term för att beskriva detta. Den har nämligen ingenting med någon genre att göra, utan med spelstil. Det går utmärkt att samberätta både skräck, matiné, komedier och drama. Således är den alldeles för stor och övergripande för vad du vill peka på.
Samberättande är som termen "däggdjur", medan narrativism är som termen "vakthund". Dels är den ena termen mer omfattande än den andra - men de har också två helt olika syften. Den första termen är ett verktyg för att försöka kategorisera alla djur - de som man redan känner till såväl som de ännu opåträffade. Den andra termen är ett verktyg för att beskriva en form av husdjur som är vanlig just nu, i den kultur vi lever i. Den senare sortens termer är mycket bättre när man väl står i en djuraffär.
Man säger ju knappast "jag vill ha ett däggdjur till min dotter".
