Nekromanti Rollpersonerna som huvudroller; tankar och tekniker

[krank]

Varning för möjligt uppsparkande av redan öppna dörrar:

Det finns en meningsfull skillnad, tycker jag, mellan att rollpersonerna är huvudpersoner i sin egen berättelse och att de är huvudpersoner i spelvärlden. Det här tror jag inte är några nyheter... Men i varje fall; motsatsen till det första fallet lär ju vara att SL har en såndär Übermäktig SLP eller kanske flera, som gör allt det balla medan rollpersonerna mest hänger med och ser på. Motsatsen till det senare känns mer som att rollpersonerna är en aktör bland många, där andra aktörer säkerligen är både större och mäktigare och gör fräsigare saker, men att rollpersonerna ändå kan ha agens på sin egen nivå.

Världshuvudpersoner är filmiska hjältar. De är Belgarion, liksom. Världen kretsar kring dem.
Självhuvudpersoner kan vara helt vanliga typer.

Det jag funderar på är tekniker för att skapa framför allt självhuvudpersoner och att undvika världshuvudpersonskapet. Jag tycker nämligen inte riktigt om den filmiska känslan av att världen kretsar kring rollpersonerna; jag föredrar att ha dem som mer... trovärdiga personer. Eller vad man ska säga. Ni vet vad jag menar.


Ett exempel på teknik: Hur situationer ser ut när rollpersonerna stöter på dem. Om rollpersonerna kommer till byn PRECIS när draken anfaller, "som av en slump", så är rollpersonerna huvudpersoner även i byns berättelse. Drakanfallet väntade tills rollpersonerna kom.

Om rollpersonerna kommer till byn mellan drakanfall däremot så skapas känslan av att händelser inte sker på rollpersonernas schema.

Observera att äventyret i båda fallen kan vara rälsat så att rollpersonerna kommer fram precis då SL önskar, oavsett faktisk restid.


Vad har ni för tekniker för att skapa känslan av att rollpersonerna inte är huvudpersoner i spelvärlden? Eller för motsatsen?

Går det att ha en stor mäktig, episk kampanj i vilken världen förändras, utan att rollpersonerna hamnar i ett världshuvudpersonskap? Vilka tekniker finns för det -- blir det mest att Någon Annan, eller bara mäktiga organisationer, gör Mäktiga Saker någon annanstans och att rollpersonerna mest får hantera svallvågor och effekter på sin nivå?

 

[Tell]

1) Sätt rollpersonerna i en kontext. En av spelarna i en av våra kampanjer är i princip DaVinci, medan en annan är arvtagare till Consabers krona, i åttonde steget. För den förre, innebär det att hans intellektuella likar finns vid de stora universiteten, och att vi markerar att han kan göra häftiga saker; däremot är han långt ifrån omniscient, och kan inte egentligen bara sina egna (många) ämnen. För den senare, är andra personer i tronslinjen närvarande, och det är en ständig kalkyl kring vem som kommer att slå ut vem för att nå makten. I samma kampanjvärld finns "farbror blå", som är en pirat-ärkemagiker-furste och tidigare kamrat till andra rollpersoner. Han fungerade då som en uppdragsgivare, och är nu ett ständigt hot i skuggorna, där borta; inte heller han uppfattas dock som oövervinnelig, utan bara som en person som bör undvikas. Detta är väl ett gott exempel på dina svallvågor, egentligen, men eftersom rollpersonerna personligen känner de som gör saker, och framgångsrikt kan manipulera dem, så blir det annorlunda.

2) Gör det episka skrämmande - de flesta av oss var nog skraja när vi insåg att spetznas intagit Krim för några månader sedan. Då finns instinkten att gruppera sig. OM grupperna och allianserna görs reaktiva, snarare än proaktiva, och rollpersonerna ges möjlighet att interagera med dem, blir de inte omnipotent councils of vagueness.

3) Använd skuggmakstekniken från Svavelvinter - låt rollpersonerna både vara ledarna och de som lever på marken.

4) Ge dina episka skeenden lite mönster och internlogik. Draken kommer varje månad, när den är hungrig. Vanligen två gånger per månad. Däremot kan den ofta mutas genom att hitta boskap kedjad; etc.

 

[Krille]

Jag leker med två tekniker i kombination med en fisktank.

Den ena gör rollpersonerna till huvudpersoner i sin egen story, och den andra gör rollpersonerna till huvudpersoner i världens story.

Huvudpersoner i egen story

Den första använder jag i Blå Himmel: varje rollperson har karaktärsdrag, och spelarna har som uppgift att berätta en story om någon annans karaktärsdrag. Storyn består av fyra steg: plantering, eller att man gör deltagarna uppmärksammade på att karaktärsdraget finns; fördjupning, eller att man går in på djupet och försöker dra ut mer detaljer om karaktärsdraget; klimax, dvs att den ena spelaren blir lite mini-SL och använder karaktärsdraget för att ställa karaktärsdragets ägare inför ett svårt val eller en svår utmaning; och avslut, där konsekvenserna av storyn kommer fram. Observera att spelledaren inte lägger sig i så mycket. Det skulle han kunna göra, men då snor världen uppmärksamhet igen och gör rollpersonerna till reagenser. Istället får spelarna göra det själva - de gör sig till deltagare i varandras story.

Här kommer även Debbies "you awesome, me sidekick" in: varje spelare väljer en annan spelares karaktärsdrag, och det blir fullkomligt fantastiskt när två spelare drar igång karaktärsdragsstårys om en tredje spelare, som då blir spelmötets huvudperson.

Den här tekniken funkar väldigt bra i en fisktank genom att göra rollpersonerna till individuella fiskar som reagerar på varandra, snarare än ett homogent stim som fungerar som en enhet. Men det gör inte rollpersonerna till världens huvudpersoner, utan de är lite av en privat mini-fisktank i fisktanken.

Huvudpersoner i världens story

Den andra använder jag i Järn, och den är ärligt snodd från 13th Age: varje rollperson har ett Öde. Ödet är världens Mary Sue-grej, eller unique snowflake-grej eller vad som helst annars som är kliché, och bejakar det fullständigt. Vill du vara åskgudens dotter, jaförfan! Du är åskgudens dotter! Vill du vara general Teofilus som flydde från Kungariket på grund av maktkampen när den förre kungen dog, jaförfan! Du är general Teofilus som jagas av den nye kungen! Ös på, vetja! Tillsammans med ett relationsschema över klanen ger det väldigt mycket fästytor för äventyr.

Den här tekniken funkar väldigt bra i en fisktank eftersom Ödet gör rollpersonerna till storfiskar. Klart som fan att alla andra reagerar på Åskgudens dotter bara genom att hon finns på kartan! Klart som fan att alla andra fiskar reagerar på general Teofilus som när som helst skulle kunna kalla på sin legions heder igen! Rollpersonerna är centrum i storyn!

 

[w176]

Ska vi ta drakanfallet finns det ännu fler tekniker för att få rollpersonerna att bli huvudpersoner i sin egen story snarare än huvudpersoner i världens story

• Rollpersonerna är bybor. Det är deras by som anfalls. Tidigare har andra byar i närheten anfallits av draken.
• Byn har skickat ut ett nödrop. Rollpersonerna är en a de grupper som svarar nödropet, men inte den enda. Kanske har andra grupper redan föskt och dött. Kanske är tre olika grupper på plats och tänker ha ihjäl draken,
• Kanske är drakar som anfaller byar ett vanligt fenomen. Rollpersonerna är medlemmar i drakdödargillet, och de där för att det är deras jobb.

 

[Mogger]

En lösning är klassiskt drama. Det är inte vad du gör som definierar dig, utan vem du är. RP:s agenda är inte att döda drakar eller ärva kungatronen. De har istället egna mål, personliga mål. Drömmar, hopp, rädslor etc. Spelar man på det viset spelar det egentligen ingen roll om du är drottning över Storpersien eller dyngtömmare i Lilliplut. Din egna story är det intressanta.

+ svallvågor. De är alltid coola.

 

[Xyas]

För att hindra att rollpersonerna känns som huvudpersoner, vilket jag ofta känner ger en mer levande värld, så kör jag på att massor av grejer händer utanför bild hela tiden. Hur mäktiga eller inflytelserika rollpersonerna är har ingen betydelse för de kan inte involvera sig i allt som händer oavsett. Andra personer och organisationer i världen gör saker med eller utan rollpersonernas involvering.