Jag är SL i DoD (naturligtvis) och har en fråga... Min spelargrupp är kanske inte den mest seriösa (tråkigt nog), men de vill spela. Det tråkiga är att de mest är ute efter "hack'n'slash" äventyr. Om det inte händer något spännande var femte minut (som en strid eller liknande) så tröttnar de, klagar och vill göra något annat - oftast börjar två av dem slåss... Vad gör jag för att f¨å dem mer interesserade och seriösa?!
Nekromanti Rollpersonerna....
- Thread starter LuthorSL
- Start date
Eternal watch
Veteran
Hur gamla är dina spelare egentligen?.
Använd problem av typen "Do this or die" för att få spelarna på tåspetsarna (ingen vill förlora en rollperson). Försök med bakgrundsmusik för en bättre känsla samt bra beskrivningar.
Om du har gjort så att dina rollpersoner har fått slås mot demoner efter drakar efter jättemonster kan det dock vara svårt att få dem att acceptera en konflikt med ett gäng landsvägsrövare, speciellt om de skulle bli sårade.
Men efter tillräckligt många mänskliga fiender går det går det upp för dem att andra saker än mosnter är farliga.
En annan sak som hjälper mot hack n slash är djupa intriger, där strid inte behöver förekomma så ofta. t.ex. en mordgåta hos en hertig/kung.
Om dina spelare, eller du som spelledare är nybörjare kan det lätt bli mycket strid, det händer många.
Smite my cheek, and I will smash yours
Använd problem av typen "Do this or die" för att få spelarna på tåspetsarna (ingen vill förlora en rollperson). Försök med bakgrundsmusik för en bättre känsla samt bra beskrivningar.
Om du har gjort så att dina rollpersoner har fått slås mot demoner efter drakar efter jättemonster kan det dock vara svårt att få dem att acceptera en konflikt med ett gäng landsvägsrövare, speciellt om de skulle bli sårade.
Men efter tillräckligt många mänskliga fiender går det går det upp för dem att andra saker än mosnter är farliga.
En annan sak som hjälper mot hack n slash är djupa intriger, där strid inte behöver förekomma så ofta. t.ex. en mordgåta hos en hertig/kung.
Om dina spelare, eller du som spelledare är nybörjare kan det lätt bli mycket strid, det händer många.
Smite my cheek, and I will smash yours
Rising
Vila i frid
Här ska du få tips!
Jösses, koboldspelare! De är vidriga att ha å göra med, men när de mognar och börjar rollspela på riktigt för första gången i sitt liv, då blir det alltid skithäftig stämning runt spelbordet... Här ska du få de tips jag önskar att någon gett mig som oerfaren spelledare:
#1: Gör ett riktigt välgenomtänkt äventyr. Det suger apa, men det är värt det. Idén är att så fort spelarna märker att du inte bara improviserar runt spelbordet, så har de en massa delar av äventyret kvar att spela igenom. De brukar vara seriösare då. Ett trix är att ge spelarna gimmiks. -Spelhjälpmedel. -Och du ska ha många av dem! Här kommer några exempel:
* Ge spelarna en karta, som de skall navigera sig efter. Lägg ner energi på att smutsa ner kartan och kanske bränna kanterna på papperet så det ser riktigt häftigt ut. På så vis har spelarna något "riktigt" att hålla på med, medans de rollspelar. Poängtera att kartan är gammal, och att vissa förändringar kan ha skett sedan den tiden. Sedan ritar du en annan karta, som visar hur världen faktiskt ser ut just nu. Ta ett annat papper, en tjock kartongskiva med ett litet fyrkantigt hål i, och lägg det ovanför kartan. Nu kan spelarna titta genom hålet och se var de är i världen. De kan navigera sig med hjälp av den gamla kartan de har i handen. När de går någonstans, så flyttar du bara det övre papperet, så att de kan utforska kartan genom hålet i mitten på papperet du håller i. Spelarna kan försöka gå till städer och finna att dessa nu ligger i ruiner, de kommer vilja utforska skogar och leta efter hemliga bosättningar och så vidare. Det är en given stämningshöjare!
* En annan gimmick är meddelanden. Om en mördare lämnat en lapp på sina offer, så kommer spelarna att slita ut sitt hår, medans de försöker lista ut om det finns något system i lapparna som anger vem det nästa offret kommer att bli. Det är klurigt att ha lapparna framför sig medans man funderar.
* Gamla brev och texter är suvveräna gimmiks. Särskilt gamla loggböcker och liknande. Hitta på en liten kul text som handlar om hur en pirat berättar om sina gömda skatter och så vidare. Genom att ha kartan och läsa brevet ska spelarna försöka lista ut var han kan ha gömt sina skatter, hmm... Om breven dessutom varnar för vilka faror spelarna kan möta, då har du ett häftigt spelarmaterial.
#2: Om dina spelare vill slåss, se till att dina strider (de som finns med i äventyret) är mycket häftigare än de de själva ställer till med. Gillar de att råna alla de möter? Se till att väktare får tag i dem (måååånga väktare - för många för att de ska vilja slåss mot dem) och straffa dem hårt! Hugg av deras vänstra hand om de har rånmördat oskyldiga. Det är ett suveränt straff. Men se framförallt till att de inte har det roligt när de beter sig dumt åt.
Dina egna strider skall däremot vara alldeles fantastiska. Fullt med roliga små knytt att mörda på de mest komiska sätt! Låt dem få slåss i häftiga miljöer (storslagsmål på värdshuset är en klassiker), mot fiender av alla de olika slag och rollspela så roligt som möjligt hur folk faller ner från övervåningen ner på gatan utanför, och liknande. Se till att dina strider är värda att se fram emot.
* Hitta på häftiga dödsfiender. -Lönnmördare som har häftiga namn och arbetar i grupper, är givna succefigurer. Låt fienderna ha särskilda förmågor, fantastisk utrustning och vara allmänt balla. Alla koboldspelare vill ha häftiga motståndare, så det ska du belöna dem med när de spelar som det är tänkt. Låt inte äventyrarna döda dödsfienderna helt. Några måste få fly så att de kan mötas igen vid senare tillfälle...
Alla koboldspelare ÄLSKAR att ha koola fiender, så du ska helt enkelt ge dem de allra fetaste du kan tänka dig!
#3: Slutligen. Komik. Gör det roligt för dem att rollspela på riktigt. En klassiker för kobolder är att låta dem bli inbjudna på en fin balmiddag hos den gamle baronen som vill anlita dem. Äventyrarna kommer uppträda ohyffsat och försöka förstöra stämningen på olika vis. Det slår aldrig fel. Alla tycker att det är roligt.
En annan klassiker är att låta spelarna få nästla sig in i fiendeterritorium i förklädnader. Det ger alltid upphov till humor (och ofta bra rollspelande). Särskilt kul om fienden pratar ett språk som äventyrarna inte förstår sig på. När en vakt kommer fram till dem och frågar "Hwou bha bhadha-whazz, ah! Bhou?" och spelarna bara stumt nickar på huvudet flinandes, det är obetalbart.
Jösses vad jag pratar! Hoppas du har något att gå efter, iaf!
/Rising
"SL: Ur buskagen kliver det fram två alvkvinnor iklädda korta klänningar i löv och växter. De verkar fredliga, och vinkar fram er med händerna och visslar. De säger: 'kom, människor! Vi har något härborta som ni ... är ute efter!"
Spelaren: Meh, de där har ju inga tvåhandssvärd!?"
Jösses, koboldspelare! De är vidriga att ha å göra med, men när de mognar och börjar rollspela på riktigt för första gången i sitt liv, då blir det alltid skithäftig stämning runt spelbordet... Här ska du få de tips jag önskar att någon gett mig som oerfaren spelledare:
#1: Gör ett riktigt välgenomtänkt äventyr. Det suger apa, men det är värt det. Idén är att så fort spelarna märker att du inte bara improviserar runt spelbordet, så har de en massa delar av äventyret kvar att spela igenom. De brukar vara seriösare då. Ett trix är att ge spelarna gimmiks. -Spelhjälpmedel. -Och du ska ha många av dem! Här kommer några exempel:
* Ge spelarna en karta, som de skall navigera sig efter. Lägg ner energi på att smutsa ner kartan och kanske bränna kanterna på papperet så det ser riktigt häftigt ut. På så vis har spelarna något "riktigt" att hålla på med, medans de rollspelar. Poängtera att kartan är gammal, och att vissa förändringar kan ha skett sedan den tiden. Sedan ritar du en annan karta, som visar hur världen faktiskt ser ut just nu. Ta ett annat papper, en tjock kartongskiva med ett litet fyrkantigt hål i, och lägg det ovanför kartan. Nu kan spelarna titta genom hålet och se var de är i världen. De kan navigera sig med hjälp av den gamla kartan de har i handen. När de går någonstans, så flyttar du bara det övre papperet, så att de kan utforska kartan genom hålet i mitten på papperet du håller i. Spelarna kan försöka gå till städer och finna att dessa nu ligger i ruiner, de kommer vilja utforska skogar och leta efter hemliga bosättningar och så vidare. Det är en given stämningshöjare!
* En annan gimmick är meddelanden. Om en mördare lämnat en lapp på sina offer, så kommer spelarna att slita ut sitt hår, medans de försöker lista ut om det finns något system i lapparna som anger vem det nästa offret kommer att bli. Det är klurigt att ha lapparna framför sig medans man funderar.
* Gamla brev och texter är suvveräna gimmiks. Särskilt gamla loggböcker och liknande. Hitta på en liten kul text som handlar om hur en pirat berättar om sina gömda skatter och så vidare. Genom att ha kartan och läsa brevet ska spelarna försöka lista ut var han kan ha gömt sina skatter, hmm... Om breven dessutom varnar för vilka faror spelarna kan möta, då har du ett häftigt spelarmaterial.
#2: Om dina spelare vill slåss, se till att dina strider (de som finns med i äventyret) är mycket häftigare än de de själva ställer till med. Gillar de att råna alla de möter? Se till att väktare får tag i dem (måååånga väktare - för många för att de ska vilja slåss mot dem) och straffa dem hårt! Hugg av deras vänstra hand om de har rånmördat oskyldiga. Det är ett suveränt straff. Men se framförallt till att de inte har det roligt när de beter sig dumt åt.
Dina egna strider skall däremot vara alldeles fantastiska. Fullt med roliga små knytt att mörda på de mest komiska sätt! Låt dem få slåss i häftiga miljöer (storslagsmål på värdshuset är en klassiker), mot fiender av alla de olika slag och rollspela så roligt som möjligt hur folk faller ner från övervåningen ner på gatan utanför, och liknande. Se till att dina strider är värda att se fram emot.
* Hitta på häftiga dödsfiender. -Lönnmördare som har häftiga namn och arbetar i grupper, är givna succefigurer. Låt fienderna ha särskilda förmågor, fantastisk utrustning och vara allmänt balla. Alla koboldspelare vill ha häftiga motståndare, så det ska du belöna dem med när de spelar som det är tänkt. Låt inte äventyrarna döda dödsfienderna helt. Några måste få fly så att de kan mötas igen vid senare tillfälle...
Alla koboldspelare ÄLSKAR att ha koola fiender, så du ska helt enkelt ge dem de allra fetaste du kan tänka dig!
#3: Slutligen. Komik. Gör det roligt för dem att rollspela på riktigt. En klassiker för kobolder är att låta dem bli inbjudna på en fin balmiddag hos den gamle baronen som vill anlita dem. Äventyrarna kommer uppträda ohyffsat och försöka förstöra stämningen på olika vis. Det slår aldrig fel. Alla tycker att det är roligt.
En annan klassiker är att låta spelarna få nästla sig in i fiendeterritorium i förklädnader. Det ger alltid upphov till humor (och ofta bra rollspelande). Särskilt kul om fienden pratar ett språk som äventyrarna inte förstår sig på. När en vakt kommer fram till dem och frågar "Hwou bha bhadha-whazz, ah! Bhou?" och spelarna bara stumt nickar på huvudet flinandes, det är obetalbart.
Jösses vad jag pratar! Hoppas du har något att gå efter, iaf!
/Rising
"SL: Ur buskagen kliver det fram två alvkvinnor iklädda korta klänningar i löv och växter. De verkar fredliga, och vinkar fram er med händerna och visslar. De säger: 'kom, människor! Vi har något härborta som ni ... är ute efter!"
Spelaren: Meh, de där har ju inga tvåhandssvärd!?"
Rickard
Urverk speldesign
Låt de hålla på. Kör lite dungeonäventyr och försök på nåt sätt lägga in en handling där. De spelar för att det är kul. Tycker de att det är kul med strider låt de hålla på. Tar du död på deras RP:er så ledsnar dem.
Ha en intrig mellan spelarna.
Bjud in en erfaren spelare (kan va' lite svårt att hitta).
/[color:green]Han</font color=green> som ogillar termen kobold, särskilt hur den används ibland
Ha en intrig mellan spelarna.
Bjud in en erfaren spelare (kan va' lite svårt att hitta).
/[color:green]Han</font color=green> som ogillar termen kobold, särskilt hur den används ibland
Spänning
Försök att göra så att det är lite småspännande hela tiden. Kanske lite smågrff ibland, lite mystiska figurer & ett & anant jättebråk och en bra äventyrside.
[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>
Försök att göra så att det är lite småspännande hela tiden. Kanske lite smågrff ibland, lite mystiska figurer & ett & anant jättebråk och en bra äventyrside.
[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>
De bryr sig inye on döden...
Väldigt bra tips! Från alla... Flera har sagt att om jag dödar deras RP:n så tröttnar de på att göra dumma saker och slutar slåss så mycket. Nu är det så här att de inte BRYR sig om de dör... Skall jag förbjuda dem att göra nya? Till slut har jag bara två personer att köra med..
Väldigt bra tips! Från alla... Flera har sagt att om jag dödar deras RP:n så tröttnar de på att göra dumma saker och slutar slåss så mycket. Nu är det så här att de inte BRYR sig om de dör... Skall jag förbjuda dem att göra nya? Till slut har jag bara två personer att köra med..
De bryr sig inte om döden...
Väldigt bra tips! Från alla... Flera har sagt att om jag dödar deras RP:n så tröttnar de på att göra dumma saker och slutar slåss så mycket. Nu är det så här att de inte BRYR sig om de dör... Skall jag förbjuda dem att göra nya? Till slut har jag bara två personer att köra med..
Väldigt bra tips! Från alla... Flera har sagt att om jag dödar deras RP:n så tröttnar de på att göra dumma saker och slutar slåss så mycket. Nu är det så här att de inte BRYR sig om de dör... Skall jag förbjuda dem att göra nya? Till slut har jag bara två personer att köra med..
Rising
Vila i frid
Re: De bryr sig inte om döden...
Nejnej, LIVSFARLIGT! Varning! Varning!
Om du envisas med att slakta dem så förstärker du känslan av "spelarna mot spelledaren" och då skapar de bara ännu mer boffiga rollpersoner, ännu mer testosterongalningar i höftskynken och tvåhandssvärd. -Gör inte det!
Nä, du KAN slå dem sönder och samman, bryta benen på dem och vanställa deras ansikten (en av mina spelare fick allt ansiktshår bortbränt i en eldolycka) osv. Det fungerar, men framförallt:
Se till att de har det TRÅKIGT när de boffar. Se till att det är tråkigt att råna vapenhandlare och bönder.
När de däremot gör det de ska (spela dina äventyr) då ska du premiera dem och se till att de får ha det roligt! På så vis kommer de till slut att lugna ner sig och på sikt också prova att spela med lite roligare rollpersoner.
Ps. Försök hitta en till spelare. På tre personer eller fler kan de ha mer diskussioner och debatter sinsemellan. Det brukar rollspel må bra av. Om du inte hittar någon annan, se till att själv spela en massa slp som vill slå följe med spelarna. På så vis så kan det ändå bli diskussioner och konversationer mellan tre olika "parter" i äventyrargänget.
/Rising
"På trottoaren ser du plötsligt hur en varelse svänger mot dig och blänker till i natten. Han verkar vara tvådimensionell och blir nu allt bredare, påtagligare, verkligare... Han ler mot dig, ett vansinnigt, hysteriskt leende och hans dräkt uppvisar ett smaklöst spektrum av onaturliga, grälla färger!"
"Vad är det? Åh, herregud VAD ÄR DET!?"
"Det är en GBglass-gubbe, som någon ställt utanför kiosken."
"Aha. Javafan, jag väntar tills stället öppnar och köper en lakritspuck, då."
Nejnej, LIVSFARLIGT! Varning! Varning!
Om du envisas med att slakta dem så förstärker du känslan av "spelarna mot spelledaren" och då skapar de bara ännu mer boffiga rollpersoner, ännu mer testosterongalningar i höftskynken och tvåhandssvärd. -Gör inte det!
Nä, du KAN slå dem sönder och samman, bryta benen på dem och vanställa deras ansikten (en av mina spelare fick allt ansiktshår bortbränt i en eldolycka) osv. Det fungerar, men framförallt:
Se till att de har det TRÅKIGT när de boffar. Se till att det är tråkigt att råna vapenhandlare och bönder.
När de däremot gör det de ska (spela dina äventyr) då ska du premiera dem och se till att de får ha det roligt! På så vis kommer de till slut att lugna ner sig och på sikt också prova att spela med lite roligare rollpersoner.
Ps. Försök hitta en till spelare. På tre personer eller fler kan de ha mer diskussioner och debatter sinsemellan. Det brukar rollspel må bra av. Om du inte hittar någon annan, se till att själv spela en massa slp som vill slå följe med spelarna. På så vis så kan det ändå bli diskussioner och konversationer mellan tre olika "parter" i äventyrargänget.
/Rising
"På trottoaren ser du plötsligt hur en varelse svänger mot dig och blänker till i natten. Han verkar vara tvådimensionell och blir nu allt bredare, påtagligare, verkligare... Han ler mot dig, ett vansinnigt, hysteriskt leende och hans dräkt uppvisar ett smaklöst spektrum av onaturliga, grälla färger!"
"Vad är det? Åh, herregud VAD ÄR DET!?"
"Det är en GBglass-gubbe, som någon ställt utanför kiosken."
"Aha. Javafan, jag väntar tills stället öppnar och köper en lakritspuck, då."
Baldyr
Hero
analys (lång)
Ditt problem är säkerligen inte unikt och det finns uppenbarligen många sätt att handskas med det. Det finns i alla fall en grundläggande fråga man bör ställa sig som spelledare:
Varför spelar man rollspel? Jag antar att du som spelledare vet ungefär vad du själv tycker är roligt men även hur du skulle vilja att dina spelare betedde sig. Frågan är dock inte så enkel, utan det är minst lika viktigt varför dina spelare vill vara med.
På din beskrivning låter det som att dina spelare föredrar en spelstil som närmast skulle kunna kallas för "analogt datorspel", alltså ungefär som online- eller multiplayer-spel där man handskas mekaniskt med sin omgivning och där allting är "tillåtet". (Även att slå ned folk i sin omgivning, inklusive medspelare.) Jag skulle dock vilja påstå att så kallade bordsrollspel inte är speciellt lämpade för en sådan spelstil. Det finns andra slags äventyrsspel som passar den sådan spelstil bättre, exempelvis datorspel. (Jag menar inte heller att det ena spelet skulle vara bättre än det andra, utan att man helt enkelt kan föredra olika saker.) Däremot kan jag personligen inte se någon anledning att spela ett "analogt datorspel" - ett digitalt datorspel har bättre grafik och ljud, och spelbarheten är oändligt mycket bättre eftersom man slipper manuella tärningskast, regelböcker, rollformulär och så vidare.
Poängen är att dina spelare vill och förtjänar att ha roligt - annars skulle de ju inte komma till spelmötet överhuvudtaget. Det är helt enkelt inte värt ansträngningen om man istället exempelvis kan spela ett bra datorspel, som måhända är betydligt roligare. Därför gäller det för dig som spelledare att anpassa dig efter dina spelares önskemål - det är ju de som är spelare och det är för deras nöjes skull som du spelleder. (Sedan bör även spelledaren ha roligt - och det är minst lika viktigt. Om inte annat så vore det opraktiskt annars - om spelledaren inte vill vara med blir det inget spel, helt enkelt.)
Om du som spelledare inte har någon lust att anpassa dig efter dina spelares önskemål eller spelstil kommer ni aldrig att kunna komma överens som spelgrupp. Alla kommer aldrig att kunna ha roligt. Och det är som sagt ingen mening med att spela rollspel om inte alla har roligt.
Mitt förslag är därmed att du funderar ordentligt på hur långt du kan tänka dig gå dina spelare till mötes. Men se även till att diskutera saken med dina spelare och förklara hur du själv skulle vilja att de spelade. Försök att komma överens som grupp om hur ni gemensamt ska spela rollspel. Och de som inte vill spela på det sättet behöver helt enkelt inte vara med - ingen tvingar någon att vara med (utgår jag ifrån). Samtidigt är man inte heller tvungen att spela med vem som helst - det är spelledarens ansvar att endast spelleda för spelare som man vill spela med och som har en spelstil som man anser vara lämplig för ens kampanj. Och det är spelarens ansvar att inte delta i kampanjer som man tycker är tråkiga. Det hela är varken svårt eller orättvist.
Om jag vore du så skulle jag antagligen försöka komma överens med mina spelare om hur spelet ska spelas. Jag anser det exempelvis vara orimligt att rollfigurer som inte kommer överens ska äventyra tillsammans som grupp. (Om de inte slår ihjäl varandra så går de åtminstone skilda vägar. I spelvärlden, alltså.) Om det dessutom finns tendenser till överdrivna konflikter och rent av våld inom gruppen bör spelarna undvika kombinationer av rollfigurer som automatiskt hamnar i konflikt. Det är inte säkert att mina spelare skulle hålla med mig i min vision, men jag skulle i så fall försöka anpassa mig efter deras önskemål. Men däremot skulle jag inte godta vad som helst - då är det bättre att inte spela alls eftersom jag helt enkelt inte har (tillräckligt) roligt - eller att spela med en annan spelgrupp. Jag skulle inte heller vara främmande för att vägra spelleda för spelare som har en spelstil som uppfattas som störande av andra i spelgruppen (vare sig det gäller medspelarna eller mig som spelledare). Jag är inte tvungen att spelleda för någon överhuvudtaget och jag gör det enbart för att jag tycker att det är roligt.
Men då uppstår ett annat problem: för få spelare. Personligen har jag inga problem med mindre spelgrupper - jag rent av föredrar mindre grupper framför alltför stora. (Jag spelleder också gärna en ensam spelare.) Detta är dock en smaksak och högst individuellt - både stora och små spelgrupper har sina för- och nackdelar. Jag skulle dock föreslå att du åtminstone provar att spela med färre spelare för att se om det går bättre och vad nackdelarna eventuellt kan vara. Det enda som dock kan avgöra vilket som passar just dig/er bättre är vad som är roligast.
Jag tycker alltså inte att man ska känna sig "tvungen" att spela med en spelgrupp som man inte har roligt tillsammans med. Då skulle i alla fall jag låta bli att spelleda och istället försöka hitta nya spelare, eller rent av en helt ny spelgrupp att spelleda. Jag vet att många upplever det som ett stort problem att finna nya medspelare, men mina egna erfarenheter är precis de motsatta. Jag har aldrig haft några som helst problem att hitta nya spelare, varken nu när jag bor i Göteborg eller när jag bodde i Eskilstuna (som är att betrakta som en mindre ort utan någon egentlig rollspelsaktivitet).
Jag har slutligen en teori om varför vissa upplever just det problem som vi diskutterar här. Jag tror nämligen att många spelgrupper saknar "respekt" för spelledaren, liksom för sina medspelare. När det gäller nybörjare eller yngre spelare lär det ofta bero på att hela spelgruppen känner varandra sedan länge. Om spelledaren är "en i gänget" så är det helt enkelt svårt att helt plötsligt ta på sig rollen som "spelledare". En spelledare är nämligen en form auktoritet och utan respekt för dennes auktoritet kan det vara svårt för främst spelare (men även för spelledaren) att skärpa sig på allvar. Spelgruppen sitter istället och larvar sig spelmötet igenom, ungefär som när man spelar datorspel, kollar på teve eller har någon annan ursäkt att umgås. Till skillnad från många andra typer av tidsfördriv (för det är trots allt det rollspel går ut på) kräver rollspel ett visst mått av koncentration, ansträngning och inte minst inlevelse. (Det är då spelet blir riktigt intressant, spännande och förhoppningsvis också roligt.) Dessutom behövs en spelledare vars auktoritet inte bör ifrågasättas under själva spelmötet. (Däremot bör spelledaren kunna ta kritik efter spelmötet, liksom kunna anpassa sin egna spelstil efter spelarnas önskemål.)
Min personliga erfarenhet är i alla fall att det är betydligt lättare att spelleda för främmande människor och inte minst yngre spelare! De flesta är aningen blyga inför någon man inte känner eller någon som är äldre än en själv. Det är nog helt naturligt, men det är också ganska användbart om man som spelledare vill kunna göra sitt jobb ordentligt. (Vilket förutsätter att spelarna har tillbörlig respekt för spelledaren och för sina medspelare. Dessutom blir det mindre larv eftersom man inte har så mycket annat att prata om, liksom man saknar en jargong som lätt tar fram det sämsta i alla i gruppen.)
/Baldyr, som egentligen borde göra någonting helt annat...
<A HREF="http://www.hobbyspel.com" target="_new">http://www.hobbyspel.com</A>
Ditt problem är säkerligen inte unikt och det finns uppenbarligen många sätt att handskas med det. Det finns i alla fall en grundläggande fråga man bör ställa sig som spelledare:
Varför spelar man rollspel? Jag antar att du som spelledare vet ungefär vad du själv tycker är roligt men även hur du skulle vilja att dina spelare betedde sig. Frågan är dock inte så enkel, utan det är minst lika viktigt varför dina spelare vill vara med.
På din beskrivning låter det som att dina spelare föredrar en spelstil som närmast skulle kunna kallas för "analogt datorspel", alltså ungefär som online- eller multiplayer-spel där man handskas mekaniskt med sin omgivning och där allting är "tillåtet". (Även att slå ned folk i sin omgivning, inklusive medspelare.) Jag skulle dock vilja påstå att så kallade bordsrollspel inte är speciellt lämpade för en sådan spelstil. Det finns andra slags äventyrsspel som passar den sådan spelstil bättre, exempelvis datorspel. (Jag menar inte heller att det ena spelet skulle vara bättre än det andra, utan att man helt enkelt kan föredra olika saker.) Däremot kan jag personligen inte se någon anledning att spela ett "analogt datorspel" - ett digitalt datorspel har bättre grafik och ljud, och spelbarheten är oändligt mycket bättre eftersom man slipper manuella tärningskast, regelböcker, rollformulär och så vidare.
Poängen är att dina spelare vill och förtjänar att ha roligt - annars skulle de ju inte komma till spelmötet överhuvudtaget. Det är helt enkelt inte värt ansträngningen om man istället exempelvis kan spela ett bra datorspel, som måhända är betydligt roligare. Därför gäller det för dig som spelledare att anpassa dig efter dina spelares önskemål - det är ju de som är spelare och det är för deras nöjes skull som du spelleder. (Sedan bör även spelledaren ha roligt - och det är minst lika viktigt. Om inte annat så vore det opraktiskt annars - om spelledaren inte vill vara med blir det inget spel, helt enkelt.)
Om du som spelledare inte har någon lust att anpassa dig efter dina spelares önskemål eller spelstil kommer ni aldrig att kunna komma överens som spelgrupp. Alla kommer aldrig att kunna ha roligt. Och det är som sagt ingen mening med att spela rollspel om inte alla har roligt.
Mitt förslag är därmed att du funderar ordentligt på hur långt du kan tänka dig gå dina spelare till mötes. Men se även till att diskutera saken med dina spelare och förklara hur du själv skulle vilja att de spelade. Försök att komma överens som grupp om hur ni gemensamt ska spela rollspel. Och de som inte vill spela på det sättet behöver helt enkelt inte vara med - ingen tvingar någon att vara med (utgår jag ifrån). Samtidigt är man inte heller tvungen att spela med vem som helst - det är spelledarens ansvar att endast spelleda för spelare som man vill spela med och som har en spelstil som man anser vara lämplig för ens kampanj. Och det är spelarens ansvar att inte delta i kampanjer som man tycker är tråkiga. Det hela är varken svårt eller orättvist.
Om jag vore du så skulle jag antagligen försöka komma överens med mina spelare om hur spelet ska spelas. Jag anser det exempelvis vara orimligt att rollfigurer som inte kommer överens ska äventyra tillsammans som grupp. (Om de inte slår ihjäl varandra så går de åtminstone skilda vägar. I spelvärlden, alltså.) Om det dessutom finns tendenser till överdrivna konflikter och rent av våld inom gruppen bör spelarna undvika kombinationer av rollfigurer som automatiskt hamnar i konflikt. Det är inte säkert att mina spelare skulle hålla med mig i min vision, men jag skulle i så fall försöka anpassa mig efter deras önskemål. Men däremot skulle jag inte godta vad som helst - då är det bättre att inte spela alls eftersom jag helt enkelt inte har (tillräckligt) roligt - eller att spela med en annan spelgrupp. Jag skulle inte heller vara främmande för att vägra spelleda för spelare som har en spelstil som uppfattas som störande av andra i spelgruppen (vare sig det gäller medspelarna eller mig som spelledare). Jag är inte tvungen att spelleda för någon överhuvudtaget och jag gör det enbart för att jag tycker att det är roligt.
Men då uppstår ett annat problem: för få spelare. Personligen har jag inga problem med mindre spelgrupper - jag rent av föredrar mindre grupper framför alltför stora. (Jag spelleder också gärna en ensam spelare.) Detta är dock en smaksak och högst individuellt - både stora och små spelgrupper har sina för- och nackdelar. Jag skulle dock föreslå att du åtminstone provar att spela med färre spelare för att se om det går bättre och vad nackdelarna eventuellt kan vara. Det enda som dock kan avgöra vilket som passar just dig/er bättre är vad som är roligast.
Jag tycker alltså inte att man ska känna sig "tvungen" att spela med en spelgrupp som man inte har roligt tillsammans med. Då skulle i alla fall jag låta bli att spelleda och istället försöka hitta nya spelare, eller rent av en helt ny spelgrupp att spelleda. Jag vet att många upplever det som ett stort problem att finna nya medspelare, men mina egna erfarenheter är precis de motsatta. Jag har aldrig haft några som helst problem att hitta nya spelare, varken nu när jag bor i Göteborg eller när jag bodde i Eskilstuna (som är att betrakta som en mindre ort utan någon egentlig rollspelsaktivitet).
Jag har slutligen en teori om varför vissa upplever just det problem som vi diskutterar här. Jag tror nämligen att många spelgrupper saknar "respekt" för spelledaren, liksom för sina medspelare. När det gäller nybörjare eller yngre spelare lär det ofta bero på att hela spelgruppen känner varandra sedan länge. Om spelledaren är "en i gänget" så är det helt enkelt svårt att helt plötsligt ta på sig rollen som "spelledare". En spelledare är nämligen en form auktoritet och utan respekt för dennes auktoritet kan det vara svårt för främst spelare (men även för spelledaren) att skärpa sig på allvar. Spelgruppen sitter istället och larvar sig spelmötet igenom, ungefär som när man spelar datorspel, kollar på teve eller har någon annan ursäkt att umgås. Till skillnad från många andra typer av tidsfördriv (för det är trots allt det rollspel går ut på) kräver rollspel ett visst mått av koncentration, ansträngning och inte minst inlevelse. (Det är då spelet blir riktigt intressant, spännande och förhoppningsvis också roligt.) Dessutom behövs en spelledare vars auktoritet inte bör ifrågasättas under själva spelmötet. (Däremot bör spelledaren kunna ta kritik efter spelmötet, liksom kunna anpassa sin egna spelstil efter spelarnas önskemål.)
Min personliga erfarenhet är i alla fall att det är betydligt lättare att spelleda för främmande människor och inte minst yngre spelare! De flesta är aningen blyga inför någon man inte känner eller någon som är äldre än en själv. Det är nog helt naturligt, men det är också ganska användbart om man som spelledare vill kunna göra sitt jobb ordentligt. (Vilket förutsätter att spelarna har tillbörlig respekt för spelledaren och för sina medspelare. Dessutom blir det mindre larv eftersom man inte har så mycket annat att prata om, liksom man saknar en jargong som lätt tar fram det sämsta i alla i gruppen.)
/Baldyr, som egentligen borde göra någonting helt annat...
<A HREF="http://www.hobbyspel.com" target="_new">http://www.hobbyspel.com</A>
Använd problem av typen "Do this or die" för att få spelarna på tåspetsarna (ingen vill förlora en rollperson)
Jag har då varit spelledare för ett gäng som tyckte det var så skoj att göra nya rollpersoner att de inte brydde sig särskilt mycket om de dog....men de var inte så väldsamma av sig som dina så det var inget större problen./images/icons/smile.gif
//[color:red]Feuflux
"Vem fan vill ha verklighet när det finns fantasy?"</font color=red>
Jag har då varit spelledare för ett gäng som tyckte det var så skoj att göra nya rollpersoner att de inte brydde sig särskilt mycket om de dog....men de var inte så väldsamma av sig som dina så det var inget större problen./images/icons/smile.gif
//[color:red]Feuflux
"Vem fan vill ha verklighet när det finns fantasy?"</font color=red>
Hmmm!
Jag tror aldrig att förbud och tvång är så värst lyckade.. Uppmuntran är mycket bättre! /images/icons/smile.gif
Som Han säger, låt dom spela Dungeonbash, och lägg in saker med handling.. Se till att dom är så intressanta det bara går, så att spelarna blir sugna på mer.
Och envisas dom med att tycka bäst om dungeonbash.. Ja, då får du väl stå ut tills dom ändrar sig (Om dom gör det) eller spela med någon annan..
/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\
Jag tror aldrig att förbud och tvång är så värst lyckade.. Uppmuntran är mycket bättre! /images/icons/smile.gif
Som Han säger, låt dom spela Dungeonbash, och lägg in saker med handling.. Se till att dom är så intressanta det bara går, så att spelarna blir sugna på mer.
Och envisas dom med att tycka bäst om dungeonbash.. Ja, då får du väl stå ut tills dom ändrar sig (Om dom gör det) eller spela med någon annan..
/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\
Rickard
Urverk speldesign
Re: De bryr sig inte om döden...
Re: De bryr sig inte om döden...
"<EM>Om du envisas med att slakta dem så /.../ skapar de bara ännu mer boffiga rollpersoner,</EM>"
Håller med. Det blir som en ond cirkel. Vad jag inte håller med om är "Nä, du KAN slå dem sönder och samman, bryta benen på dem och vanställa deras ansikten...". Vem (i nybörjarstadiet) vill spela en vanställd krympling?
Näe, tvinga de istället att skriva personligheter för att göra de unika. Be dem tänka på en karaktär från en film eller bok och spela honom. Ge lite FP(?) som morot, mellan 5-10 st beroende på hur rolig karaktären blev.
Om de inte vill göra detta så kan <EM>du</EM> göra dem spec. Ha med lite magiska föremål i dina äventyr som de kan få. Det behöver eg. inte vara några bra saker, kanske ett svärd m FÖRTROLLA VAPEN E1 lr så. Min favorit är att ge en spelare en yxa m runor i. Antyd att de kan vara magiska (utan att använda ordet magisk) och spelaren håller hårt kvar i yxan. Det roliga är att de inte alls är magiska /images/icons/smile.gif utan kanske helt vanliga dvärgrunor, kanske ett arvegods..
/[color:green]Han</font color=green> som nu är hemma och inte har en tidspress på sig så man kan skriva lite längre
Re: De bryr sig inte om döden...
"<EM>Om du envisas med att slakta dem så /.../ skapar de bara ännu mer boffiga rollpersoner,</EM>"
Håller med. Det blir som en ond cirkel. Vad jag inte håller med om är "Nä, du KAN slå dem sönder och samman, bryta benen på dem och vanställa deras ansikten...". Vem (i nybörjarstadiet) vill spela en vanställd krympling?
Näe, tvinga de istället att skriva personligheter för att göra de unika. Be dem tänka på en karaktär från en film eller bok och spela honom. Ge lite FP(?) som morot, mellan 5-10 st beroende på hur rolig karaktären blev.
Om de inte vill göra detta så kan <EM>du</EM> göra dem spec. Ha med lite magiska föremål i dina äventyr som de kan få. Det behöver eg. inte vara några bra saker, kanske ett svärd m FÖRTROLLA VAPEN E1 lr så. Min favorit är att ge en spelare en yxa m runor i. Antyd att de kan vara magiska (utan att använda ordet magisk) och spelaren håller hårt kvar i yxan. Det roliga är att de inte alls är magiska /images/icons/smile.gif utan kanske helt vanliga dvärgrunor, kanske ett arvegods..
/[color:green]Han</font color=green> som nu är hemma och inte har en tidspress på sig så man kan skriva lite längre
Re: Rollspela sina roller...
Hur gör jag för att få RP:rna mer interisserade? Jag kommer ihåg ett äventyr (nyligen då jag inte varSL), då en av mina kamrater sade då vi slutade"Jag fick inte använda min yxa en enda gång!" Han var sur för att han inte fick döda någon! Hur gör jag för att få dem att rollspela bättre?
Hur gör jag för att få RP:rna mer interisserade? Jag kommer ihåg ett äventyr (nyligen då jag inte varSL), då en av mina kamrater sade då vi slutade"Jag fick inte använda min yxa en enda gång!" Han var sur för att han inte fick döda någon! Hur gör jag för att få dem att rollspela bättre?
Baldyr
Hero
Problemet...
...är att DoD, liksom de flesta andra rollspel, faktiskt går ut på det som reglerna simulerar. Och den större delen av reglerna brukar upptas av strid, vapen och skador. Jag skulle alltså vilja påstå att rollmomentet är underordnat spelmomentet i de allra flesta fall. (Med "rollmoment" menar jag att man spelar en annan persons personlighet, åsikter, målsättningar och känslor, samt att man försöker leva sig in i den rollen. Med "spelmoment" menar jag allt det som reglerna simulerar - handlingar, strid, utrustning, skador, läkning och så vidare.) DoD är med andra ord konstruerat för att först och främst kunna spelas som ett spel.
Givetvis kan man spela de flesta rollspel (även DoD) på ett annat sätt, men en sådan spelstil har (nästan) inget stöd i reglerna - det finns inga regler för att spela en roll, helt enkelt. (I DoD6 omnämns dessutom personlighet, bakgrund, målsättning och liknande mest i förbifarten - eftersom det är av underordnad betydelse.) Man kan alltså spela DoD utan att egentligen spela en "roll", men om man inte använder reglerna så spelar man faktiskt inte DoD längre.
För att anknyta till föregående talares problem så har dennes spelare helt enkelt insett vad spelet går ut på - det vill säga att slåss, plundra, samla på sig prylar och förbättra rollfiguren. (Dvs allt det som reglerna simulerar.) Det spelarna ifråga inte verkar ha insett (ännu) är vilka andra möjligheter rollspel erbjuder - det vill säga att man kan spela en roll med någorlunda trovärdighet och konsekvens, liksom att det rent av kan vara ännu roligare än att enbart koncentrera sig på rollformuläret och att förbättra "gubben".
Många (men inte alla, eller ens de flesta) spelar rollspel som om det vore ett "analogt datorspel". Speciellt nybörjare som aldrig har spelat tillsammans med äldre (eller snarare mer erfarna) spelare verkar ha denna spelstil. Det kan givetvis vara en fråga om preferens, liksom om mognad, men anledningen ligger främst hos själva spelet. Att mer erfarna spelare med tiden utvecklar sin spelstil mer i riktning mot gestaltning av roller är visserligen helt naturligt, men det innebär också att man har mognat till den grad att man kan och vågar frigöra sig från rollspelets ramar.
En nybörjare lägger alltså större vikt vid regler, eftersom det är det som spelet (läs: reglerna) går ut på. Eftersom exempelvis DoD har väldigt dåligt stöd för just rollspelande (i meningen att gestalta en annan person/roll) krävs det mer eller mindre att spelaren "överlistar" spelet och dess konstruktörer, och tar ett självständigt beslut att utveckla sitt spelande i en annan riktning. (Det vill säga att tyngdpunten flyttas från regler till rollgestaltning. Det finns dock inget som säger att man inte kan uppnå en balans mellan spelmomentet och rollmomentet. Tyvärr är rollspelet i sig sällan till någon större hjälp för att finna en sådan balans.)
För att återkomma till frågan om hur man får sina spelare att rollspela bättre: Det går egentlingen inte att göra mer än att prata med sina spelare om hur de spelar och hur man själv skulle önska att de spelade. Men det är ingen garanti för att spelarna kommer att byta spelstil eller att de tycker att spelledarens spelstil är roligare. Och att ha roligt är så att säga själva poängen med att spela rollspel, inte att spela "bra" eller att gestalta en roll, eller någonting annat som spelledaren eller någon annan måhända anser. Om man inte kan enas om spelstil finns det egentligen bara en sak att göra - att spela med någon annan som delar ens spelstil.
Det finns visserligen några saker som man kan göra för att "uppmuntra" det som brukar kallas för "gott rollspel". Det vanligaste är någon form av belöning för att man har spelat sin roll på ett sätt som tilltalar spelledaren. Personligen anser jag att det är helt meningslöst, eftersom man mer eller mindre "tvingar" spelaren att spela på ett sätt som denne inte finner mer givande i sig. Även om spelledaren också bör ha roligt under spelmötet så ser jag själv ingen anledning att tvinga någon att försöka efterlikan min egen spelstil. I så fall gör spelaren endast halvhjärtad ansträngning för att jag lockar med en belöning efteråt, men spelaren har inte roligare för det (förutom för belöningen då).
Jag har lyckligtvis inte detta problem själv, men jag bryr mig inte heller nämnvärt om vilken spelstil mina spelare föredrar eller huruvida de spelar "bra" eller "dåligt". Så länge jag slipper spelare vars spelstil går ut på att spela "analogt datorspel" så är jag nöjd - och så länge alla har roligt. Jag försöker själv anpassa min spelstil så att det passar mina spelare, men om vi inte kan komma överens så låter jag helt enkelt bli att spelleda för spelaren ifråga. Om jag själv inte har roligt så finns det ingen anledning att anstränga sig till den grad som det faktiskt krävs att vara en bra spelledare.
/Baldyr
<A HREF="http://www.hobbyspel.com" target="_new">http://www.hobbyspel.com</A>
...är att DoD, liksom de flesta andra rollspel, faktiskt går ut på det som reglerna simulerar. Och den större delen av reglerna brukar upptas av strid, vapen och skador. Jag skulle alltså vilja påstå att rollmomentet är underordnat spelmomentet i de allra flesta fall. (Med "rollmoment" menar jag att man spelar en annan persons personlighet, åsikter, målsättningar och känslor, samt att man försöker leva sig in i den rollen. Med "spelmoment" menar jag allt det som reglerna simulerar - handlingar, strid, utrustning, skador, läkning och så vidare.) DoD är med andra ord konstruerat för att först och främst kunna spelas som ett spel.
Givetvis kan man spela de flesta rollspel (även DoD) på ett annat sätt, men en sådan spelstil har (nästan) inget stöd i reglerna - det finns inga regler för att spela en roll, helt enkelt. (I DoD6 omnämns dessutom personlighet, bakgrund, målsättning och liknande mest i förbifarten - eftersom det är av underordnad betydelse.) Man kan alltså spela DoD utan att egentligen spela en "roll", men om man inte använder reglerna så spelar man faktiskt inte DoD längre.
För att anknyta till föregående talares problem så har dennes spelare helt enkelt insett vad spelet går ut på - det vill säga att slåss, plundra, samla på sig prylar och förbättra rollfiguren. (Dvs allt det som reglerna simulerar.) Det spelarna ifråga inte verkar ha insett (ännu) är vilka andra möjligheter rollspel erbjuder - det vill säga att man kan spela en roll med någorlunda trovärdighet och konsekvens, liksom att det rent av kan vara ännu roligare än att enbart koncentrera sig på rollformuläret och att förbättra "gubben".
Många (men inte alla, eller ens de flesta) spelar rollspel som om det vore ett "analogt datorspel". Speciellt nybörjare som aldrig har spelat tillsammans med äldre (eller snarare mer erfarna) spelare verkar ha denna spelstil. Det kan givetvis vara en fråga om preferens, liksom om mognad, men anledningen ligger främst hos själva spelet. Att mer erfarna spelare med tiden utvecklar sin spelstil mer i riktning mot gestaltning av roller är visserligen helt naturligt, men det innebär också att man har mognat till den grad att man kan och vågar frigöra sig från rollspelets ramar.
En nybörjare lägger alltså större vikt vid regler, eftersom det är det som spelet (läs: reglerna) går ut på. Eftersom exempelvis DoD har väldigt dåligt stöd för just rollspelande (i meningen att gestalta en annan person/roll) krävs det mer eller mindre att spelaren "överlistar" spelet och dess konstruktörer, och tar ett självständigt beslut att utveckla sitt spelande i en annan riktning. (Det vill säga att tyngdpunten flyttas från regler till rollgestaltning. Det finns dock inget som säger att man inte kan uppnå en balans mellan spelmomentet och rollmomentet. Tyvärr är rollspelet i sig sällan till någon större hjälp för att finna en sådan balans.)
För att återkomma till frågan om hur man får sina spelare att rollspela bättre: Det går egentlingen inte att göra mer än att prata med sina spelare om hur de spelar och hur man själv skulle önska att de spelade. Men det är ingen garanti för att spelarna kommer att byta spelstil eller att de tycker att spelledarens spelstil är roligare. Och att ha roligt är så att säga själva poängen med att spela rollspel, inte att spela "bra" eller att gestalta en roll, eller någonting annat som spelledaren eller någon annan måhända anser. Om man inte kan enas om spelstil finns det egentligen bara en sak att göra - att spela med någon annan som delar ens spelstil.
Det finns visserligen några saker som man kan göra för att "uppmuntra" det som brukar kallas för "gott rollspel". Det vanligaste är någon form av belöning för att man har spelat sin roll på ett sätt som tilltalar spelledaren. Personligen anser jag att det är helt meningslöst, eftersom man mer eller mindre "tvingar" spelaren att spela på ett sätt som denne inte finner mer givande i sig. Även om spelledaren också bör ha roligt under spelmötet så ser jag själv ingen anledning att tvinga någon att försöka efterlikan min egen spelstil. I så fall gör spelaren endast halvhjärtad ansträngning för att jag lockar med en belöning efteråt, men spelaren har inte roligare för det (förutom för belöningen då).
Jag har lyckligtvis inte detta problem själv, men jag bryr mig inte heller nämnvärt om vilken spelstil mina spelare föredrar eller huruvida de spelar "bra" eller "dåligt". Så länge jag slipper spelare vars spelstil går ut på att spela "analogt datorspel" så är jag nöjd - och så länge alla har roligt. Jag försöker själv anpassa min spelstil så att det passar mina spelare, men om vi inte kan komma överens så låter jag helt enkelt bli att spelleda för spelaren ifråga. Om jag själv inte har roligt så finns det ingen anledning att anstränga sig till den grad som det faktiskt krävs att vara en bra spelledare.
/Baldyr
<A HREF="http://www.hobbyspel.com" target="_new">http://www.hobbyspel.com</A>
Rickard
Urverk speldesign
Re: Problemet...
Du är iaf inte ensam LuthorSL. Kommer nu ihåg en spelare på ett amerikanskt forum som sa precis samma saker. Han ville att spelarna skulle rollspela medan spelarna bara sköt på allt möjligt.
Tipsen han fick då var ungefär (som här):
-Rollspela SLP:na som satan.. Det kanske insperarar RP:na.
-Belöna de som rollspelar och SÄG varför de får den belöningen.
-Om de mördar så hinner rättsväsendet ikapp dem förr lr senare.
Om du fortsätter att rollspela dina SLP och ger belöning för gott rollspelande så <EM>kommer</EM> nog spelarna att rollspela mer och mer. Det kommer att ta ett tag kanske 1T6 år beroende på mognad.
"<EM>Han var sur för att han inte fick döda någon!</EM>"
Jag tyckte min gamla SL i DoD alltid hade bra äventyr och när jag tänkte efter så hade han alltid samma recept på äventyren.
En strid i början för att få igång oss.
Lite mellanscener som upplägg till...
En slutstrid i slutet.
Kommer särskilt ihåg ett äventyr när vi, i början av spelmötet, mötte två barbaren direkt bara attackerade oss, vi hade ingen aning om varför.. Kanske de hade en orsak... kanske inte, förutom att få igång oss. När man har stridit lite kan man (även speltillfällen senare) förväntansfullt vänta på nästa strid... Varje scen emellan kan man bli smått engagerad i, eftersom den kan leda till en strid.
/[color:green]Han</font color=green> som själv använde det receptet förra veckan
Du är iaf inte ensam LuthorSL. Kommer nu ihåg en spelare på ett amerikanskt forum som sa precis samma saker. Han ville att spelarna skulle rollspela medan spelarna bara sköt på allt möjligt.
Tipsen han fick då var ungefär (som här):
-Rollspela SLP:na som satan.. Det kanske insperarar RP:na.
-Belöna de som rollspelar och SÄG varför de får den belöningen.
-Om de mördar så hinner rättsväsendet ikapp dem förr lr senare.
Om du fortsätter att rollspela dina SLP och ger belöning för gott rollspelande så <EM>kommer</EM> nog spelarna att rollspela mer och mer. Det kommer att ta ett tag kanske 1T6 år beroende på mognad.
"<EM>Han var sur för att han inte fick döda någon!</EM>"
Jag tyckte min gamla SL i DoD alltid hade bra äventyr och när jag tänkte efter så hade han alltid samma recept på äventyren.
En strid i början för att få igång oss.
Lite mellanscener som upplägg till...
En slutstrid i slutet.
Kommer särskilt ihåg ett äventyr när vi, i början av spelmötet, mötte två barbaren direkt bara attackerade oss, vi hade ingen aning om varför.. Kanske de hade en orsak... kanske inte, förutom att få igång oss. När man har stridit lite kan man (även speltillfällen senare) förväntansfullt vänta på nästa strid... Varje scen emellan kan man bli smått engagerad i, eftersom den kan leda till en strid.
/[color:green]Han</font color=green> som själv använde det receptet förra veckan