analys (lång)
Ditt problem är säkerligen inte unikt och det finns uppenbarligen många sätt att handskas med det. Det finns i alla fall en grundläggande fråga man bör ställa sig som spelledare:
Varför spelar man rollspel? Jag antar att du som spelledare vet ungefär vad
du själv tycker är roligt men även hur du skulle
vilja att dina spelare betedde sig. Frågan är dock inte så enkel, utan det är minst lika viktigt varför dina
spelare vill vara med.
På din beskrivning låter det som att dina spelare föredrar en spelstil som närmast skulle kunna kallas för "analogt datorspel", alltså ungefär som online- eller multiplayer-spel där man handskas mekaniskt med sin omgivning och där allting är "tillåtet". (Även att slå ned folk i sin omgivning, inklusive medspelare.) Jag skulle dock vilja påstå att så kallade bordsrollspel inte är speciellt lämpade för en sådan spelstil. Det finns andra slags äventyrsspel som passar den sådan spelstil bättre, exempelvis datorspel. (Jag menar inte heller att det ena spelet skulle vara bättre än det andra, utan att man helt enkelt kan föredra olika saker.) Däremot kan jag personligen inte se någon anledning att spela ett "analogt datorspel" - ett digitalt datorspel har bättre grafik och ljud, och spelbarheten är oändligt mycket bättre eftersom man slipper manuella tärningskast, regelböcker, rollformulär och så vidare.
Poängen är att dina spelare vill och förtjänar att ha roligt - annars skulle de ju inte komma till spelmötet överhuvudtaget. Det är helt enkelt inte värt ansträngningen om man istället exempelvis kan spela ett bra datorspel, som måhända är betydligt roligare. Därför gäller det för dig som spelledare att anpassa dig efter dina spelares önskemål - det är ju de som är spelare och det är för deras nöjes skull som du spelleder. (Sedan bör även spelledaren ha roligt - och det är minst lika viktigt. Om inte annat så vore det opraktiskt annars - om spelledaren inte vill vara med blir det inget spel, helt enkelt.)
Om du som spelledare inte har någon lust att anpassa dig efter dina spelares önskemål eller spelstil kommer ni aldrig att kunna komma överens som spelgrupp. Alla kommer aldrig att kunna ha roligt. Och det är som sagt ingen mening med att spela rollspel om inte alla har roligt.
Mitt förslag är därmed att du funderar ordentligt på hur långt du kan tänka dig gå dina spelare till mötes. Men se även till att diskutera saken med dina spelare och förklara hur du själv skulle vilja att de spelade. Försök att komma överens som grupp om hur ni gemensamt ska spela rollspel. Och de som inte vill spela på det sättet behöver helt enkelt inte vara med - ingen tvingar någon att vara med (utgår jag ifrån). Samtidigt är man inte heller tvungen att spela med vem som helst - det är spelledarens ansvar att endast spelleda för spelare som man vill spela med och som har en spelstil som man anser vara lämplig för ens kampanj. Och det är spelarens ansvar att inte delta i kampanjer som man tycker är tråkiga. Det hela är varken svårt eller orättvist.
Om jag vore du så skulle jag antagligen försöka komma överens med mina spelare om hur spelet ska spelas. Jag anser det exempelvis vara orimligt att rollfigurer som inte kommer överens ska äventyra tillsammans som grupp. (Om de inte slår ihjäl varandra så går de åtminstone skilda vägar. I spelvärlden, alltså.) Om det dessutom finns tendenser till överdrivna konflikter och rent av våld inom gruppen bör spelarna undvika kombinationer av rollfigurer som automatiskt hamnar i konflikt. Det är inte säkert att mina spelare skulle hålla med mig i min vision, men jag skulle i så fall försöka anpassa mig efter deras önskemål. Men däremot skulle jag inte godta vad som helst - då är det bättre att inte spela alls eftersom jag helt enkelt inte har (tillräckligt) roligt - eller att spela med en annan spelgrupp. Jag skulle inte heller vara främmande för att vägra spelleda för spelare som har en spelstil som uppfattas som störande av andra i spelgruppen (vare sig det gäller medspelarna eller mig som spelledare). Jag är inte
tvungen att spelleda för någon överhuvudtaget och jag gör det enbart för att jag tycker att det är roligt.
Men då uppstår ett annat problem: för få spelare. Personligen har jag inga problem med mindre spelgrupper - jag rent av föredrar mindre grupper framför alltför stora. (Jag spelleder också gärna en ensam spelare.) Detta är dock en smaksak och högst individuellt - både stora och små spelgrupper har sina för- och nackdelar. Jag skulle dock föreslå att du åtminstone provar att spela med färre spelare för att se om det går bättre och vad nackdelarna eventuellt kan vara. Det enda som dock kan avgöra vilket som passar just dig/er bättre är vad som är
roligast.
Jag tycker alltså inte att man ska känna sig "tvungen" att spela med en spelgrupp som man inte har roligt tillsammans med. Då skulle i alla fall jag låta bli att spelleda och istället försöka hitta nya spelare, eller rent av en helt ny spelgrupp att spelleda. Jag vet att många upplever det som ett stort problem att finna nya medspelare, men mina egna erfarenheter är precis de motsatta. Jag har aldrig haft några som helst problem att hitta nya spelare, varken nu när jag bor i Göteborg eller när jag bodde i Eskilstuna (som är att betrakta som en mindre ort utan någon egentlig rollspelsaktivitet).
Jag har slutligen en teori om varför vissa upplever just det problem som vi diskutterar här. Jag tror nämligen att många spelgrupper saknar "respekt" för spelledaren, liksom för sina medspelare. När det gäller nybörjare eller yngre spelare lär det ofta bero på att hela spelgruppen känner varandra sedan länge. Om spelledaren är "en i gänget" så är det helt enkelt svårt att helt plötsligt ta på sig rollen som "spelledare". En spelledare är nämligen en form auktoritet och utan respekt för dennes auktoritet kan det vara svårt för främst spelare (men även för spelledaren) att skärpa sig på allvar. Spelgruppen sitter istället och larvar sig spelmötet igenom, ungefär som när man spelar datorspel, kollar på teve eller har någon annan ursäkt att umgås. Till skillnad från många andra typer av tidsfördriv (för det är trots allt det rollspel går ut på) kräver rollspel ett visst mått av koncentration, ansträngning och inte minst inlevelse. (Det är
då spelet blir riktigt intressant, spännande och förhoppningsvis också roligt.) Dessutom behövs en spelledare vars auktoritet inte bör ifrågasättas under själva spelmötet. (Däremot bör spelledaren kunna ta kritik
efter spelmötet, liksom kunna anpassa sin egna spelstil efter spelarnas önskemål.)
Min personliga erfarenhet är i alla fall att det är betydligt lättare att spelleda för främmande människor och inte minst yngre spelare! De flesta är aningen blyga inför någon man inte känner eller någon som är äldre än en själv. Det är nog helt naturligt, men det är också ganska användbart om man som spelledare vill kunna göra sitt jobb ordentligt. (Vilket förutsätter att spelarna har tillbörlig respekt för spelledaren och för sina medspelare. Dessutom blir det mindre larv eftersom man inte har så mycket annat att prata om, liksom man saknar en jargong som lätt tar fram det sämsta i alla i gruppen.)
/Baldyr, som egentligen borde göra någonting helt annat...
<A HREF="
http://www.hobbyspel.com" target="_new">
http://www.hobbyspel.com</A>