Skulle vara intressant att höra lite åsikter (både från spelare och spelledare) när det gäller dödligheten i rollspel. Personligen så håller jag ganska hårt på regler vad det gäller just dödlighet och låter inte spelare slippa undan genom att spendera några "ödespoäng/fatepoints". Jag tycker att dödligheten är en viktig del i de flesta rollspel och att vifta bort den med tärningsfusk, säkerhetsregler och andra "sista-sekunden-lösningar" förtar mycket av spänningen.
I vår nuvarande Trakorien-kampanj (som pågått i nästan exakt 3 år) så har 6 rollpersoner hittills gått åt. Vissa av spelarna uttrycker viss negativ ängslan över att sätta sina karaktärers liv på spel men jag ser snarare detta som en sund del i rollspelandet.
Har själv varit med om att andra spelledare gång på gång låter rollpersonerna överleva helt osannolika situationer där spänningen istället skall ligga i att rollpersonen näääästan dog. Har svårt att se hur sådant blir spännande i längden när spelarna väl genomskådat detta?
Motpolen till detta, "absolut dödlighet med regelstöd" gör ofta att spelarna istället blir väldigt försiktiga och vill diskutera varje liten detalj för att inte göra livsfarliga snedsteg...
Självklart måste man försöka eftersträva lite balans men har någon konkreta tips från egna erfarenheter? För egen del vill jag som sagt gärna gå rätt hårt på reglerna men väger även in om spelarna själva har bidragit till rollpersonens livsfara.
Bör tillägga att jag givetvis inte har som mål att ta kol på spelarnas rollpersoner, men låter hellre flera dåliga tärningsslag innebära slutet för karaktären, än att gång på gång förmedla att de "i sista sekunden lyckas överleva"...
(Finns säkerligen en hel del trådar som tar upp det här ämnet redan men har inte lyckats hitta några bra sökord för att banta ner sökningen.)
I vår nuvarande Trakorien-kampanj (som pågått i nästan exakt 3 år) så har 6 rollpersoner hittills gått åt. Vissa av spelarna uttrycker viss negativ ängslan över att sätta sina karaktärers liv på spel men jag ser snarare detta som en sund del i rollspelandet.
Har själv varit med om att andra spelledare gång på gång låter rollpersonerna överleva helt osannolika situationer där spänningen istället skall ligga i att rollpersonen näääästan dog. Har svårt att se hur sådant blir spännande i längden när spelarna väl genomskådat detta?
Motpolen till detta, "absolut dödlighet med regelstöd" gör ofta att spelarna istället blir väldigt försiktiga och vill diskutera varje liten detalj för att inte göra livsfarliga snedsteg...
Självklart måste man försöka eftersträva lite balans men har någon konkreta tips från egna erfarenheter? För egen del vill jag som sagt gärna gå rätt hårt på reglerna men väger även in om spelarna själva har bidragit till rollpersonens livsfara.
Bör tillägga att jag givetvis inte har som mål att ta kol på spelarnas rollpersoner, men låter hellre flera dåliga tärningsslag innebära slutet för karaktären, än att gång på gång förmedla att de "i sista sekunden lyckas överleva"...
(Finns säkerligen en hel del trådar som tar upp det här ämnet redan men har inte lyckats hitta några bra sökord för att banta ner sökningen.)