Jag har inte spelat någon av de tidigare versionerna av D&D, men fyran var den som fick mig att faktiskt kunna tänka mig att spela det. Det kan tyckas en smula paradoxalt att jag som hatar regler gillar D&D4 som ju har bland de mest öppet brädspeliga regelsystemen och där väldigt mycket kretsar kring combat encounters.
Men… För mig blev det en befrielse. Jag har ju inte pallat att tänka mig t.ex. D&D 3e eller 3.5 just för att det där känts lite som att det är tänkt att jag ska rollspela ungefär som vanligt men att det finns ett stort, krångligt regelsystem som hela tiden ställer sig ivägen med tärningar och tabeller och levels och alignments. D&D4 kändes för mig liksom… ärligare. Jag kunde helt koppla bort "leva mig in i karaktären"-tänket och bara fokusera på att ha roligt, så att det blev lite som ett brädspel med en liten smula inlevelse och en dungeon master.
Lite som Descent eller Mansions of Madness, eller kanske rentav den gamla klassikern Kampen om Citadellet som trots allt drog in mig i rollspelssvängen en gång i tiden.
Visst kanske man kunde säga något in-character då och då, men det kändes inte som att skådespeleri, karaktärsspel, intriger eller mysterielösande var det viktigaste. Nej, här varvades slagsmål, utforskande, slagsmål, problemlösning, och så fler slagsmål. och en del slagsmål som var problemlösning, vilket kändes kul och klurigt.
Det var förlösande för mig, och ett ganska nytt sätt att spela rollspel. Nytt för mig, då. D&D Essentials, den uppsnyggade versionen av D&D4, är den enda version av D&D jag själv försökt mig på att DM:a, och jag hade riktigt roligt där också. Och skulle nog faktiskt gärna göra det igen vid tillfälle, om tiden och orken medger.
Så för mig var D&D4 helt klart den bästa versionen, som tillförde ganska mycket till mig rent subjektivt.