Kul Fultur?
Jag tror alla medier råkar ut för det här. De flesta uttryckssätt börjar som enkel underhållning och som förnöjsam avkoppling. Sedan växer några andra upp med uttrycksättet och tycker det är ett väldigt naturligt sätt att förmedla tankar på. De vill inte bara ägna sig åt tanklös underhållning för stunden, de vill berätta något viktigt och föra uttrycksättet vidare! Då börjar de första typerna säga "vad nu då? gillar ni inte det som vi håller på med?" och kan inte förstå vad det är för roligt med det som de nya typerna håller på med. De nya typerna undrar förvånat "vad är det med er? Vi har ju gjort något viktigt av vad ni började med på skoj, vi trodde ni skulle bli glada?" varpå de gamla typerna bryskt protesterar "vi har faktiskt hållit på längre än er, så vi vet nog vad vi pratar om, ska ni se!"
Då blir många av de nya typerna sura och säger "här gick vi och trodde de skulle digga våran grej som vi är så stolta över. Nu tar vi och skiter i dem och bygger vår egen kultur kring vår grej istället. De gamla typerna står handfallna och muttrar "jaha, nu så vill de inte ha med oss att göra längre, va!? Vilka snobbar, jag visste från första stund att de där inte var att lita på! Allting i vårt gamla spel som påminner om deras äckliga nya grej ska vi förakta. Det var det som gjorde att det blev fel från början!" De nya typerna blir då skitsura och säger "jaha! ska det vara på det viset så tar vi bort allt från VÅR grej som liknar ER grej! Vi hatar nämligen er grej!!"
Under tiden växer det upp en tredje typ av lirare. De begriper inget om de äldres konflikt utan tycker att båda uttrycksätten är bra. Därför plockar de bitar ur båda delarna som de tycker är bra och får till slut något som de två första sorters typer inte kan förstå överhuvudtaget. "Ska du komma och sno vår grej och förpesta det med de andras grej!?" skriker de.
Sedan börjar båda typer på sidorna hatbomba allt annat än deras egen grej. De lyfter fram sin egen stil som den enda rätta och allt annat är tydligen bara trams och fel.
Jag tillhör den där tredje typen, en som rådiggar enkel humor och svåra budskap. Jag blandar dem friskt, jag tar de bästa ur båda delarna och utelämnar de sämsta (IMO) ytterligheterna (=kobolderi, regelonani, flummeri och ångestsnobbism). Sedan märker vi att vi dras in i konflikten som de två tidigare grupperna har, och då ryter vi till tillbaka. "Varför ska alla andras stil än eran vara fel!?" säger vi. Då blir de nästan ändå surare.
Sedan kommer det komma nya grupper som utvecklas åt nya håll, och dem blir säkert vår grupp sura på, det vet jag inte ännu.
Vad som däremot är helt klart är att Krille inte gör något särskilt konstigt eller oväntat i sin krönika. Samma sak görs i varenda hiphoptidning (westcoast vs. eastcoast, ni vet), och i typ, tusen andra sammanhang. Var du symfonirocker eller punkartyp '77, till exempel? Så där har det alltid varit. Inget anmärkningsvärt med det. Såna som jag blir mest trött för att inte ytterligheterna kan komma överrens. Vi tycker det ju är roligast i mitten. Varva finkulturen med fulkultur, liksom. Utan det ena får man ju inte ut något av det andra.
Å andra sidan behöver rollspelshobbyn den här sortens konflikter, de främjar hobbyn på lång sikt. Så hata på, bara.
/Rising
som är en enorm elitist i många andra sammanhang. Garagerock spöar till exempel äcklig rapcore sju dagar i veckan. Det är helt obegriplig musik. (Men innerst inne vet jag förstås att jag har fel)
