Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,191
Om det inte är fel, är det ens roligt då?Ja, spelar man fel men har roligt är det ändå fel!
Om det inte är fel, är det ens roligt då?Ja, spelar man fel men har roligt är det ändå fel!
Vad har roligt ens med saken att göra, vi spelar väl seriöst eller?Om det inte är fel, är det ens roligt då?
Karaktärs byggandet och optimerandet.Men, måste fråga. Om man tar bort berättandet och berättelsen och bara ser det som en komponent av många i rollspelet, vad har man kvar då?
Mixen av alla komponenter, där skapandet av berättelsen ingår. Man kan ju också uppskatta rollspel för att det är samröre med glada kompisar, eller för att få gestalta, eller för att lista ut smarta lösningar på problem, eller för att optimera så att striderna går så bra som möjligt, eller för att rita snygga kartor, eller för att samla intressanta böcker, eller för att....Men, måste fråga. Om man tar bort berättandet och berättelsen och bara ser det som en komponent av många i rollspelet, vad har man kvar då?
Personligen spelar jag ju för samskapandet av en berättelse oavsett vilket rollspel eller stil det är.
För att ta konkreta exempel.Men, måste fråga. Om man tar bort berättandet och berättelsen och bara ser det som en komponent av många i rollspelet, vad har man kvar då?
Personligen spelar jag ju för samskapandet av en berättelse oavsett vilket rollspel eller stil det är.
Fast att se berättelsen och berättandet som en komponent bland många är ju inte att ta bort den helt. Man kan ju spela rollspel utan att tycka att storyn är det viktiga, eller ens uppskatta den särskilt mycket.Tackar för alla svar på min fråga.
Dock måste jag ju påstå att från mitt synsätt så utgör alla de svaren byggstenarna som skapar berättelsen. Ta bort berättelsen och de delarna försvinner de med. Kvar är tärningar, regelverk, kartor eller vad för hjälpmedel man har, om några.
Missförstå mig inte, jag uppskattar många aspekter av rollspelandet i olika former som nämnt i svaren och jag ser de som viktiga för en bra upplevelse vid spel. Men, de är inte alla nödvändiga för att kunna spela vilket jag anser själva berättandet och berättelsen är.
Sen blir det ju klart bättre med de komponenterna, utan tvekan.
This. Det är ju här som utgjort grunden i min förvirring i diskussionen. Det som en del andra verkar se som lika delar byggstenar för "rollspelandet" ser jag som delar av berättandet. För det finns ingen särskiljning där. Att rollspela är att skapa en berättelse, tillsammans här och nu, på överraskande sätt eftersom ingen enskild person har kontroll över narrativet, med slumpfaktorer som ingen kan bestämma över och med vilt varierande kvalitet. Det är ju precis det det gör, oavsett om en OSR-grottkrälar efter skatter, traddspelar en simulationistversion av hjältens resa, indiespelar en scen för att få reda på meningen med livet och kaffe, eller bara spelar en Legolas-klon i en DoD-heartbreaker för att det är kul med rollspel.Tackar för alla svar på min fråga.
Dock måste jag ju påstå att från mitt synsätt så utgör alla de svaren byggstenarna som skapar berättelsen. Ta bort berättelsen och de delarna försvinner de med. Kvar är tärningar, regelverk, kartor eller vad för hjälpmedel man har, om några.
Missförstå mig inte, jag uppskattar många aspekter av rollspelandet i olika former som nämnt i svaren och jag ser de som viktiga för en bra upplevelse vid spel. Men, de är inte alla nödvändiga för att kunna spela vilket jag anser själva berättandet och berättelsen är.
Sen blir det ju klart bättre med de komponenterna, utan tvekan.
Skillnaden här är väl synsättet:Fast att se berättelsen och berättandet som en komponent bland många är ju inte att ta bort den helt. Man kan ju spela rollspel utan att tycka att storyn är det viktiga, eller ens uppskatta den särskilt mycket.
Så jag vet inte om jag har uppfattat att någon vill ta bort berättandet helt och fortfarande kalla det rollspel. Men det finns flera komponenter och berättande är en (vital) av dem. Interaktionen tänker jag att de flesta håller med om också måste finnas för att kalla det rollspel. Optimera strider eller bokföra på rollformulär är inte lika kritiska.
Exakt detta.Det centrala i rollspel är berättandet, som består av många komponenter.
100%.Ta bort berättelsen och de delarna försvinner de med. Kvar är tärningar, regelverk, kartor eller vad för hjälpmedel man har, om några.
Jag undrar som sagt ifall inte grunden i det hela ligger i den urgamla diskussionen kring ROLL vs SPEL. För ett tag sedan så postade jag en parafraserad kommentar från Avatar-rollspelets kickstarter, där en person anklagade Avatar för att inte ens vara ett rollspel. Avatar var ett "ett glorifierat improvisationssystem för att skapa berättelser" (hyfsat parafraserat från kommentaren). Min första tanke där var ju "Ja, det är ju precis vad rollspel är?", så jag tänker att utgångspunkten är någonstans att det finns rollspelare som inte tycker att så är fallet. Kanske de som behandlar rollspel som en annorlunda form av dataspel. Men även där blir det ju liksom en berättelse helt automagiskt? Om du spelar DnD för att få ungefär samma upplevelse som du får av att spela Diablo så blir det ju liksom fortfarande en berättelse som skapas under spelet, det går ju inte att komma ifrån just eftersom att skapa en berättelse är precis vad som sker under aktiviteten rollspel. Oavsett vad en tycker om det. Heck, att spela Diablo på datorn ger ju även det en berättelse!Så, var kommer detta ifrån? Är det stort på amerikanska spelforum? Vad vill man isolera och titta på istället? Är det något vi missar? Isf vad?
Nu kan jag inte prata för hur @adrian_of_arcane_lore tänker, men jag tror mycket av poängen, vilket också har lyfts fram av andra i tråden, är att berättelsen är ett resultat av när många komponenter interagerar.Dock måste jag ju påstå att från mitt synsätt så utgör alla de svaren byggstenarna som skapar berättelsen. Ta bort berättelsen och de delarna försvinner de med. Kvar är tärningar, regelverk, kartor eller vad för hjälpmedel man har, om några.
Varför är berättelsen ett resultat? Varför är inte berättelsen själva interaktionen?Nu kan jag inte prata för hur @adrian_of_arcane_lore tänker, men jag tror mycket av poängen, vilket också har lyfts fram av andra i tråden, är att berättelsen är ett resultat av när många komponenter interagerar.
Jag tror att anledningen att vi fortfarande diskuterar är att tråden använder två definitioner av berättelse:Varför är berättelsen ett resultat? Varför är inte berättelsen själva interaktionen?
Jag gjorde den poängen ovan också. Rollspel blir oundgängligen en Berättelse1. Det varken alltid blir eller är beroende av att det blir en Berättelse2. Utifrån ens smak för spel är det eventuellt inte önskvärt att anstränga sig för att Berättelse2 ska uppstå, utan det är att föredra att det uppstår emergent och organiskt eller inte alls.Jag tror att anledningen att vi fortfarande diskuterar är att tråden använder två definitioner av berättelse:
- Det man berättar, dvs i princip bara en substantivform av verbet berätta. Eller output av handlingen att berätta.
- Ett narrativ, en berättelse med början och slut, handling och struktur.
Det finns alltså en stor skillnad mellan "berätta vad som hände den dagen" och "berätta hur du gör ner draken med ditt svärd". Det senare tar in "berättandet" som lite av en krydda i vad som i övrigt är en helt annan aktivitet. För den som utför den typen av rollspelande upplevs det inte som att man hittar på något som händer och berättar om det, utan att man väljer att göra något och sättet man gör det verkligt för de andra runt bordet är genom att använda sina ord.[I tradspel, och säkert många andra spelstilar, i] likhet med att berätta en saga, så använder man språket och beskriver ett händelseförlopp. Men där slutar likheterna, för den här spelstilen. Det du berättar om är inte något som hänt (som med spårvagnen), eller något du just hittar på att det har hänt (som med enhörningen Freja), utan du använder språket som ditt IO för att agera med din avatar i spelvärlden. Den närmsta likheten ovan är inte aktiviteten att berätta om episoden med spårvagnen, det är att uppleva episoden med spårvagnen.
[...]
TS skriver, om jag förstår honom rätt, som att rollspelsmediets speciella styrka är det jag beskriver som tradspel ovan: att man med hjälp av fantasin, språket och några vänner kan få uppleva en situation och agera i den. Att det blir en berättelse av det, ja, det är sekundärt. Det kan bli en berättelse av allt. Att man använder språket för att spela (agera) och att man använder språket för att berätta hitte-på-sagor (berätta) är bara en ytlig likhet; det är olika aktiviteter.
[Jag menar att det är tradrollspelens styrka, inte rollspels i stort.]
Ja, det här är ett bra sätt att se på saken tycker jag.Du kan inte ta bort "berättelse". Rollspel är dock en egen företeelse där berättelser är en "biprodukt" av spelandet, så jag tror adrians poäng är att man ska se rollspel som en företeelse, inte som en berättelseskapare. Det finns många olika sätt att få berättelser att växa fram - tavlor, historier, lekar, promenader - och rollspel borde pratas kring som den företeelse som den är.