Nekromanti Rollspel: Lek eller allvar?

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Tillåt mig att göra ett försök att föra upp detta IMHO mycket intressanta ämne. Jag har reflekterat över att det tycks finnas två stora grupperingar bland rollspelare (där den ena dessvärre tycks vara förhärskande), de som ser rollspel som lek, och de som ser det som "allvar".

Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.

"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).

Det stora problemet är att det alltid riskerar att bli konflikter eller problem om man ska ha lekspelare och allvarspelare i samma spelgrupp (vilket förmodligen är mkt vanligt). Lekspelarna lär utmärka sig genom att deras engagemang aldrig går lika långt som allvarsspelarna; de kan mycket väl tänka sig att hoppa över ett spelmöte för att ta en öl med polarna istället. De lär inte heller lägga ner tid eller energi på att förbereda ett spelmöte, skriva mycket bakgrundspapper, etc. De kan också antas ha lättare för att snacka "skit" under spelmötena...ur deras perspektiv är de tju inte konstigare än att snacka skit under ett RISK-parti.

Om ni bortser från att jag strösslat med schablonbilder och klichéer, tror ni jag är helt fel ute? Och vad ska man göra för att hantera problem med olika engagemangsnivåer i spelgruppen?

/RipperDoc
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Om ni bortser från att jag strösslat med schablonbilder och klichéer, tror ni jag är helt fel ute?
Nej, man måste väl tolka klichéerna som överdrivna symboler för att förtydliga argumenten? Annars har man nog inget i en diskussion att göra. Jag tycker att det var ett mycket insiktsfullt inlägg.

Jag är inne på samma tankegångar själv (det ska bli ett maffo-blaffo-inlägg så småningom) och särskilt tycker jag att det är olyckligt att det finns en prestigetävlan bland dessa grupper i rollspelshobbyn. De ena framhåller gärna att de spelar en "viktig" form av rollspel (eller rentav att de är "duktigare", för att de kan gestalta roller som ligger bakom engagemangsgränsen för lekspelare), medan de andra menar att de har "kul" eller att de andra bara skriker och är pretentiösa. Jag skulle vilja kalla båda dessa tendenser för idiotiska (eftersom det är bullshit. Det går att ha precis lika kul om man är en allvarspelare, och det är inte ett dugg sämre att vara en lekspelare), men det visar sig alltid att någon latent nazist på allvar faktiskt tycker att det är jättebra att lyfta fram sin egen spelåskådning på andras bekostnad och att de därför blir jätteupprörda när de får höra att de skulle vara idioter, så jag låter väl bli då.

Du tar ju ändå upp det i en lite speciell kontext; med två olika sorters spelare i en och samma grupp.

vad ska man göra för att hantera problem med olika engagemangsnivåer i spelgruppen?
Jag tror att gruppen måste ha en någorlunda enhetlig engagemangsnivå. Blir det för lekfullt kommer de som har högre anspråk att bli frustrerade, och blir det för krävande så kommer all leklusta att kvävas för de lekfulla. Man får helt enkelt komma överrens på något vis. I en stor förening (som den vi hade i Strengnensis) så kunde man få bådadera. Det fanns en klick med "avancerade" spelare, och samtidigt en hel del lekspelare. Jag gillade båda spelsorter och spelledde folk från båda grupper. Rätt många spelare gillade att växla mellan spelstilarna också.

Har man ingen stor spelförening utan bara en "spelgrupp", så måste man nog helt enkelt komma överrens. Tror jag. Jag är nyfiken på vilka förslag andra kan ha.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,932
Location
Värnhem, Malmö
Jag gillar båda delarna. Min spelgrupps D&D-spelande har mest karaktären av "lekspelande", medan våra kampanjer i Gemini och Stormbringer är allvarliga historier där vi förutsätter att de som deltar orkar engagera.

Jag ser inte på något vis att någon av de två varianterna är sämre, däremot blir jag irriterad när de två blandas ihop, så att det allvarliga kampanjspelandet får dras med spelare som inte ser det som särskilt viktigt att dyka upp vid spelmötena.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
" Lekspelarna lär utmärka sig genom att deras engagemang aldrig går lika långt som allvarsspelarna; de kan mycket väl tänka sig att hoppa över ett spelmöte för att ta en öl med polarna istället. De lär inte heller lägga ner tid eller energi på att förbereda ett spelmöte, skriva mycket bakgrundspapper, etc. De kan också antas ha lättare för att snacka "skit" under spelmötena...ur deras perspektiv är de tju inte konstigare än att snacka skit under ett RISK-parti."

Lustigt. Jag har hela tiden betraktat mig som lekspelare, och ändå gör jag precis tvärtom: ett bokat spelmöte hoppas inte över, jag lägger ner mängder med tid och energi på att förbereda spelömtet och jag är inte helt förtjust i skitsnack.

Samtidigt försöker jag inte prestera något, nå nya höjder eller upplevelser och tävlar definitivt inte mot mig själv. Jag är helt enkelt ute efter att ha kul med kompisarna, och är beredd på att lägga ner rätt mycket energi på det.

Så vilken typ är jag?

Jag tror inte att dina schabloner håller, helt enkelt. Jag tror inte att de finns på det sättet som du framställer det. Det finns helt enkelt två andra sorters spelare: de som tar sin roll på allvar och de som tar den sociala samvaron på allvar. Men att definiera den ena sorten som mer engagerad än den andra är att ge sig ut på gungfly - det är som att be om flamewar.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Jag har reflekterat över att det tycks finnas två stora grupperingar bland rollspelare (där den ena dessvärre tycks vara förhärskande), de som ser rollspel som lek, och de som ser det som "allvar".

De största problemet tycker inte jag är att man blandar serösa- och lekrollspelare, för om de respekterar varandras spelstilar är det ändå ganska lätt att samsas. De som orsakar problem är de av de seriösa som hela tiden kräver att alla andra ska hålla "samma nivå" som de vad gäller hur seriöst man tar sitt rollspelande. De nitiskt seriösa har ofta antingen en grym koll på varenda regel i rollspelet, eller är överdrivet måna om att alla gestaltar sina rollpersoner korrekt och uttrycksfullt. Det är sådana personer som gör det omöjligt att lösa tvister som uppstår mellan speldeltagare under spelsessioner, eftersom sådana diskussioner tar upp större delen av speltiden och är mycket svåra att avbryta utan bråk och tjurigheter. En sådan person är illa nog, men finns det flera, som dessutom har olika åsikter om nästan allt är det mycket svårt att komma överens i en spelgrupp. Det värsta av allt är dock en nitisk spelledare som försöker pracka på de andra speldeltagarna hur de ska spela sina rollpersoner (t ex slå sig för pannan när en rollperson tar ett "icke önskvärt" beslut). Med lite driftiga spelare är det dock inga större problem att byta ut en sådan spelledare, om han visar sig vara orubblig i sitt hävdande att alla ska rätta sig efter honom.

Det bästa man kan göra för att undvika bråk är att innan man börja spela noggrant diskutera vad man vill få ut av rollspelandet och sedan antingen välja att spela tillsammans eller att inte göra det. Det är när inte alla vet vad som gäller som de största problemen uppstår.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Jag försökte påpeka att det var just schablonbilder och inget som stämmer bra in på enskilda personer, om ens det. I själva verket handlar det ju om ett spektrum mellan lek och allvar, eller "roll" och samvaro. Om man inte tycker sig passa in på schablonerna har man ju ingen anledning att ta åt sig?

Din variant, rollen på allvar eller samvaron på allvar, kanske är bättre, men de utesluter ju inte på något sätt varandra. Jag försökte inte tala om att någon sida var bättre eller sämre, men jag vidhåller att engagemanget för själva rollspelandet torde vara större för dem som är ute efter rollen snarare än samvaron, eftersom samvaron kan man uppnå på så många andra bra sätt också. Att ta en öl kan nog enligt många vara ett minst lika bra sätt att ha social samvaro, och om man tar det på "allvar" skulle man ju vara beredd att slopa rollspel för en öl...ergo, mindre engagemang för rollspelet.

Men som en annan påpekade, man kan förstås agera "lekspelare" i en spelgrupp eller en kampanj men lägga betydligt mer allvar i en annan. Mitt inlägg var inte mer än vad det stod. Jag definierar inte lek som allvar, men det gör inte lek en sekund sämre som sysselsätting. Helst ska man ha en god blandning av båda i sitt liv. Vad jag snarare funderade över var den uppenbara konflikten mellan synsätten, något som redan kommit till ytan i replikera på mitt inlägg (och säkert också redan i mitt inlägg).

/RipperDoc
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag försökte påpeka att det var just schablonbilder och inget som stämmer bra in på enskilda personer, om ens det.
Ärligt talat, ni andra, precis så här brukar jag också känna mig. Jag brukar dock alltid få bita mig i läppen och konstatera att jag gjort en miss som inte poängterat redan från början att mina överdrivna exempel varit just överdrivna exempel (jag vill ju inte klampa någon riktig person på tårna, och jag blir alltid uppriktigt förvånad när någon tror att det varit min avsikt). Men RipperDoc har ju gjort helt rätt, han skrev redan från början att det bara var schabloner han talade om. Det verkar finnas två sätt på forumet att presentera saker på, kan vi inte försöka vara tillåtande åt varandra framöver, på båda sidor av den här skiljelinjen?

Jag definierar inte lek som allvar, men det gör inte lek en sekund sämre som sysselsätting. Helst ska man ha en god blandning av båda i sitt liv.
Det här är något av det mest sympatiska jag någonsin läst på forumet. Och ändå inte helt obekväma åsikter. Du steg just enormt i min aktning, i vart fall.

Det påminner lite om vad någon (Magoo, tror jag) skrev till mig för ett tag sedan; om att hon ville bli mer stimulerad av sina fritidsaktiviteter när hon var yngre, men att hon sedan kommit att få så mycket att göra i verkliga livet att det blivit viktigare att kunna koppla av på fritiden. Som om vi hade ett konstant behov av stimuli, av utmaning, och att ju lugnare våra liv var, desto högre engagemang kan vi behöva av våra hobbys.

Jag tyckte att det var bra att du pratade om "lekrollspel", eftersom det åtminstone i mina ögon har en fantastiskt vacker klang. Det hörs att det inte är någon sämre eller mindre utvecklad form av rollspel, utan bara att man har en något annorlunda målsättning. Det krävs fortfarande skicklighet för att det ska bli njutbart: "Dåliga" rollspelare kan inte behålla någon dramatik i ett äventyr om man exempelvis skulle behöva göra frekventa rökpauser eller slinka mellan med lite offsnack, och de kan definitivt ha problem att bygga upp en tillräckligt tät stämning för att en kampanj skall kunna vara engagerande även om man stundtals spelar med långa uppehåll.

Jag gillar vitsar i min nuvarande rollspelsform. Det händer att vi får ta rena skrattpauser så att folk kan hämta andan mellan alla skojsamheter. Det som slår mig är att det inte stör handlingen eller atmosfären det minsta, eftersom vi blivit så vana vid det - och säkra: Går vi ut och tar en Kebab så kan vi fortsätta lira rollspel på vägen. Okej, det är förmodligen inte Nisse Nytt's (mina husgudar när jag var yngre) definition på "bra rollspel", men jag kan säga direkt att det krävs en särskild improvisationsförmåga för att få sådana avbrott att kännas naturliga - och roliga. Lekrollspel är toppen.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Allvarlig lek?

Min erfarenhet är att de som inte tar rollspelandet på allvar inte spelar längre när de kommit upp i min ålder(23 vilket känns osannolikare och osannolikare varje gång jag skriver det). Sedan finns det naturligtvis gradskillnader även mellan övriga spelare, men så är det med alla ting här i livet, somliga saknar helt enkelt framförhållning och planeringsförmåga.

Överlag tror jag nog inte att rollspelandet ska tas på allt för stort allvar. För mig är det primärt en rolig och utvecklande hobby och ingen ursäkt för att sitta och gratulera sig själv över sin egen fyndighet.

I vår tämligen informella spelförening så har vi ett centralt inslag och det är vår uscm-kampanj. Snabb, hårdför action, kanske egentligen mer brädspel än rollspel, men kul och enkelt att sätta sig in i. Kampanjen involverar säkert 20 spelare på ett eller annat sätt. Härifrån kan jag plocka in spelare som jag tror passar och som jag kommer väl överens med.

"Om ni bortser från att jag strösslat med schablonbilder och klichéer, tror ni jag är helt fel ute? "

Kan var lite väl förenklat. Som sagt så kan människor vara slarvrar även om de är goda rollspelare. Jag känner många bra rollspelare som inte kan planera för tio öre, som gillar rollspel men ändå sällan tar egna initiativ när det gäller att ordna spelmöten. Folk som mitt inne i spelet upplyser övriga spelare om att de måste sticka iväg om en halvtimme. Det händer inte hela tiden och det betyder inte att de inte tar rollspelandet på allvar.
 

TrookLark

Veteran
Joined
19 Mar 2004
Messages
7
Location
St Hult
Jag tror att båda sortens spelare kan vara lika seriösa om spelaren har en rollperson som den får en känslomässig kontakt (i mitt fall Trook Lark mfl.) och det som händer rollpersonen smittar av till viss del på spelaren, tex om rollpersonen förlorar någon den tycker om tar spelaren åt sig rollpersonens känslor. Visserligen är detta nog mera vanligt hos mera seriösa och erfarna spelaren men det finns säkerligen "nöjesspelare" som kan få samma kontakt.

Dansar till punk och dricker buljong :gremgrin:
 

vielleicht

Veteran
Joined
20 Apr 2003
Messages
79
Location
Göteborg
Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.

"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).
Kan det inte vara bägge saker samtidigt?

En av huvudorsakerna till att jag fortfarande spelar bordsrollspel är den sociala samvaron, som jag tycker är mycket viktig. Trivs jag i spelgruppen (vilket jag definitivt gör i min nuvarande grupp) blir det också roligare och mer givande att rollspela, vare sig man spelar "oseriöst" eller någon djupsinnig ångestorgie. På samma sätt skulle jag ha väldigt svårt för att rollspela tillsammans med folk jag ogillade, oavsett om de var mästare på inlevelsefull rollgestaltning.

Jag ser rollspel som en fritidsysselsättning (som en sport är kanske att ta i, dock), och jag är villig att lägga ner tid och energi efter förmåga för att nå nya höjder och upplevelser. Likväl är det fortfarande "bara" en kul grej, något som man deltar i för sitt eget (och andras) nöjes skull.

-V
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Du har säkert rätt, min uppdelning kan ha varit alltför förenklad. Självklart ska man trvias i gruppen och självklart är den sociala samvaron oerhört viktig; jag ser det inte som ett antingen eller. Men vill man ha mycket rollgestaltning kommer man ju vara tvungen att begränsa vissa typer av social samvaro, ex. "skitsnack", skämtande om minsta lilla sak, etc.

Men jag tror fortfarande att det kan bli stora problem att samsa olika typer av spelare i samma spelgrupp. Man utnyttjar ju samma "medie", ljudrymden kring ett bord, och det gör att alla inte med bibehållen glädje kan spela på sitt sätt. På gott och ont är rollspel något som kräver flera personer :gremwink: Problemet är väl helt enkelt att kompromisser riskerar att tråka ut alla spelarna förr eller senare.

/RipperDoc - spånar mest
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Sällan men intesivt

Jag kommer att spela rollspel sällan men då jag gör det ska jag se till att ha mycket tid för det. SÄllan men ofta. Jag tränar, bor med flickvän, pluggar galet... tiden finns inte. Det får bli som att ha en fest eller nåt... då och då men då det blir blir det intensivt.
 

Ulftryggve

Veteran
Joined
23 Feb 2004
Messages
43
Location
Arjeplog
Jag har ett par spelare som gillar att spela rollspel, säger de iaf, men de lägger inte ner någon större tid på rollpersonen och sitter ofta tysta under spelsessionen. En av dessa är dock mer aktiv än de andra, när det gäller de som han tycker är spännande, striderna.

En annan av spelarna (låt oss kalla honom Johan) verkar inte kunna skilja på spel och verklighet utan blir ritkigt förbannad om hans RP får det svårt och kanske blir skadad. Eller om en annan RP gör sig rolig på hans bekostnad. Med honom i gruppen blir det svår spelat och man måste alltid vara på sig vakt eftersom han när som helst kan hugga huvudet av en medspelare bara för att denna gjort sig lite lustig över honom.

Han och en annan spelare dog under ett äventyr, SL som då inte var jag, lät dem göra ny RP:s och hoppa in i spelet frågade vad de ville vara. "Dvärg sa den ena" Johan sa då "Då ska jag vara alv". "Ja, men då är jag med alv" tyckte den andra spelare. "Då ska jag vara dvärg" uttryckte sig Johan väldigt argt. "Ja, men då är jag väl vanar då!" sa den andra spelaren, "Då är jag vanar hatare!" sa Johan. Givetvis så löste sig problemet till slut och de båda kunde spela tillsammans igen.

Den tredje av spelarna är tystlåten, inte speciellt aktiv men framstår ändå som ett slags kontrollerande element. Det är han som får kaoset att bli lugn. Han är ledaren av spelarna, även om han inte säger mycket kan han styra de andra spelarna i gruppen.

Gruppen innehåller två mera aktiva spelare också, en hackkyckling som alltid tror att han kan bossa med de andra. Men det slutar alltid med att de andra spelarna tröttnar på honom och ber honom på ett eller annat sätt dra åt h**vete! Myteri kan då bli aktuellt och interna strider kan ibland bli lösningen på deras olikheter. Eftersom denna spelare också är grymregelryttare och jag som SL blir less på hans tjat så kan oftast se mellan fingrarna när de andra spelarna mobbar hans RP.
Den andra spelaren är väldigt seriös, sist han skulle vara med och spela EON filade han på en gubbe jättelänge, han redovisade i stort sett sin RP:s 800 år på två sidor datorskrivet papper.

Det blir ofta väldigt intressanta spelsessioner, och även om det jkag har beskrivit inte alltid händer så måste man vara på sin vakt. Nu känner man alla och man kan som SL se till att konflikter undviks så kampanjer och äventyr inte tar skada av den interna psykiska misshandeln som råder.

Vi har alla spelat tillsammans i typ 12 år, min fråga är dock, vilken typ av spelare katalogiseras dessa spelare som. Lekspelare eller allvars spelare?
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,395
Location
Helsingborg
"Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av..."
Lustigt.. Jag skulle kalla den här typen för "Spelare"..

'Allvarsperspektivet' skulle jag istället hävda vara..."
Och denne skulle jag kalla för "Spelledare"..

Inse.. Spelarna är de som kommer till spelmötena och umgås lite.. Spelledaren är den som sliter.. Sedan finns det Spelare som ibland tar på sig att vara spelledare, som jag, som har en idé och sedan drar dit och improviserar ihop något för kvällen..

Jag kan likaså tänka mig tvärtom, alltså Spelledare som ibland är spelare som lägger ner miljarder med sekunder på sin karaktär..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som sällan tycker det är roligt att vara spelledare
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Inse.. Spelarna är de som kommer till spelmötena och umgås lite..

Det har faktiskt varit så ofta, även i mina spelgrupper. När någon varit spelledare har det varit allmänt accepterat att det är han som har koll på detaljerna och tar rollspelet/kampanjen/äventyret mer seriöst än spelarna. En eller två spelare är kanske mer insatta i detaljerna i rollspelsvärlden, medan övriga bara "hänger på". Problemet för oss har varit att spelarna ofta tagit kanske en av tre pågående kampanjer seriöst, medan övriga mest har varit tidsutfyllnad och en anledning att träffas och umgås. Spelarna har alltid haft sin favorit-spelledare, även om ingen sagt det rakt ut. På senare tid, när jag spelat mer sporadiskt har jag dock märkt att folk är mer engagerade i rollspelet och intresserar sig för detaljer mer. Spelledaren behöver inte dra hela lasset på samma sätt.

Vad kan detta då bero på? Kanske en högre allmän mognad bland speldeltagarna, spelledare som blivit bättre på att spelleda och/eller engagera eller kanske att man helt enkelt inte ställer samma krav på att man måste spela hela tiden, utan även hittat andra former av socialt umgänge att ägna sig åt ibland.
 

DODswe4

Hero
Joined
3 Mar 2004
Messages
1,283
Location
Stockholm
Du har i många fall rätt, men man får helt enkelt axeptera varandra och se till att alla blir nöjda, dessutom blir rollspel roligare om man lägger in bakgrunder (Historia med andra ord)
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Re: Rollspel: En sport...

Jag kan inte alls hålla med dig, varken på "hur det är" eller "hur det borde vara".

Det finns stora skillnader i vad spelarna lägger ner för arbete och engagemang; ibland kan de mer eller mindre bli "medspelledare" tack vare sitt intresse för kampanjvärlden, kampanjen och sin karaktär.

Jag ser inte heller varför spelledare skulle vara de enda som sliter. Rollspel är ett lagspel och alla utför en service åt alla. Spelarna kan inte bara komma intrampandes, luta sig tillbaka i soffan och få allting serverat.

Nej, jag vidhåller att rollspel kan ses som en prestation, en sport. Alla runt bordet siktar mot något mål (som i slutändan är att "ha kul"), men det blir förstås problem om skillnaderna är för stora i vad folk är beredda att prestera för att nå målet.

Jag kan dra liknelsen med fotboll. Man kan spela fotboll med några polare en söndagseftermiddag i parken. Det sätts inga krav på prestation, man vill mest ha kul och är inte så intresserad av ett "bra spel".

Men man kan också träna fotboll flera gånger i veckan, spela match varje söndag och vara tvungen att prestera på planen, annars kommer man förr eller senare att behöva byta till ett lag med lägre krav på prestation.

För de senare håller det inte att hoppa över träningar/matcher lite då och då, och man tenderar att forma sin övriga fritid runt fotbollen, snarare än tvärtom. Man förstör för alla inblandade om man inte visar tillräckligt med engagemang.

Det finns dock inget som säger att fotboll i parken är sämre/bättre än att spela i division 3. Det är förmodligen "lika kul", man uppnår bara olika saker med det.

Min liknelse haltar förstås i att man inte kan vinna i rollspel, att man inte tävlar mot någon (annat än på konvent). Jag tycker dock inte det hindrar liknelsen, och jag skulle dessutom vara beredd att se det som att man tävlar mot sig själv i rollspel.

Så jag hoppas att båda synsätten på rollspel skulle kunna vara accepterade :gremlaugh:

/RipperDoc - som inte riktade hela det här inlägget direkt till Han
 

Ulftryggve

Veteran
Joined
23 Feb 2004
Messages
43
Location
Arjeplog
Re: Rollspel: En sport...

Okej, jag står kluven i frågan... Vi måste ju dock inse att den som sliter mest är spelledaren. SL sätter ihop kampanjen/äventyret, detta brukar vara tidskrävande och förgäves om inte spelarna tar spelet på allvar.

Spelarna behöver för det mesta bara ge sina RP:s e härlig karaktär och en målande bakgrund, detta brukar för det mesta höra ihop. Deras främsta uppgift består sedan bara i att kunna gestalta denna karaktär på ett rättvist sätt under spelsessionen. Vilket inte alltid är så lätt.

SL skall leda och styra allt dit han vill, inte heller en tacksam uppgift, eftersom det är en männsklig vilja man som SL har att tampas mot, så går det inte alltid som man hade tänk sig.

Så jag måste väl erkänna att man utbyter tjänster med varandra, eftersom inget spel skulle funka utan spelare. SL kan ju knappast sitta ensammen och spela. Men det får inte bli allt för seriöst. Om en spelare eller flera inte kan komma till spelsessionen så kan man ju ställa in spelet för den dagen. Man måste ju inte spela varje dag och man måste ju lära sig att kompromissa lite.

Men att se det som en sport tycker jag låter lite fel. Det är ju en hobby. Något man gör på fritiden, inte något som man ägnar sitt liv åt. Man är ju ute efter att tillfredsställa sig själv, att spela rollspel ska vara roligt. Det tror jag alla är överens om!

Det var nått mer jag skulle säga... Men det lyckades jag glöma bort... Nåja, hoppas jag tillförde nått iaf...
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,395
Location
Helsingborg
Inte en elitsport iaf utan en fritidsysselsättning

"/RipperDoc - som inte riktade hela det här inlägget direkt till Han"
Hehe.. Det kändes som om du förklarade enbart för mig med din långa fotbollsliknelse, för jag har väl nämnt ett antal gånger tidigare att jag har spelar fotboll? (har spelat i 19 år nu)

Jag håller med om vad du skriver och jag sade ju inte emot dig i förra inlägget.. Givetvis så stämmer inte mina förenklingar men de är ju baserade på "schablonbilder och klichéer".. :gremsmile: Jag döpte ju bara om dina allvars- och lektermer till något annat.. Visst finns det folk som sticker ut och undantag, men det skrev jag väl ändå? "Spelare som är spelledare" (som jag själv är) och "spelledare som är spelare"? Läs om mitt inlägg så kanske du förstår vad jag menar.. Det jag gjorde i förra inlägget var att angripa och förklara det du menar ur ett annat perspektiv.. Det är väl kanske därför du inte förstår att jag håller med dig..?

Jag håller med om att alla ska skapa en historia tillsammans, men spelarna kommer ju på sakerna "on the fly" medan de spelar och det om de orkar komma på något.. Spelledaren måste ju däremot förebereda sig (måste, måste denne väl inte.. Jag brukar inte göra det - men jag är ett undantag.. Se föregående inlägg)..

Jag håller med om din liknelse med fotboll men vill lägga till en sak.. Spelaren som anstränger sig och tränar flera gånger i veckan tycker det inte alltid är lika roligt att bara "umgåsspela" med sina kompisar då denne är så överlägsen.. Denne får på något sätt göra sig mer oseriös i spelandet och sänka sig till de andras nivåer (om personen inte är rejält självupptagen och vill hävda sig över de andra med sin "talang").. Jag har upplevt båda sakerna i fotboll som rollspel (vilket jag utövat 2 år kortare än vad jag tränat fotboll)..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som ska försöka återgå till att försöka sova och sedan kliva upp om 3 timmar för att spela match
 
Top