Tillåt mig att göra ett försök att föra upp detta IMHO mycket intressanta ämne. Jag har reflekterat över att det tycks finnas två stora grupperingar bland rollspelare (där den ena dessvärre tycks vara förhärskande), de som ser rollspel som lek, och de som ser det som "allvar".
Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.
"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).
Det stora problemet är att det alltid riskerar att bli konflikter eller problem om man ska ha lekspelare och allvarspelare i samma spelgrupp (vilket förmodligen är mkt vanligt). Lekspelarna lär utmärka sig genom att deras engagemang aldrig går lika långt som allvarsspelarna; de kan mycket väl tänka sig att hoppa över ett spelmöte för att ta en öl med polarna istället. De lär inte heller lägga ner tid eller energi på att förbereda ett spelmöte, skriva mycket bakgrundspapper, etc. De kan också antas ha lättare för att snacka "skit" under spelmötena...ur deras perspektiv är de tju inte konstigare än att snacka skit under ett RISK-parti.
Om ni bortser från att jag strösslat med schablonbilder och klichéer, tror ni jag är helt fel ute? Och vad ska man göra för att hantera problem med olika engagemangsnivåer i spelgruppen?
/RipperDoc
Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.
"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).
Det stora problemet är att det alltid riskerar att bli konflikter eller problem om man ska ha lekspelare och allvarspelare i samma spelgrupp (vilket förmodligen är mkt vanligt). Lekspelarna lär utmärka sig genom att deras engagemang aldrig går lika långt som allvarsspelarna; de kan mycket väl tänka sig att hoppa över ett spelmöte för att ta en öl med polarna istället. De lär inte heller lägga ner tid eller energi på att förbereda ett spelmöte, skriva mycket bakgrundspapper, etc. De kan också antas ha lättare för att snacka "skit" under spelmötena...ur deras perspektiv är de tju inte konstigare än att snacka skit under ett RISK-parti.
Om ni bortser från att jag strösslat med schablonbilder och klichéer, tror ni jag är helt fel ute? Och vad ska man göra för att hantera problem med olika engagemangsnivåer i spelgruppen?
/RipperDoc