Nekromanti Rollspel: Lek eller allvar?
- Thread starter ripperdoc
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Komplettering
När jag låg sömnlös inatt så funderade jag lite över vad jag egentligen menade.. Vad jag kom fram till var att jag tolkade in lite mer än vad jag förklarade.. Ber om ursäkt för det.. För en närmare observering har vi följande tre förslag/teorier baserade på generaliseringar:
Ripperdoc
Lek eller allvar.. Här talas det om hur man som individ tänker för att spela sin egen roll.. Går man seriöst in för att besätta karaktären och helt bli denne eller har man mest en karaktär för att få vara med och spela med de andra..
Krille
Umgänge eller rollprestation.. Krille tar ett steg längre ut och ser hela gruppen som helhet.. Med tanke på de andra, varför går man på ett spelmöte? Är det för att leva ut andra karaktärer tillsammans eller för att träffa de andra polarna i gänget?
Han
Ambition.. Själv så talar jag om hur mycket möda och tid man orkar spendera.. Vissa, oftast spelledarna, lägger ner hur mycket tid som helst medan andra, spelarna, mest kommer till spelmötet nästintill oförberedda för att roas en stund..
I alla tre förslagen så kan man se att det finns ett enkelt sätt att spela samt ett svårt.. Det finns ett fåtal personer, som föredrar det svåra sättet, som säger "Det finns ett lätt sätt och ett rätt sätt", om än inte lika kort och snitsigt som jag precis gjorde
.. Det är de som ofta sticker ut och det är de personerna som alla som föredrar det enklare sättet hakar upp sig och kastar skit på..
Det är nog så alla dessa evinnerliga "rälsning mot fisktank" (Sorry troberg, för att din term blev en sida), "grottröj mot intrigspelande" och "prestationsspel mot ångestspel" har uppkommit.. Någon ur den "svårare varianten" har uttalat sig lite elistiskt och de från den andra gruppen har svarat ilskt.. Själv så förstår jag inte hur något sätt är bättre än ett annat..
Den här tråden känns som en efterdyning av alla "man ska ha kul"-diskussioner eller är detta bara en väg som tråden har råkat tagit?
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som är rejält trött och som därmed hade svårt att formulera sig
När jag låg sömnlös inatt så funderade jag lite över vad jag egentligen menade.. Vad jag kom fram till var att jag tolkade in lite mer än vad jag förklarade.. Ber om ursäkt för det.. För en närmare observering har vi följande tre förslag/teorier baserade på generaliseringar:
Ripperdoc
Lek eller allvar.. Här talas det om hur man som individ tänker för att spela sin egen roll.. Går man seriöst in för att besätta karaktären och helt bli denne eller har man mest en karaktär för att få vara med och spela med de andra..
Krille
Umgänge eller rollprestation.. Krille tar ett steg längre ut och ser hela gruppen som helhet.. Med tanke på de andra, varför går man på ett spelmöte? Är det för att leva ut andra karaktärer tillsammans eller för att träffa de andra polarna i gänget?
Han
Ambition.. Själv så talar jag om hur mycket möda och tid man orkar spendera.. Vissa, oftast spelledarna, lägger ner hur mycket tid som helst medan andra, spelarna, mest kommer till spelmötet nästintill oförberedda för att roas en stund..
I alla tre förslagen så kan man se att det finns ett enkelt sätt att spela samt ett svårt.. Det finns ett fåtal personer, som föredrar det svåra sättet, som säger "Det finns ett lätt sätt och ett rätt sätt", om än inte lika kort och snitsigt som jag precis gjorde
.. Det är de som ofta sticker ut och det är de personerna som alla som föredrar det enklare sättet hakar upp sig och kastar skit på.. Det är nog så alla dessa evinnerliga "rälsning mot fisktank" (Sorry troberg, för att din term blev en sida), "grottröj mot intrigspelande" och "prestationsspel mot ångestspel" har uppkommit.. Någon ur den "svårare varianten" har uttalat sig lite elistiskt och de från den andra gruppen har svarat ilskt.. Själv så förstår jag inte hur något sätt är bättre än ett annat..
Den här tråden känns som en efterdyning av alla "man ska ha kul"-diskussioner eller är detta bara en väg som tråden har råkat tagit?
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som är rejält trött och som därmed hade svårt att formulera sig
anth
Vetefan
Kan du verkligen tänka dig tvärtom?
Nu menar jag allvarliga spelare med en lekfull spelledare.
Jag har spelat så i EN spellsession, helt enkelt för att ingen ville spela så mer efter det.
Jag skulle vilja påstå att rollsepl KRÄVER att spelledaren är minst lika seriös som spelarna, helt enkelt för annars så är det inte rollspel längre.
Naee, det är du nog inte... Känner igen själva karaktärerna. Trora tt de finns i varenda spelgrupp..
tjaa, enklaste men samtidigt svårast är nog att säga till dem att skärpa sig lite.. Fast det kanske inte alltid funkar..
På nått sätt känns det som de olika karaktärerna behövs i spelgruppen.
/ Johan K, som är lite småtrött fortfarande..
Blödigt allvar
För mig är rollspel en ganska seriös hobby. Jag har, handen på mjälten, när andra i spelgruppen inte tar det lika allvarligt. Men innan någon idiotförklarar mig, tänka jag nyansera detta lite närmare.
Jag har inget enot folk som vill lattja rollspel i stället, men de bör inte göra det samtidigt i samma grupp som jag befinner mig i. Varför? Jo, för att jag har ganska tajt schema som det är. Jag vill vara tillsammans med min familj, jag ska hinna med mitt jobb och jag ska hinna med allt annat som är roligt också. Därför kan jag bli rätt purken när folk skiter i överenskomna spelmöten för att de kom på att det går att dricka öl i stället. Då kan jag ibland känna att de inte hyser respekt för andra.
Men, säger då vän av ordning, är det inte respektlöst av mig att tänka så? Jo, det skulle det vara om det inte vore för att de andra personerna oftast inte har samma tajta schema som jag. De är oftast studenter och har ingen familj utan kan parta fem kvällar i veckan om de vill. Uff!
Som tur är har de flesta flamsarna blivit avhängda från gruppen på ett eller annat sätt.
//erik. brukar bli så uppjagad när jag pratar om sånt här.
För mig är rollspel en ganska seriös hobby. Jag har, handen på mjälten, när andra i spelgruppen inte tar det lika allvarligt. Men innan någon idiotförklarar mig, tänka jag nyansera detta lite närmare.
Jag har inget enot folk som vill lattja rollspel i stället, men de bör inte göra det samtidigt i samma grupp som jag befinner mig i. Varför? Jo, för att jag har ganska tajt schema som det är. Jag vill vara tillsammans med min familj, jag ska hinna med mitt jobb och jag ska hinna med allt annat som är roligt också. Därför kan jag bli rätt purken när folk skiter i överenskomna spelmöten för att de kom på att det går att dricka öl i stället. Då kan jag ibland känna att de inte hyser respekt för andra.
Men, säger då vän av ordning, är det inte respektlöst av mig att tänka så? Jo, det skulle det vara om det inte vore för att de andra personerna oftast inte har samma tajta schema som jag. De är oftast studenter och har ingen familj utan kan parta fem kvällar i veckan om de vill. Uff!
Som tur är har de flesta flamsarna blivit avhängda från gruppen på ett eller annat sätt.
//erik. brukar bli så uppjagad när jag pratar om sånt här.
Krille
Super Moderator
"Jag försökte inte tala om att någon sida var bättre eller sämre, men jag vidhåller att engagemanget för själva rollspelandet torde vara större för dem som är ute efter rollen snarare än samvaron, eftersom samvaron kan man uppnå på så många andra bra sätt också."
Inte nog med att man kan söka social samvaro på många sätt, man kan också söka rollgestaltande på många sätt (prova din lokala teaterförening, till exempel) som är minst lika bra.
"Vad jag snarare funderade över var den uppenbara konflikten mellan synsätten, något som redan kommit till ytan i replikera på mitt inlägg (och säkert också redan i mitt inlägg)."
Är det ens någon idé att prata om schablonerna om de inte finns? Att det finns motsättningar mellan olika spelares inställning till hobbyn är ju rätt uppenbart, men är din modell den rätta problemformuleringen?
Jag tror inte det. Det sägs att det finns två sorters människor: de som delar in människor i två sorter och de som inte gör det. Dessa indelningar är dock alltid modeller och konstruktioner avsedda att förenkla verkligheten. Ska man nu till nöds använda sådana indelningar så bör det i alla fall vara indelningar som betyder något.
Personligen tror jag att det är mycket enklare än så. Det finns ett antal olika spelstilar, vissa mer lekfokuserade, vissa mer rollfokuserade. En del spelare är mer engagerade än andra. Vill man så kan man försöka plotta detta i olika matriser på olika sätt. Jag kan redan nu se en engagemangsaxel och en lek-roll-axel, vilket skulle ge minst fyra olika grupperingar (och jag är inte särskilt övertygad om att majoriteten av spelarna kommer att placera sig i kvadranterna oengagerade-lekare respektive engagerade-rollgestaltare).
Fast det tror jag mest är ett spel för galleriet. Det är enklare att konstatera att en spelgrupp har en viss stil och engagemangsnivå. De som avviker från den stilen och engagemangsnivån innebär ett problem, som lämpligen överkommes genom kommunikation och förståelse.
Och svårare än så behöver det inte vara. Man behöver faktiskt inte dela upp folk i två sorter, varefter man sticker näsan i vädret och tycker att den egna sorten är finare, för att diskutera problemet.
Inte nog med att man kan söka social samvaro på många sätt, man kan också söka rollgestaltande på många sätt (prova din lokala teaterförening, till exempel) som är minst lika bra.
"Vad jag snarare funderade över var den uppenbara konflikten mellan synsätten, något som redan kommit till ytan i replikera på mitt inlägg (och säkert också redan i mitt inlägg)."
Är det ens någon idé att prata om schablonerna om de inte finns? Att det finns motsättningar mellan olika spelares inställning till hobbyn är ju rätt uppenbart, men är din modell den rätta problemformuleringen?
Jag tror inte det. Det sägs att det finns två sorters människor: de som delar in människor i två sorter och de som inte gör det. Dessa indelningar är dock alltid modeller och konstruktioner avsedda att förenkla verkligheten. Ska man nu till nöds använda sådana indelningar så bör det i alla fall vara indelningar som betyder något.
Personligen tror jag att det är mycket enklare än så. Det finns ett antal olika spelstilar, vissa mer lekfokuserade, vissa mer rollfokuserade. En del spelare är mer engagerade än andra. Vill man så kan man försöka plotta detta i olika matriser på olika sätt. Jag kan redan nu se en engagemangsaxel och en lek-roll-axel, vilket skulle ge minst fyra olika grupperingar (och jag är inte särskilt övertygad om att majoriteten av spelarna kommer att placera sig i kvadranterna oengagerade-lekare respektive engagerade-rollgestaltare).
Fast det tror jag mest är ett spel för galleriet. Det är enklare att konstatera att en spelgrupp har en viss stil och engagemangsnivå. De som avviker från den stilen och engagemangsnivån innebär ett problem, som lämpligen överkommes genom kommunikation och förståelse.
Och svårare än så behöver det inte vara. Man behöver faktiskt inte dela upp folk i två sorter, varefter man sticker näsan i vädret och tycker att den egna sorten är finare, för att diskutera problemet.
Rickard
Urverk speldesign
Medhåll! [NT]
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som inte kunde hålla sig ifrån ett NT-inlägg
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som inte kunde hålla sig ifrån ett NT-inlägg
Rickard
Urverk speldesign
"Kan du verkligen tänka dig tvärtom?
Nu menar jag allvarliga spelare med en lekfull spelledare."
Bra fråga.. Skönt att du förstod vad jag menade..
Som spelledare tycker jag att man bör stämma av hur spelarna är och rätta sig efter dem.. Kör man sitt eget race så är man inte så bra som spelledare.. Man är ju där och skapar något tillsammans (även om det kanske inte är så tydligt i vissa spelgrupper)..
Sedan beror det lite på hur lekfull spelledaren är.. Själv brukar jag kunna vara rätt seriös i början och sedan spåra ur med one-liners och göra det hela lite humoristiskt.. Folk brukar oftast rätta sig efter lägsta nivån och om spelledaren spårar ur lite så kommer spelarna börja göra det också.. Likadant om det är en spelare som spårar ur.. Detta skriver jag ur egen erfarenhet men jag brukar å andra sidan umgås med rätt humoristiska typer..
Fast din lekfulle spelledare kanske var rakt igenom oseriös? Sådant tycker jag är oschysst mot spelarna.. Det är bättre (och enklare) att lägga ribban högt och sedan sänka sig än tvärtom.. Hmm.. Detta gäller nog för spelarna också..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som fick den glada kommentaren "Alltid när Rickard är med så blir det oseriöst" av den andre spelledaren när han var med och spelade (allvarligt) i en annan spelgrupp
Nu menar jag allvarliga spelare med en lekfull spelledare."
Bra fråga.. Skönt att du förstod vad jag menade..
Som spelledare tycker jag att man bör stämma av hur spelarna är och rätta sig efter dem.. Kör man sitt eget race så är man inte så bra som spelledare.. Man är ju där och skapar något tillsammans (även om det kanske inte är så tydligt i vissa spelgrupper)..
Sedan beror det lite på hur lekfull spelledaren är.. Själv brukar jag kunna vara rätt seriös i början och sedan spåra ur med one-liners och göra det hela lite humoristiskt.. Folk brukar oftast rätta sig efter lägsta nivån och om spelledaren spårar ur lite så kommer spelarna börja göra det också.. Likadant om det är en spelare som spårar ur.. Detta skriver jag ur egen erfarenhet men jag brukar å andra sidan umgås med rätt humoristiska typer..
Fast din lekfulle spelledare kanske var rakt igenom oseriös? Sådant tycker jag är oschysst mot spelarna.. Det är bättre (och enklare) att lägga ribban högt och sedan sänka sig än tvärtom.. Hmm.. Detta gäller nog för spelarna också..
/[color:\\"green\\"]Han[/color] som fick den glada kommentaren "Alltid när Rickard är med så blir det oseriöst" av den andre spelledaren när han var med och spelade (allvarligt) i en annan spelgrupp
Schablonerna var ett förslag. Du kan nu anse dem strukna från dagordningen. Det är en gradskillnad förstås, och det finns massor av axlar. Ju fler uppdelningar, desto närmre verkligheten kommer man, men desto mer besvär får man att försöka jämföra. Förstås...
De som avviker från den stilen och engagemangsnivån innebär ett problem, som lämpligen överkommes genom kommunikation och förståelse
Det är en annan, kanske bättre, formulering av samma problem som jag tog upp. Dessvärre tror jag det är naivt att tro att kommunikation och förståelse alltid löser problemen på bästa sätt. De funkar till en viss grad, men kompromisser är ju inte alltid av godo. Det är det problemet jag försöker komma åt. I slutändan handlar det ju om att inte alla personer skulle kunna delta i samma spelgrupp, för skillnaderna skulle bli så stora att ingen upplevde ett bra spel.
Man behöver faktiskt inte dela upp folk i två sorter, varefter man sticker näsan i vädret och tycker att den egna sorten är finare, för att diskutera problemet.
Är det vad jag gjort tycker du? Det var tråkigt att höra, men det visar ju återigen på att de här diskussionerna alltid tycks övergå till skuggboxning där de faktiskta argumenten inte längre är intressanta.
/RipperDoc - som trots allt tycker att delar av tråden har tillfört något
De som avviker från den stilen och engagemangsnivån innebär ett problem, som lämpligen överkommes genom kommunikation och förståelse
Det är en annan, kanske bättre, formulering av samma problem som jag tog upp. Dessvärre tror jag det är naivt att tro att kommunikation och förståelse alltid löser problemen på bästa sätt. De funkar till en viss grad, men kompromisser är ju inte alltid av godo. Det är det problemet jag försöker komma åt. I slutändan handlar det ju om att inte alla personer skulle kunna delta i samma spelgrupp, för skillnaderna skulle bli så stora att ingen upplevde ett bra spel.
Man behöver faktiskt inte dela upp folk i två sorter, varefter man sticker näsan i vädret och tycker att den egna sorten är finare, för att diskutera problemet.
Är det vad jag gjort tycker du? Det var tråkigt att höra, men det visar ju återigen på att de här diskussionerna alltid tycks övergå till skuggboxning där de faktiskta argumenten inte längre är intressanta.
/RipperDoc - som trots allt tycker att delar av tråden har tillfört något
Re: Rollspel: En sport...
Men att se det som en sport tycker jag låter lite fel. Det är ju en hobby. Något man gör på fritiden, inte något som man ägnar sitt liv åt. Man är ju ute efter att tillfredsställa sig själv, att spela rollspel ska vara roligt. Det tror jag alla är överens om!
Jag förstår det
De flesta har nog svårt att se det som annat än en hobby, men jag ville försöka framföra att båda synsätten kan ha sina berättiganden. Rollspel handlar om att ha roligt i slutändan, likaså för sport.
/RipperDoc - som gärna sliter för spelarnas skull, men också för egen skull
Men att se det som en sport tycker jag låter lite fel. Det är ju en hobby. Något man gör på fritiden, inte något som man ägnar sitt liv åt. Man är ju ute efter att tillfredsställa sig själv, att spela rollspel ska vara roligt. Det tror jag alla är överens om!
Jag förstår det
De flesta har nog svårt att se det som annat än en hobby, men jag ville försöka framföra att båda synsätten kan ha sina berättiganden. Rollspel handlar om att ha roligt i slutändan, likaså för sport./RipperDoc - som gärna sliter för spelarnas skull, men också för egen skull
Re: Komplettering
Jag får be om ursäkt för att jag misstolkade ditt tidigare inlägg.
Det är bra att höra att du har din egna teori, som jag till fullo håller med om. Mitt syfte var i slutändan att lyfta fram olika synsätt på rollspel och att de bör accepteras. Rollspel kan lika gärna vara lek som allvar, hobby som sport, umgänge eller seriös aktivitet. För mig är rollspel de flesta av de här sakerna, inklusive lek. De riktiga konflikterna dyker ju upp när folk inte kan acceptera att rollspel kan vara blodigt allvar eller en rolig lek. Eller nåt
Själv så förstår jag inte hur något sätt är bättre än ett annat..
Jag tycker det är sällan folk faktiskt försöker pracka på någon en åsikt om vad som är rätt och fel (for the records, att säga att man tycker på ett visst sätt är inte att pracka på åsikter..
). Men folk vaktar som hökar över sina spelstilar och går till angrepp eller motangrepp även om de kanske inte angripits. Det verkar ske mer eller mindre omedvetet. Därför, tror jag, går diskussionerna alltid tillbaka mot samma gamla slagdänga.
/RipperDoc - som för det mesta avskyr slagdängor
Jag får be om ursäkt för att jag misstolkade ditt tidigare inlägg.
Det är bra att höra att du har din egna teori, som jag till fullo håller med om. Mitt syfte var i slutändan att lyfta fram olika synsätt på rollspel och att de bör accepteras. Rollspel kan lika gärna vara lek som allvar, hobby som sport, umgänge eller seriös aktivitet. För mig är rollspel de flesta av de här sakerna, inklusive lek. De riktiga konflikterna dyker ju upp när folk inte kan acceptera att rollspel kan vara blodigt allvar eller en rolig lek. Eller nåt
Själv så förstår jag inte hur något sätt är bättre än ett annat..
Jag tycker det är sällan folk faktiskt försöker pracka på någon en åsikt om vad som är rätt och fel (for the records, att säga att man tycker på ett visst sätt är inte att pracka på åsikter..
). Men folk vaktar som hökar över sina spelstilar och går till angrepp eller motangrepp även om de kanske inte angripits. Det verkar ske mer eller mindre omedvetet. Därför, tror jag, går diskussionerna alltid tillbaka mot samma gamla slagdänga./RipperDoc - som för det mesta avskyr slagdängor
Krille
Super Moderator
"Det är det problemet jag försöker komma åt. I slutändan handlar det ju om att inte alla personer skulle kunna delta i samma spelgrupp, för skillnaderna skulle bli så stora att ingen upplevde ett bra spel."
Jag upplever större problem med personkemi (dvs att vissa personer helt enkelt inte funkar ihop) än med stilkemi (dvs att vissa spelstilar inte funkar ihop). Raka rör när det gäller spelstilen brukar faktiskt komma rätt långt. Säger man bara "ikväll ska vi köra oseriöst zombie-röj med mycket tärningar, så gör er själva som rollpersoner och se till att rollpersonerna kan mer om vapen än vad ni kan" så köper folk det, även om de är inbitna friformsfascister, och vice versa.
Personkemin är det värre med. Vissa av mina kompisar vill helt enkelt inte spela med vissa andra kompisar, inte för att de spelar "fel" utan för att de helt enkelt inte funkar ihop. En del blir till och med förbannade av andra spelares närvaro.
"Är det vad jag gjort tycker du?"
Det var framförallt uppdelning i oengagerade lekare och engagerade rollgestaltare som fick mig att tända till, förmodligen för att jag definitivt kategoriserar mig som "lekare", men absolut inte kan se mig som oengagerad. Det kändes väldigt mycket som att du försökte säga "ni som leker är lata jävlar allihop", och det är inte kul att höra. Det är att sticka näsan i vädret: "vi som lever oss in i våra roller är minsann mycket mer engagerade och finare än ni andra".
Problemet var helt enkelt att du lyckades få in ordet "engagerad" på ett sådant sätt att den ena gruppen framstod som lata och oseriösa fåntrattar som förfular hobbyn.
Jag upplever större problem med personkemi (dvs att vissa personer helt enkelt inte funkar ihop) än med stilkemi (dvs att vissa spelstilar inte funkar ihop). Raka rör när det gäller spelstilen brukar faktiskt komma rätt långt. Säger man bara "ikväll ska vi köra oseriöst zombie-röj med mycket tärningar, så gör er själva som rollpersoner och se till att rollpersonerna kan mer om vapen än vad ni kan" så köper folk det, även om de är inbitna friformsfascister, och vice versa.
Personkemin är det värre med. Vissa av mina kompisar vill helt enkelt inte spela med vissa andra kompisar, inte för att de spelar "fel" utan för att de helt enkelt inte funkar ihop. En del blir till och med förbannade av andra spelares närvaro.
"Är det vad jag gjort tycker du?"
Det var framförallt uppdelning i oengagerade lekare och engagerade rollgestaltare som fick mig att tända till, förmodligen för att jag definitivt kategoriserar mig som "lekare", men absolut inte kan se mig som oengagerad. Det kändes väldigt mycket som att du försökte säga "ni som leker är lata jävlar allihop", och det är inte kul att höra. Det är att sticka näsan i vädret: "vi som lever oss in i våra roller är minsann mycket mer engagerade och finare än ni andra".
Problemet var helt enkelt att du lyckades få in ordet "engagerad" på ett sådant sätt att den ena gruppen framstod som lata och oseriösa fåntrattar som förfular hobbyn.
Problemet var helt enkelt att du lyckades få in ordet "engagerad" på ett sådant sätt att den ena gruppen framstod som lata och oseriösa fåntrattar som förfular hobbyn.
Jag är ledsen om det framgick på det sättet. Jag skulle gladeligen själv agera "lekrollspelare" om vår spelgrup ex. återupptog Sagan om Ringen-långköraren (visserligen skulle jag aldrig missa ett spelmöte för att dricka öl ändå, men det har med öl att göra). Det är skönt att komma till ett spelmöte och bara ha kul, så jag hade klassificerat mig själv som "fåntratt" enligt din tolkning. Jag tror dock att du läste ut betydligt mer än vad som stod i mitt inlägg, exempelvis just "fåntratt". Inläggets syfte var faktiskt det rakt motsatta, att lyfta fram båda sidorna och de problem de kan ha att samexistera i en grupp, alltså inget enkelriktat dissande av den andra gruppen.
Om du definierar dig som lekare men inte känner igen dig i engagemangsnivån jag, något färgstarkt, beskrev så är du ju inte lekare enligt min definition och har inget att ta åt dig av? Nåja, vi kan bara konstatera att mitt inlägg inte framgick på det tänkta sättet till vissa, däribland dig, och jag ska försöka vakta formuleringarna i framtiden. Å andra sidan är jag rädd att jag redan blivit instoppad i ett fack och kommer att bli tolkad med de glasögonen framöver, oavsett vad som sägs. I den här tråden och tidigare har ju min målsättning varit samförstånd mellan skuggboxarna, men det tycks fallera varje gång, och om det beror på mig, andra eller bara ämnets problematik är inte upp till mig att bedöma... jag vill bara väl
/RipperDoc - jag kan ju gå in i åsiktsanonymitet med mitt alias RipperDoll ;-)
Jag är ledsen om det framgick på det sättet. Jag skulle gladeligen själv agera "lekrollspelare" om vår spelgrup ex. återupptog Sagan om Ringen-långköraren (visserligen skulle jag aldrig missa ett spelmöte för att dricka öl ändå, men det har med öl att göra). Det är skönt att komma till ett spelmöte och bara ha kul, så jag hade klassificerat mig själv som "fåntratt" enligt din tolkning. Jag tror dock att du läste ut betydligt mer än vad som stod i mitt inlägg, exempelvis just "fåntratt". Inläggets syfte var faktiskt det rakt motsatta, att lyfta fram båda sidorna och de problem de kan ha att samexistera i en grupp, alltså inget enkelriktat dissande av den andra gruppen.
Om du definierar dig som lekare men inte känner igen dig i engagemangsnivån jag, något färgstarkt, beskrev så är du ju inte lekare enligt min definition och har inget att ta åt dig av? Nåja, vi kan bara konstatera att mitt inlägg inte framgick på det tänkta sättet till vissa, däribland dig, och jag ska försöka vakta formuleringarna i framtiden. Å andra sidan är jag rädd att jag redan blivit instoppad i ett fack och kommer att bli tolkad med de glasögonen framöver, oavsett vad som sägs. I den här tråden och tidigare har ju min målsättning varit samförstånd mellan skuggboxarna, men det tycks fallera varje gång, och om det beror på mig, andra eller bara ämnets problematik är inte upp till mig att bedöma... jag vill bara väl
/RipperDoc - jag kan ju gå in i åsiktsanonymitet med mitt alias RipperDoll ;-)
Re: Rollspel: Lekfullt allvar?
Eftersom jag spelat en del med RipperDoc så känner jag att ämnet är intressant. Interna problem kanske bäst bör tas just internt - men man kan ändå diskutera teorier.
Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.
Helt min grej. Socialt och bra. Detta hindrar dock inte att jag vill få rollspel så bra och inlevelsefullt som möjligt.
"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).
Jag lägger ner massor med tid, en till två dagar/kvällar i veckan, plus en massa forumstid och sidofilosoferande. Men det där med att nå nya höjder är jag skeptisk till. Eller jo, men det blir för mycket prestationsångest då det är alldeles för svårt. Jag upplever att rollspel var enklare när man var yngre. Mitt mål är snarare att varje spelmöte skall vara tillfredsställande upplevelsemässigt och socialt. Jag kan inte ha för stora förväntningar då de är för svårinfriade.
Jag tror det stora problemet är off- och insnack. Se till att ta pauser, utvärdera mellan mötena och var tysta ett tag mellan övergångarna för att skaka av sig alla världsliga ting. Om stämningen är sådan att man måste dra ett offskämt, gör det och sen är pausen inledd. Att ta omdevetna småpauser på en minut (alltså att man börjar snacka dumheter mitt i spelmötet) är ingen höjdare.
Eftersom jag spelat en del med RipperDoc så känner jag att ämnet är intressant. Interna problem kanske bäst bör tas just internt - men man kan ändå diskutera teorier.
Lek-perspektivet tycks karaktäriseras av att se rollspel som en kul hobby, en grej man kan göra med några kompisar på en helgkväll, ungefär som att ta ett parti RISK eller spela något TV-spel. D.v.s. en kul grej, förvisso med mer djup än de flesta konkurrentaktiviteter, men ändå.
Helt min grej. Socialt och bra. Detta hindrar dock inte att jag vill få rollspel så bra och inlevelsefullt som möjligt.
"Allvarsperspektivet" skulle jag istället hävda vara när man ser rollspel som en renodlad fritidssysselsättning, nästan en sport. Precis som en sport är man beredd att lägga ner massor med tid på det, och precis som i sport önskar man prestera; nå nya höjder eller nya upplevelser. Man tävlar dock inte mot ngn annan än en själv (åtminstone inbillar jag mig det).
Jag lägger ner massor med tid, en till två dagar/kvällar i veckan, plus en massa forumstid och sidofilosoferande. Men det där med att nå nya höjder är jag skeptisk till. Eller jo, men det blir för mycket prestationsångest då det är alldeles för svårt. Jag upplever att rollspel var enklare när man var yngre. Mitt mål är snarare att varje spelmöte skall vara tillfredsställande upplevelsemässigt och socialt. Jag kan inte ha för stora förväntningar då de är för svårinfriade.
Jag tror det stora problemet är off- och insnack. Se till att ta pauser, utvärdera mellan mötena och var tysta ett tag mellan övergångarna för att skaka av sig alla världsliga ting. Om stämningen är sådan att man måste dra ett offskämt, gör det och sen är pausen inledd. Att ta omdevetna småpauser på en minut (alltså att man börjar snacka dumheter mitt i spelmötet) är ingen höjdare.
Re: Rollspel: Lekfullt allvar?
Jag lägger ner massor med tid, en till två dagar/kvällar i veckan, plus en massa forumstid och sidofilosoferande. Men det där med att nå nya höjder är jag skeptisk till. Eller jo, men det blir för mycket prestationsångest då det är alldeles för svårt. Jag upplever att rollspel var enklare när man var yngre. Mitt mål är snarare att varje spelmöte skall vara tillfredsställande upplevelsemässigt och socialt. Jag kan inte ha för stora förväntningar då de är för svårinfriade.
Rollspel var enklare när man var yngre, men IMHO också med mindre rymd (det mesta var nog roligare och enklare när man var yngre...). Alltså, huvudsaken är att spelmötet är roligt, men det man minns är antingen de riktigt dråpliga händelserna eller de starka upplevelserna, IMHO förstås. Om man känner att man lärt sig något eller vågat något nytt efter ett spelmöte har man fått mkt mer än bara en kul kväll.
/RipperDoc
Jag lägger ner massor med tid, en till två dagar/kvällar i veckan, plus en massa forumstid och sidofilosoferande. Men det där med att nå nya höjder är jag skeptisk till. Eller jo, men det blir för mycket prestationsångest då det är alldeles för svårt. Jag upplever att rollspel var enklare när man var yngre. Mitt mål är snarare att varje spelmöte skall vara tillfredsställande upplevelsemässigt och socialt. Jag kan inte ha för stora förväntningar då de är för svårinfriade.
Rollspel var enklare när man var yngre, men IMHO också med mindre rymd (det mesta var nog roligare och enklare när man var yngre...). Alltså, huvudsaken är att spelmötet är roligt, men det man minns är antingen de riktigt dråpliga händelserna eller de starka upplevelserna, IMHO förstås. Om man känner att man lärt sig något eller vågat något nytt efter ett spelmöte har man fått mkt mer än bara en kul kväll.
/RipperDoc
Pom
Swashbuckler
De bra och de dåliga
Jag har upplevt problem när lekrollspelare och allvarsrollspelare har kolliderat. Men inte som du definierar dem. Jag tycker en viktigare skillnad är de som anstränger sig för att spela rollspel och de som inte gör det. Med en allvarlig rollspelare menar jag en som tar sitt ansvar för spelet som helhet, vare sig hon är spelare eller spelledare. En som inte tar upp större delen av spelmötets tid för sina nycker, vare sig de är flams, djupdykning i skådespeleri, ändlösa soloutflykter, eller annat. En som inte konstant angriper spelledarens svaga punkter, envisas med att utforska delar av världen som uppenbart är dåligt förberedda det spelmötet, kräver ingående detaljbeskrivning av en improviserad företeelse av stor kampanjbetydelse, etc.
En liten dos av metatänkande utmärker enligt mig en skicklig rollspelare. Jämförelserna med fotboll har dragits, och om rollspel är en sport så är det definitivt en lagsport.
Jag har upplevt problem när lekrollspelare och allvarsrollspelare har kolliderat. Men inte som du definierar dem. Jag tycker en viktigare skillnad är de som anstränger sig för att spela rollspel och de som inte gör det. Med en allvarlig rollspelare menar jag en som tar sitt ansvar för spelet som helhet, vare sig hon är spelare eller spelledare. En som inte tar upp större delen av spelmötets tid för sina nycker, vare sig de är flams, djupdykning i skådespeleri, ändlösa soloutflykter, eller annat. En som inte konstant angriper spelledarens svaga punkter, envisas med att utforska delar av världen som uppenbart är dåligt förberedda det spelmötet, kräver ingående detaljbeskrivning av en improviserad företeelse av stor kampanjbetydelse, etc.
En liten dos av metatänkande utmärker enligt mig en skicklig rollspelare. Jämförelserna med fotboll har dragits, och om rollspel är en sport så är det definitivt en lagsport.
Summoner Geeks
Skrev först ett långt svar på ditt inlägg men insåg att frågan verkar besvarad i och med de tidigare inläggen.
Själv tror jag dock att de två grupperingar du nämner inte är förankrade helt och hållet i personen utan att även rollspelet som spelas har stor betydelse. Dvs att en spelare kan vara allvarlig och engagerad i ett spel och ändra spelattidyd inför ett annat rollspel som man inte känner för lika mycket.
Osökt kom jag även att tänka på kortfilmen Summoner Geeks. För er som inte sett denna film - gör en sökning på Google med sökordet summonergeeks.exe och ni skall finna...
Skrev först ett långt svar på ditt inlägg men insåg att frågan verkar besvarad i och med de tidigare inläggen.
Själv tror jag dock att de två grupperingar du nämner inte är förankrade helt och hållet i personen utan att även rollspelet som spelas har stor betydelse. Dvs att en spelare kan vara allvarlig och engagerad i ett spel och ändra spelattidyd inför ett annat rollspel som man inte känner för lika mycket.
Osökt kom jag även att tänka på kortfilmen Summoner Geeks. För er som inte sett denna film - gör en sökning på Google med sökordet summonergeeks.exe och ni skall finna...