Olika varianter på samberättande har förekommit, där ansvaret för rollspelandet är lika fördelat bland deltagarna, men jag är mer ute efter rollspel där regeldelen är lika utbyggd som i de flesta andra rollspel med den traditionella rollfördelningen. Håller ni på med något liknande projekt själva kanske?
Inget som har en så utbyggd regeldel. Det professionella rollspel med klurigast nytänkande på området spelare/spelledare som jag har hört talas om är nog Pokemon, där en deltagare är "Förälder" (det tas alltså för givet att en vuxen är med och agerar något som påminner om en "spelledare") som håller i själva äventyret och organiserar delar av spelet, men eftersom barnen känner till pokemonvärlden mycket bättre än den vuxne så fungerar spelet så att vid flera tillfällen i äventyren så ställer helt enkelt föräldern frågan "vad händer?" till barnen. Liksom: "Ni kommer in till pokemoncentret, vad händer där?"
Barnen kan alltså själva stoppa in Team Rocket om de vill ha lite motstånd, eller berätta om alla sjuka pokemons som de tycker borde finnas på centret. Jag tycker att det är en rätt ball idé, och det borde fungera utmärkt i spel där världen är välkänd eller enkel att fylla med lite vad som helst (=sagofantasy är nog överlägset dockskåpsfantasy i den här aspekten).
Om jag har förstått det hela rätt så är reglerna i Pokemon-spelet så enkla (det är ett rent brädspel, och lämnar inget utrymme åt godtyckliga modifikationer hit och dit) att det inte är något problem för barnen att sköta strider och liknande helt själva. Föräldern behöver alltså inte lära sig reglerna, utan barnen kan styra sina egna dueller själva.
---
De mest kluriga experimenten jag själv lekt med är Pookafiktum, Mytomnesia och Apat.
I Pookafiktum finns det en drottning som organiserar berättandet så att det blir så jämnt och rörigt som möjligt (hon vill nämligen hugga av så många huvuden som möjligt, inte bara på den skyldige, så för henne är det ett plus om pookorna inte är säkra på vem som egentligen är den egentlige brottslingen), medan spelarna turas om att berätta och lyssna på varandra för att försöka avgöra vem som egentligen är den skyldige. Det finns inga egentliga
regler att tala om, om man inte räknar dem som gäller själva röstningen och rättegången, men de är av sådan art att de gäller för samtliga deltagare och de har inget med spelledarmässig godtycklighet att göra (=inga fria modifikationer eller så).
I Mytomnesia så lät man
rollpersonerna få ta över berättandet. Alltså inte spelarna själva, men väl deras rollpersoner. Det påminner lite om Pokemon-stuket, men det handlar alltså inte om att fylla berättelsen med sån't som
du skulle vilja se i den, utan sån't som rör sig i din rollpersons undermedvetna. Klassikern är flickan som blivit attackerad av en hund som barn och som därför är paniskt rädd för hundar. Hon har en mental blockad mot hundar, så spelaren själv kan inte projicera någon hund någonstans i hennes omgivning, men så fort som någon
annan skapar en hund, så kommer flickan att ta kontroll över denna och utöva ett inflytande över hunden så att den förvandlas till ett mordlystet mardrömsmonster som skoningslöst kastar sig mot hennes och hennes vänners strupar. Alla deltagare bestämde reglerna själva ju närmre något gällde deras rollpersoner. Så det går utmärkt att försvara sig mot en framstormande noshörning med en smörkniv om bara din rollperson är tillräckligt knäpp för att vara övertygad om att det går. Däremot är det inte lika säkert att det går mot en noshörning som någon av de andra spelarna har kontrollen över, och om de i sin tur är övertygade om att det
inte går att försvara sig med en smörkniv mot en sådan koloss. Då står vilja mot vilja och man slår ett enkelt tärningsslag för att se vem som vinner. Men spelet är inte av sådan natur att man försöker knäcka varandra, utan det är snarare ett säkert tecken på att alla deltagare kommer att bli galna inom kort och att man närmar sig game over.
Spelet Apat fungerade så att man hade en
berättare som var den ende spelaren som hade en rollperson. Han berättade om sin meningslösa vardag (=det var typ ett Kafka-rollspel) och skulle klara ett äventyr som han alltså spelledde åt sig själv, och varje gång han behövde agera med en annan person så kunde han peka på någon av de andra deltagarna, så fick de hoppa in i den nya spelledarrollen och se om de kunde förstå vad det var apaten var ute efter. Mina spelare gillade idén, men vi konstaterade rätt snabbt att det var helt ospelbart i det skick som jag hade skrivit det. I framtiden kanske man kan göra något vettigt ur den grundpremissen, men det behöver mer arbete.
). Skapa rollpersoner tillsammans är nog en mycket god idé.