Ah precis, då är jag med. Hmm. En mening som jag vet att Vincent Baker har tagit med i spelet, inte mening i den form jag talar om utan snarare i den form du gör, är något i stil med "det är alltid den som förlorar en argumentation som börjar veva med nävarna/dra skjutjärnen." Men nu ser jag precis hur du menar och det är något skilt från vad jag är ute efter med mening, men däremot väldigt nära vincents poäng här ovan.
Men jag skulle innan jag själv berättar och utvecklar min tolkning av det hela försöka problematisera det här med att makt korrumperar. Är det verkligen så enkelt? Så om vi spelar, min vakthund drar en revolver tillslut och skjuter en syndare i magen. Är det fel? Är det du? Jag? Vem? Om du frågar mig efter spelmötet "shit, du bara sköt honom, din vakthund är verkligen påväg ner i skiten" och jag ser förvånad på dig och säger "ner? nej, han stod upp för sin tro, mannen var ju uppenbarligen en häxmästare som hade samröre med demoner, det fanns inget jag kunde gjort." Är det fortfarande korrupt? Jag har svårt att se det så, svart och vitt. Det har såklart att göra med hur man kontrasterar höjningarna utifrån vakthund eller spelare, om jag höjer med en våldshandling är det jag som agerar som vakthund eller som spelare? Behöver verkligen jag som spelare hålla med min vakthund? Kan jag inte spela honom/henne precis så som jag föreställer henne bara?
Vakthundarna gör i många fall rätt bra grejer också, flera av de gånger jag har spelat har det varit massa tragedier, massa svåra val, men i slutet har barn döpts, äktenskap instiftats osv. Jag spelledde ett halvt skakigt spelmöte här om veckan. Och damnit, hade de fortsatt hade de läkt den största delen av staden. De utsåg en ny steward och det enda som var kvar var att övertyga resten av församlingen att han var den rätte. Hade de gjort det, hade jag bara nickat och sagt "ja, fuckit, det där gjorde grejen, det där helade församlingen, fuckit ni gjorde det!" och det var på grund av den makt vakthundarna svingar. Men, jag försöker inte argumentera mot dig egentligen. Bara problematisera det hela endel. Jag tycker det är intressant. Har ni snackat om det i spelgruppen? Om lockelsen att höja?
Till det jag menar då. När jag säger mening här så menar jag egentligen tema, premiss, etc. Kärnan. Vad skiten handlar om. Det innebär att det inte går att se på enskilda handlingar utan det måste vara ett större snitt, en hel historia, från en vakthunds initiation till hans/hennes pensionering eller död. Typ. Men låt oss säga att jag spelar en vakthund som är pacifist, han har inget vapen, han bör bara livets bok, lite helig jord och lite annat. Han har aldrig slagits. Han anser att våld föder våld. Tänk om jag lyckas spela genom ett par byar, det går rätt hyggligt, han löser endel trubbel, skapar inte massa nytt, men han blir tvingad att ta i med hårdhandskarna ett par gånger något som jag varje gång är tydlig med avslutas med böner till livets gud, osv. Han ångrar sig. Sen kommer den där staden då det inte går lika bra. Hans kollega och i smyg käresta blir skjuten, även hon en vakthund, och blöder ner honom när han försöker rädda henne, men demonerna stjäl henne från honom mitt framför hans ögon. Hela situationen i byn eskalerar och i slutet har vi någon klimaxkonflikt, jag har möjligheten att eskalera till skjutvapen, dra min älskades revolver som jag plockat med mig som ett minne, och kanske få en chans att vinna, att göra något gott i den här staden, men jag väljer att ge mig, jag väljer att släppa revolvern och fly platsen och pensionerar därefter min vakthund. Skulle du fråga mig vad min historia hade handlat om, så hade jag svarat att det nog handlade om makt, om hur makt kan korrumpera men om man är noga med att ständigt känna sig själv, att vara sann mot sig själv och därmed mot livets gud, så kan ingen makt i världen korrumpera ens själ.
Och, om jag däremot hade skjutit, om jag hade höjt med ett rejält nummer, sagt "jag höjer min älskades revolver, dra bak hanen och skjuter aset i huvudet!" och vann konflikten, red iväg gråtandes och pensionerade min vakthund. Då hade berättelsen sagt något annat, eller hur? Kanske att all makt korrumperar och om man inte aktar sig kommer den leda till död och mer död. Eller att välja våldets väg för att återfå kärleken är dömt till att leda till mer våld och död.