Revenge of the Sith
Så här är vi nu igen, i denna ständigt evolverande rymdsaga, för att beskåda den sjätte delen i trilogin, nämligen
Star Wars Episode III: Revenge of the Sith (bluray version). Eller om man ser dem i Machete-ordning, den fjärde delen i trilogin - Machete-ordningen bygger på att man börjar med Luke i A New Hope och Empire Strikes Back och lämnar honom efter chocken "jag farsa, du son" för att hoppa tillbaka och berätta hur farsan blev ond. Och Revenge of the Sith behandlar just den senare biten, medan föregångaren Attack of the Clones mest satte pjäserna på brädet.
Så, för länge sedan i en galax långt borta flyger rymdriddarna Anakin Skywalker och Obi-Wan Kenobi sina rymdrymdskepp genom ett rymdslag för att rädda rymdkanslern Palpatine från rymdunderhuggaren rymdgreve Dooku och rymdgeneralen Grievous. Det flygs och skjuts och kuttas och springs och kuttas och slapstickas och kuttas och lutas och fällas och hånas och kuttas och kraschlandas, och det under filmens första femton minutrar. Och då hinner dessutom Dooku dödas och Grievous fly.
Anakin pussar på rymdsenatorn Padmé och får reda på att hon är rymdgravid. Sen har Anakin rymdmardrömmar igen, vilket lägger lite rymdsordin på rymdåterföreningen eftersom de handlar om hur Padmé dör.
Anakin får dock rymdspecialuppdraget att bli rymdkanslerns rymdögon och rymdöron i jedi-rådet, men blir skitsur när rådet inte gör honom till rymdmästare. Sen kommer Obi-Wan och ger Anakin rymduppdraget att spionera på rymdkanslern. Så Anakin är verkligen klämd mellan två rymdeldar.
Rymdkanslern kommer med rymdöveraskningen till Anakin: rymdgeneralen Grievous gömmer sig på Utapau och berättar rymdskurklegender för Anakin. Anakin meddelar rymdriddarrådet var Grievous gömmer sig, och istället för att skicka Anakin som rymdkanslern föreslår så skickar de Obi-Wan. Obi-Wan kuttar två av Grievous armar då resten av rymdklonarmén ramlar ner och efter en massa rymdskitspöande så dör Grievous och alla blir glada.
Eller kanske inte. För Anakin springer med meddelandet till rymdkanslern att Grievous är död och rymdkanslern ber Anakin att gå med honom istället för rymdriddarna är dumma i huvudet och han har hemligheten för att rädda Padmé från att dö. Anakin tjallar istället på rymdriddarrådet som far för att arrestera rymdkanslern och lämnar Anakin att vänta och ha ångest. Efter en stunds ångest ångrar sig Anakin och drar iväg och kuttar ihjäl rymdriddarrådets mästare Mace Windu. Därmed blir Anakin rymdkanslerns lärjunge, och rymdkanslern visar sig vara rymdskurken Darth Sidious, och han ger Anakin namnet Darth Vader.
Darth Vader utan mask drar till rymdriddartemplet och kuttar ihjäl alla där, för att sedan dra till vulkanplaneten Mustafar för att kutta ihjäl alla rymdseparatister där. Rymdkanslern utfärdar rymdordern att ha ihjäl alla rymdriddare och rymdklonerna har ihjäl dem. Bara rymdriddarna Obi-Wan och Yoda överlever med lite rymdhjälp från rymdsenator Bail Organa. Sedan gör sig rymdkanslern till rymdkejsare över rymdimperiet. Yoda och Obi-Wan tar sig in i rymdriddartemplet för att stoppa rymdsignalen som återkallar alla dit, och hittar inspelning på hur Anakin har ihjäl ungar.
Obi-Wan frågar ut Padmé, och Padmé vill inte svara. Men Padmé drar till Mustafar själv och Vader blir skitsur av anklagelserna och rymdstryper henne. Obi-Wan och Vader slåss som fan, samtidigt som Yoda och rymdkejsaren slåss som fan. Yoda tvingas fly, och Obi-Wan kuttar av armar och ben av Vader bredvid en massa rymdlava så att Vader fattar eld, och Obi-Wan gör misstaget att inte förkorta rymdplågan för sin gamle lärjunge och vän, så därmed kan rymdkejsaren hämta upp Vader och ge honom nya kläder inklusive en cool ansiktsmask med inbyggd respirator.
Padmé föder tvillingar, ger dem namnen Luke och Leia, och dör sedan. Padmé får en fin rymdbegravning. Därefter adopteras Leia av rymdsenator Bail Organa, medan Luke skyfflas undan till Tatooine och sin rymdonkel Owen och rymdfaster Beru. Rymdkejsaren, Vader och rymdofficeren Tarkin, då ännu inte moff, tittar på när rymdrymdstationen Dödsstjärnan byggs. The end.
---
Den här gillar jag klart mer än Attack of the Clones. Den har faktiskt en klase ståry - dels om Anakins fall och slutet på Obi-Wans mästarskap, dels om rymdrepublikens fall och rymdimperiets uppstigande. Den sätter dessutom upp pjäserna så att episod IV kan ta vid tjugo år senare.
Men ingen glädjebägare utan smolk. Den har en jävla massa hoppfajtande som bara är enerverande. Vi talar inte enbart om Yodas gröna tornado, utan om i stort sett hela filmen så fort lasersvärden kommer fram. Fajten när Palpatine kuttar ner tre av fyra jedi-mästare på några sekunder är pinsamt dålig, fajtkoreografiskt sett.
Det enda egentliga undantaget är Anakin mot Obi-Wan på slutet - det är kraft och fart i den och den far mer eller mindre precis överallt, men den håller sig relativt markbunden. Den går och blir riktigt överfläskans vulkanhäftig på slutet och tappar då det helt otroliga fotarbetet fram till dess - då står de bara still och viftar.
Hayden Christensen kan fortfarande inte skådespela, och George Lucas behöver fortfarande en klase producenter och redaktörer som håller honom i örat när manuset skrivs, för det har förmodligen världens hemskaste kärleksdialog och världens sämsta skådespelare att framföra den. Natalie Portman försöker rädda det, men... nä.
Jag gillar dock ståryn om hur republiken blir imperiet. Den är om inte trovärdig så i alla fall tillräckligt trovärdig för att man ska köpa den i filmens kontext.
Nu när jag ser den igen så märker jag också att det där stora problemet jag hade med att Anakin blev Darth Vader helt plötsligt på tjugo sekunder hade försvunnit. Det är inte någonting med klippning eller förlängd scen eller ny dialog eller nåt, utan att jag plötsligt insåg att Anakin vid det laget inte har någonstans att gå annat än till Palpatine. Palpatine vet att Anakin och Padmé nuppat, och den skandalen är Anakin fortfarande bunden av; han har mardrömmarna om hur hon dör (som han själv mer eller mindre har besannat); men framförallt så har han just kuttat armarna av Jedi-ordens stormästare av högst egna och själviska skäl. Så han har verkligen ingenstans att gå, utom till Palpatine. Därmed försvann problemet.
En sak upptäckte jag också, och var tvungen att spola tillbaka och kolla: efter första rymdhjältedådet, när Palpatines skyttel är på väg mot senatens rymdhamn så kan man se Millennium Falcon landa på plattformen under. Det kunde ju förstås vara ett likadant skepp, men nej, det är till och med officiellt. Enligt Expanded Universe hette Falken något annat just då och kör hemliga specialuppdrag åt senaten, men det är samma skepp.
Effektmässigt är den strålande som vanligt. General Grievous mantel är CGI på det där uppenbara och dåliga sättet, så den får minus. Jag är mindre förtjust i wookieesarna på Kashyyyk, i världens minst nödvändiga sidoståry. Det känns som att den bara finns där för att namedroppa Chewbacca. Men det är inte för att den inte är nödvändig som jag inte är förtjust i den, utan för att här är filmens sämsta maskning. Det är skitsvårt att maska en vandrande ryamatta (vilket vi såg i Rymdimperiet), och när man måste göra det för att duplicera ett tiotal ryamattor till en armé så blir det märkbart skumt. Även om man hade bättre förutsättningar här än i Empire Strikes Back Special Edition (här har man riktig greenscreen att maska med, där hade man en vit korridorvägg) så blir det för mycket av det.
Jag är faktiskt väldigt förtjust i CGI-Yoda (utom när han går tornado, men det beror mer på koreografin och effekterna), och jag fullkomligt älskar alla CGI-miljöer, speciellt Coruscant i skymningen. Scenen när Anakin har ångest över att jedi-mästarna strax ska döda hans enda hopp att rädda Padmé och han själv måste vänta i templets rådssal är så snygg så att det inte är klokt, och den bygger i stort sett bara på sceneriet och musiken.
Musiken är en helt vanlig John Williams med extra kör. Den är bra, men den är en helt vanlig John Williams. Ibland träffar den helt rätt, som i ovan nämnda ångest-scen, men oftare är det "som vanligt" och ibland är det så överdådans överpampigt att det nästan är för mycket.
Skådespelandet... vi har redan nämnt att Hayden Christensen inte klarar av att bära upp kärleksscenerna. Däremot spelar han angstig tonåring rätt bra. Natalie Portman försöker, men hon når inte upp i samma klass som i Leon eller V for Vendetta. Jag misstänker att hon behöver bra regi för att stråla, eller i alla fall inte usel regi. Ewan MacGregor är den som skådespelarmässigt bär filmen, med lite extra stöttande från Iain McDiarmid och Samuel Jackson - den senare är rätt trevligt nedtonad och inte så over the top som han brukar. Christopher Lee är bara med lite grand innan han offas, och han får inte det utrymme som en sådan skådespelare och karaktär förtjänar eller behöver.
Jag lämnar den här filmen bra mycket gladare än efter Attack of the Clones. Jag vill inte strypa någon i alla fall, utan trivs ganska bra med filmen just nu. Nu vet vi hur Rymdimperiet kom till "I am your father", och vi är redo att ta oss an Return of the Jedi.
---
Bonus content:
Star Wars som isländsk saga
