Live And Let Die
1973 års Bond-film, nummer åtta i ordningen, börjar med att tre brittiska agenter lånas ut till USA och mördas inom 24 timmar, eller snarare under kickern strax före filmens Bond-tema:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/sn8alMYSu44"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/sn8alMYSu44" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Ett tema senare skickas Bond iväg från sitt tillfälliga italienska pök till USA för att ta hand om saken. Bond får en magnetklocka och flyger till USA, och får sin chaufför skjuten. Skyttens nummerplåt spåras av Felix Leiter (David Hedison) och leder Bond till Mr Big som har en restaurangkedja Fillet of Soul. Här fångas Bond och får träffa filmens ena Bond-brud, Solitaire (Jane Seymour), Kanangas jungfruliga spåkvinna, innan han får sin dödsdom, och ett slagsmål senare kommer han undan och flyger till San Monique, en liten karibisk diktatur under Dr Kananga.
På San Monique träffar han och bekukar filmens andra Bond-brud, Rosie Carver (Gloria Hendry), en dubbelagent inom CIA som egentligen jobbar för Kananga. Ett pök senare blir hon fjärrskjuten innan hon kan bekänna alltihop.
Bond låter sig inte nedslås, utan ninjar sig in i Solitaires hus och utsätter även henne för sin magiska kuk, och i och med att hon inte längre är jungfru så är hon inte heller spåkvinna.
Bond och Solitaire har en biljakt innan de drar med båt och sticker till New Orleans, där Bond fångas av Mr Big som egentligen är Kananga med en Mission: Impossible-mask. Den stora onda plotten avslöjas: Kananga/Big ska dränka USA i gratis heroin, knuffa ut alla andra konkurrenter och sen ta betalt. Sen blir Kananga/Big skitsur när han upptäcker att Bond o-oskuldat Solitaire.
Bond får sedan åka bil, titta på krokodiler, spränga hus, åka båt, åka båt, åka båt, och åka båt, innan alla förföljande skurkar och en klase odugliga polisers polisbilar kvaddats. Sen flyger Bond till San Monique igen för att rädda Solitaire. Det går väl hyfsat tills Kananga tänker mata hajarna med Bond och Solitaire, men Bond klarar knipan med sin magnetiska klocka.
Bond och Solitaire hoppar på ett tåg till New York och Tee Hee dyker upp och sabbar deras kärleksresa. Det gör Bond upprörd, så han hivar ut Tee Hee. The end.
---
Sean Connery tackade nej till den här, så man försökte hitta en ny. Man frågade till och med Clint Eastwood, men till slut landade man på
Roger Moore. Moore är inte lika sexig som Connery, inte lika rovdjursaktig, utan mer sofistikerad och överklass.
Vi har fortfarande
Bernard Lee som M och
Lois Maxwell som Moneypenny. Däremot är inte Desmond Llewelyn med som Q, men han skickar magnetklockan off-camera till Bond genom M. Det är seriens femte Felix Leiter, den här gången spelad av
David Hedison. Medan vi talar sidekicks så har vi
Roy Stewart som Quarrel Jr; de med gott minne kanske minns Quarrel senior, Bonds hjälpreda i Dr No.
Yaphet Kotto gör två rätt kul skurkroller, dels som Kananga och dels som Mr Big. Den ena eller den andra hade funkat bra som skurk, men att ha med båda förminskar båda. Hans underhuggare Tee Hee spelas av
Julius Harris, och får hjälp av Whisper (
Earl Jolly Brown), Baron Samedi (
Geoffrey Holder), och förstås dubbelagenten Rosie Carver (
Gloria Hendry).
Det finns en scen med två namngivna kvinnor, i början när Moneypenny gömmer undan Bonds inledningspök Miss Caruso (
Madeline Smith) så att M inte ska se henne. I övrigt är det en kvinna åt gången, så Bechdel-fail. Miss Carusos jobb är att vara topless, och Moneypennys jobb är att vara lite diskret comic relief i den scenen. Rosie Carver är i alla fall någorlunda drivande i rollen som dubbelagent, men måste hon vara så jävla våpig?!! Och så har vi Solitaire. Hon gör faktiskt ingenting. Hon förmedlar framtiden men driver inget själv, och sen knullas den egenskapen bort och från och med då blir hon bara bagage.
Man kan säga en hel del om rasismen i filmen. Boken hade i alla fall med lite kallakriget-paranoia om hur svarta förmodades vara använda av Sovjet för att destabilisera USA inifrån, men allt sådant är borta i filmen. Så det blir bara blaxploitation av alltihop. Till och med Roger Moore själv sägs ha tyckt att skurkarna var banala.
Filmen har egentligen inte någon plot. Den är lite följa john som mest leder till action-sekvenser eller biljakter, och de många och långa jaktscenerna gör att Roger Moores stuntman är med nästan lika mycket som Moore själv. I synnerhet den långa motorbåtsjaktscenen är bara jobbig, och den blir faktiskt bara värre med Sheriff Pepper.
Det känns som att den här filmen är gjord stenhårt med en amerikansk publik i åtanke, en publik som antas gilla fräsiga bilar, fräsiga båtar, slagsmål, jaktscener, stora vapen (Bond använder sig av en Smith&Wesson .44 Magnum vid ett tillfälle, för att Dirty Harry var populär eller nåt) och hemmavana miljöer, snarare än ninjasmyg, casinos, internationella och exotiska miljöer och belevad
haute cuisine. Förutom en random karibisk ö som lika gärna kunde varit Florida, och Bonds entré i London, så utspelar allt i USA.
Jag är inte så förtjust i filmens titellåt. Det låter som någon som försökt klippa ihop agent-action-musik med en Beatles-ballad och en Beatles-poplåt. Jag tycker inte riktigt att den håller. Visuellt är den som en Bond-films titelsekvens ska vara. Nakna flickor i silhuett, flummiga övergångar, eld eller andra skumma ljuseffekter. Det som skiljer är att det är en massa läskiga dödskallar. Snyggt intro men med en schizofren låt.
---
Bond är tillbaka nästa vecka med
The Man With The Golden Gun.
på en skala från 
till 
