Ymir
Liten kantbaron
Re: Filmklubb 2013 v14: Viva Riva! (Normkritik)
Jag behövde inspiration till att skriva om Africaplex (Kinshasa-Brazzaville) i Neotech X, och hittade i processen den här kongolesiska rullen från 2010:
Om regissören heter Djo Tunda Wa Munga vet man att man har sitt på det torra med awesome, men 'Viva Riva!' har mer going för sig än att den utspelar sig i ett stenhårt Kinshasa och inte innehåller en enda whiteboy.
Storyn är ganska standard-gangster/heist-film, men innehåller ett par extra dimensioner: Viva är en skrävlande gangster som nyss kommit hem efter 10 år i Angola, där han snott en trucklast bensin från maffian, som han tänker göra sig rik på att sälja i Kinshasa, där det är hårt eftertraktat och priset ökar för varje dag. Tyvärr råkar han dels kära ned sig i en lokal gangsterboss eldiga flickvän, och dels vara jagad av en bunte psykon från Angola som vill ha sin bensin tillbaka (och hans huvud på ett fat). Dimensionerna som gör det här annorlunda från en amerikansk gangsterfilm, och därför mer spännande, är primärt:
- Kinshasa är mer street än någonsin LA, i jänkarnas gangsterfilmer handlar allt om att råna Las Vegas eller whatever, i Viva Riva! är det bästa man kan hoppas på en trucklast smuggelbensin som man kan sälja för 7 dollar litern, man kan vifta med automatkarbiner på mer eller mindre öppen gata, och alla har Nokia-telefoner från 90-talet. Och man kan ha knarkigt totemist-sex med vitmålade negresser i bisarra tribal-masker (den biten är lite skum)...
- Riva själv gör egentligen aldrig nånting, han bara skrävlar. Det är alltid bifigurer som skjuter och slåss.
- Det finns kvinnor med och de har inflytande och gör saker (i skarp kontrast till många amerikanska gangsterfilmer som är rena korvfesten).
Produktionsvärdena och skådespeleriet är bra och plotten har en del lätt otippade vändningar, men är egentligen väldigt bog-standard. Filmen känns aldrig det minsta b, även actionscenerna fungerar fint, det enda som är lite so-so är några eldeffekter på slutet. Det som lyfter filmen, utöver då den skitkoola settingen, är att den håller förvånansvärt bra för en normkritik:
- Riva själv och hans kompisar är trista och typiska heterofiler, de pratar mycket om horor och om kvinnor i termer av 'tuttar', och detta kompliceras aldrig; Rivas raggningstekniker gränsar åt stalking, men han är inte så macho att han inte kan bry sig om sin mamma, pappa och en annan äldre kvinna som han känner lojalitet till. Han verkar också bonda med slumpmässiiga gatpojkar och känna faderlig kärlek till dessa. I övrigt förkroppsligar han i mångt och mycket det filippinska konceptet bonga (som vi adopterade till NX), han drar runt och är supersjälvsäker och andas karisma och 'ta plats', vilket väl i hög grad tyvärr är en typiskt manlig grej, både irl och i fiktionen.
- Den kvinnliga officeren är väldigt intressant; hon har två scener där hon blir chickifierad och känns märkligt mesig out of the blue, men annars går hon runt och andas tuffhet, med ett kallt stoneface, och visar sig flera gånger handlingskraftig, hänsynslös, och hård (hon får skjuta och slåss mer än Riva får, i princip). Plus, hon är -officer- i militären. Och hon har en passionerad (och smått grafisk) lesbisk affär med en hora, som i sig är en karaktär som tas på allvar av filmen och skildras som handlingskraftig, kompetent, och målmedveten
Det är också kul att denna lesbiska affär aldrig görs någon 'grej' av, den bara är. Jag skulle efter att ha sett detta gärna lära mig mer om synen på homosexualitet i Kongo-Kinshasa, givet att grannlandet Uganda gjort böghat till sin raison d'être.
- Rivas love interest, bossens brud, är mer klyschigt 'kaxig femme fatale', och får heller aldrig göra så mycket annat än vara just kaxig. Hela hennes existens verkar gå ut på att bli knullad, och även om det är notervärt att gangsterbossen själv efter ett tag tröttnar på henne och slutar vara possessiv är hon en ointressant och problematisk karaktär, genusmässigt sett.
- Den primära skurken, från Angola-maffian, har ett anmärkningsvärt flamboyant sätt, och vore det en amerikansk film hade han kanske antytts vara bög. I det här fallet tror jag dock inte det finns någon sådan tanke, utan bara en liten kulturklyfta mellan mig och filmskaparna. I övrigt har han inte så mycket karaktär, utöver att han är hänsynslös, sadistisk och elak.
- Kvinnor i filmen är anmärkningsvärt benägna att slåss mot män som hotar dem eller folk de tycker om, och det finns ingen antydan att kvinnor som har sex är något dåligt.
Det är alltså den lesbiska kvinnliga militären som lyfter det hela; hon är kool och jag väntade mig inte alls något som henne, dessutom är hon bra inspiration till NX eftersom Kongo där kontrolleras av en avhoppad FN-styrka i en ohelig allians med onda megaföretag, en situation som väl motsvarar den här karaktärens dilemma i filmen, där hon
Filmen har en antydan till Small Reference Pools, i det att filmskaparna känner sig tvungna att låta en karaktär babbla om Rumble in the Jungle, som väl är det enda som någonsin hänt i Kinshasa som västerlänningar känner till.
Sammantaget är Viva Riva! inget jättespeciellt, men en välgjord gangsterrulle i en exceptionellt kool setting. Djo Tunda Wa Munga är definitivt en regissör att hålla koll på, givet att västvärlden är i enormt behov av att få bilder av Afrika som inte handlar om krig, grotesk fattigdom och fruktansvärda sjukdomar, utan på något sätt skildrar vardag och normalitet och framtidshopp. Filmer som Viva Riva! är därför värda sin vikt i guld, och det var en fröjd att se att Kongo kunde producera en så proffsig och underhållande film.
Jag behövde inspiration till att skriva om Africaplex (Kinshasa-Brazzaville) i Neotech X, och hittade i processen den här kongolesiska rullen från 2010:
Om regissören heter Djo Tunda Wa Munga vet man att man har sitt på det torra med awesome, men 'Viva Riva!' har mer going för sig än att den utspelar sig i ett stenhårt Kinshasa och inte innehåller en enda whiteboy.
Storyn är ganska standard-gangster/heist-film, men innehåller ett par extra dimensioner: Viva är en skrävlande gangster som nyss kommit hem efter 10 år i Angola, där han snott en trucklast bensin från maffian, som han tänker göra sig rik på att sälja i Kinshasa, där det är hårt eftertraktat och priset ökar för varje dag. Tyvärr råkar han dels kära ned sig i en lokal gangsterboss eldiga flickvän, och dels vara jagad av en bunte psykon från Angola som vill ha sin bensin tillbaka (och hans huvud på ett fat). Dimensionerna som gör det här annorlunda från en amerikansk gangsterfilm, och därför mer spännande, är primärt:
- Kinshasa är mer street än någonsin LA, i jänkarnas gangsterfilmer handlar allt om att råna Las Vegas eller whatever, i Viva Riva! är det bästa man kan hoppas på en trucklast smuggelbensin som man kan sälja för 7 dollar litern, man kan vifta med automatkarbiner på mer eller mindre öppen gata, och alla har Nokia-telefoner från 90-talet. Och man kan ha knarkigt totemist-sex med vitmålade negresser i bisarra tribal-masker (den biten är lite skum)...
- Riva själv gör egentligen aldrig nånting, han bara skrävlar. Det är alltid bifigurer som skjuter och slåss.
- Det finns kvinnor med och de har inflytande och gör saker (i skarp kontrast till många amerikanska gangsterfilmer som är rena korvfesten).
- Alla dör.
Produktionsvärdena och skådespeleriet är bra och plotten har en del lätt otippade vändningar, men är egentligen väldigt bog-standard. Filmen känns aldrig det minsta b, även actionscenerna fungerar fint, det enda som är lite so-so är några eldeffekter på slutet. Det som lyfter filmen, utöver då den skitkoola settingen, är att den håller förvånansvärt bra för en normkritik:
- Riva själv och hans kompisar är trista och typiska heterofiler, de pratar mycket om horor och om kvinnor i termer av 'tuttar', och detta kompliceras aldrig; Rivas raggningstekniker gränsar åt stalking, men han är inte så macho att han inte kan bry sig om sin mamma, pappa och en annan äldre kvinna som han känner lojalitet till. Han verkar också bonda med slumpmässiiga gatpojkar och känna faderlig kärlek till dessa. I övrigt förkroppsligar han i mångt och mycket det filippinska konceptet bonga (som vi adopterade till NX), han drar runt och är supersjälvsäker och andas karisma och 'ta plats', vilket väl i hög grad tyvärr är en typiskt manlig grej, både irl och i fiktionen.
- Den kvinnliga officeren är väldigt intressant; hon har två scener där hon blir chickifierad och känns märkligt mesig out of the blue, men annars går hon runt och andas tuffhet, med ett kallt stoneface, och visar sig flera gånger handlingskraftig, hänsynslös, och hård (hon får skjuta och slåss mer än Riva får, i princip). Plus, hon är -officer- i militären. Och hon har en passionerad (och smått grafisk) lesbisk affär med en hora, som i sig är en karaktär som tas på allvar av filmen och skildras som handlingskraftig, kompetent, och målmedveten
(även om hon blir stoppad i frysen på slutet, men det blir nästan varenda kotte).
- Rivas love interest, bossens brud, är mer klyschigt 'kaxig femme fatale', och får heller aldrig göra så mycket annat än vara just kaxig. Hela hennes existens verkar gå ut på att bli knullad, och även om det är notervärt att gangsterbossen själv efter ett tag tröttnar på henne och slutar vara possessiv är hon en ointressant och problematisk karaktär, genusmässigt sett.
- Den primära skurken, från Angola-maffian, har ett anmärkningsvärt flamboyant sätt, och vore det en amerikansk film hade han kanske antytts vara bög. I det här fallet tror jag dock inte det finns någon sådan tanke, utan bara en liten kulturklyfta mellan mig och filmskaparna. I övrigt har han inte så mycket karaktär, utöver att han är hänsynslös, sadistisk och elak.
- Kvinnor i filmen är anmärkningsvärt benägna att slåss mot män som hotar dem eller folk de tycker om, och det finns ingen antydan att kvinnor som har sex är något dåligt.
Det är alltså den lesbiska kvinnliga militären som lyfter det hela; hon är kool och jag väntade mig inte alls något som henne, dessutom är hon bra inspiration till NX eftersom Kongo där kontrolleras av en avhoppad FN-styrka i en ohelig allians med onda megaföretag, en situation som väl motsvarar den här karaktärens dilemma i filmen, där hon
tvingas samarbeta med utländska kriminella för att de har kidnappat hennes syster, och därmed måste svika sin yrkesroll och bli delaktig i diverse våldsdåd mot kongolesiska officials.
Filmen har en antydan till Small Reference Pools, i det att filmskaparna känner sig tvungna att låta en karaktär babbla om Rumble in the Jungle, som väl är det enda som någonsin hänt i Kinshasa som västerlänningar känner till.
Sammantaget är Viva Riva! inget jättespeciellt, men en välgjord gangsterrulle i en exceptionellt kool setting. Djo Tunda Wa Munga är definitivt en regissör att hålla koll på, givet att västvärlden är i enormt behov av att få bilder av Afrika som inte handlar om krig, grotesk fattigdom och fruktansvärda sjukdomar, utan på något sätt skildrar vardag och normalitet och framtidshopp. Filmer som Viva Riva! är därför värda sin vikt i guld, och det var en fröjd att se att Kongo kunde producera en så proffsig och underhållande film.
på en skala mellan 
och 
.
) och slutar därmed sina liv.