Ska vi se vad mer man kan säga om The Spy Who Loved Me...
Kickern är förhållandevis lång och börjar med att en brittisk ubåt får trubbel och folk säger "oh god". Sen händer något liknande med en rysk ubåt. En sovjetisk agent, Anya Amasova "Triple-X" (Barbara Bach, kallas in för ryssarna och en brittisk agent, James Bond "007" (Roger Moore) på den brittiska. Fast Bond är på uppdrag i Österrike när Amasovas älskare är på ett uppdrag där också. Bond flyr med skidor och fallskärm. En fallskärm med Union Jack, följt av filmens titellåt:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/PNA7DcVppEs"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/PNA7DcVppEs" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Nakna flicksilhuetter, pistoler, Bond, Carly Simon.
Bond och Amasova skickas oberoende av varandra till Egypten och tillbringar mesta tiden där med att försöka imponera på varandra medan de jagar en microfilm och får spö av Jaws (Richard Kiel). Sedan slår ryssar och britter sina påsar ihop och är väldigt familjära, och Bond och Amasova skickas till Sardinien för att snoka på Karl Stromberg (Curd Jürgens), den slemmige kapitalistutsugaren med ett marinbiologiskt labb. De åker tåg, spöar Jaws och nuppar innan de är framme. Bond får en bil, och sedan hälsar de på Strombergs koola labb. Ett kort besök på labbet senare så släpps de i land, och blir sedan jagade av motorcykel, bil, helikopter, dykare och miniubåt medan Bonds vita Lotus Esprit visar sig ha mer än ett trick i rockärmen.
Bond och Amasova skickas ut till en amerikansk ubåt som oh god-as in i Strombergs supertanker, där Stromberg avslöjar hela sin onda plan att starta kärnvapenkrig och sedan bygga upp utopia i sin undervattensbas. Amasova tar Stromberg med sig till basen, och sedan tar sig Bond fri och det befrias, skjuts och sprängs innan Bond och ubåtsbesättningarna saboterar Strombergs plan.
Sedan får Bond paket och använder det för att rädda Amasova från Säker Död (TM) innan hela skiten sprängs. En Dom Perignon 52 och lite sedesamt sex under täcket senare slutar filmen med en shanty-version av titellåten.
---
Vi har de roliga återkommande rollerna, som M (Bernard Lee), major Boothroyd/Q (Desmond Llewelyn) och Moneypenny (Lois Maxwell). De gör sina korta roller på rutin numera. Särskilt roligt är att M är väldigt familjär med general Anatol Gogol (Walter Gotell), hans motsats i Sovjets underrättelsetjänst.
Det är lite sjuttitalsoptimism över filmen som speglar tidsandan. Oljekrisen är över, Vietnam är över, Apollo- och Soyuz-astronauter skakar hand i rymden och markerar att rymdkapplöpningen är över, Sovjet och USA pratar om att begränsa kärnvapnen (Ronald Reagan har inte fått neokonservativt tokspel än), och hippie-eran har fortsatt in i disco-eran. Så idén att rysk och brittisk underrättelsetjänst (med hjälp av amerikanska flottan) skulle samarbeta är inte helt taget ur luften.
Bond fortsätter med sin skolpojksbusighet. Den får till och med mer än vanligt spelrum i konkurrensen med Amasova (Bach). Barbara Bachs fejkryska brytning är fejkig och hon är allmänt stel i replikerna, men hon är en ovanligt aktiv Bond-brud. Det pågår hela tiden en tävlan mellan Amasova och Bond om att vara bäst, och det blir riktigt drivande i avspänningen.
Som konstaterats blev det inte mycket Bechdel i den här. Det fanns lite möjlighet till det när Naomi, Strombergs assistent och privata helikopterpilot tillika torped (Caroline Munro) ska visa Amasova runt på Strombergs bas, men eftersom det är Bond som är huvudpersonen så får man inte se vad de två pratar om.
Krank noterar en likhet mellan den här och You Only Live Twice. Det blir förmodligen åtminstone delvis förklarat av att regissören Lewis Gilbert var killen som gjorde You Only Live Twice. Skomakare, förbli vid din läst, eller nåt.
Det var lite väl tydligt med back projection vid flertal tillfällen - när Bond kör Lotus Esprit och när Bond åker skidor. De flesta effekter är rent praktiska: modeller sprängs och det skjuts och kastas handgranat i stora maffiga sets inklusive en hel del med massor med vatten och tiltbara scener.
Jag är inte imponerad av själva slagsmålen. Roger Moore, eller hans stuntman, karatesparkas och karatechoppas på ett amatörmässigt filmsätt som för mig mest för tankarna till Tom Bakers Doctor Who. Det roliga är när Bond gör annat än att sparkas och slåss, typ att riva byggnadsställningar i huvudet på folk eller hiva folk av hustak. Richard Kiel gör inte så mycket annat än att ta stryk och sedan pressa sig obevekligt mot avslutet, så han känns mer löjeväckande än hotfull, trots rostfri garnityr.
Jag brukar sätta höga betyg på restorationen, men inte den här gången. Det var något med ljudet. Det var väldigt mycket reverb på titellåten, så till den grad att det lät kasst, och i övrigt skumt uppmixat. Bildmässigt är det bra, förstås, men ljudet stör mig. Fast shanty-versionen av Nobody Does It Better var kul!
---
Bond är tillbaka nästa vecka i Moonraker.
Och Jaws.