Året är 1983 och
Octopussy har premiär.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/BP5NXcrD4Og&feature=player_detailpage#t=324s"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/BP5NXcrD4Og&feature=player_detailpage#t=324s" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
(Introt börjar vid 5:23 - jag hittade inget klipp med bara Octopussy-introt separat. Sorry.)
Filmens kicker börjar på Kuba med att Bond försöker sabotera vad som förmodligen är en kubansk flygvapenbas, men blir påkommen. Sen vidtar lite luftakrobatik i ett hopfällbart jetplan, BD-5J (då världens minsta jetplan) följt av en stor jävla smäll, och sen börjar introt.
Notera att introlåten inte är en titellåt. Låten heter "All Time High", inte "Octopussy".
En clown ramlar in på den brittiska ambassaden i Västberlin efter att ha rymt från en cirkus. I handen håller han ett falskt
Fabergé-ägg, och eftersom det här är mitt i det kalla kriget så blir MI6 nervösa, i synnerhet som det äkta är på auktion just nu. Så Bond går på auktion och byter ut det riktiga ägget mot det falska som clownen ramlade in med. Han identifierar köparen som Kamal Khan, en afghansk prins som normalt säljer jox, och vips bär det iväg till Indien.
Väl i Indien så spelar Bond backgammon istället för baccarat och fuskar efter att Khamal Khan fuskat först. Kamal Khan blir skitförbannad och en vild jakt vidtar. Bond nuppar Kamal Khans kvinnliga sällskap Magda, som prompt snor det äkta ägget och drar, vilket Bond är okej med eftersom det finns en mikrofon och spårsändare i det. Khans kumpan Gobinda tar med sig Bond till sitt palats, där han får reda på att Khan har nåt fuffens med en sovjetisk general. Han flyr och infiltrerar Magdas riktiga arbetsgivares flytande palats fullt med vackra damer. När Khan får reda på att Bond är gäst hos Octopussy, som arbetsgivaren heter, så blir han skitsur.
Och därmed blir Octopussys palats angripet av onda thugees med såg-jojos. Bond kommer undan och följer efter Octopussy som ska till Östberlin med sin cirkus för att underhålla folket där och smuggla tsarryska juveler genom järnridån. Fast hängande under vagnen med smuggelgodset får Bond reda på att general Orlov, Khans kamrat, byter ut juvelerna mot en atomladdning som ska smälla av mitt under Octopussys cirkus nästa föreställning på en amerikansk flygbas i Västtyskland.
En vild jakt vidtar med tåg, Bond, general Orlov och general Gotol (minns ni honom?), en gorilladräkt, en knivkastare, en fräck bilstöld och en clowndräkt, innan Bond kan desarmera bomben. Sen drar Q, Bond, Octopussy och Octopussys cirkus till Indien och stormar Kamal Khans palats. Det fanns tydligen lite film kvar, så Bond och Gobunda, Khans livvakt, brottas utanpå ett flygplan innan Khan får vad han förtjänar och Bond kan pussa på Octopussy i lugn och ro.
---
Som sagt var, året är 1983. Svenska skolungar får fortfarande lära sig hur och var man ska ta skydd när atombomberna faller, och telefonkatalogen innehåller en sida kallad "när kriget kommer". Kriget är en realitet som visats om inte annat av att britterna just spöat skiten ur Argentina om Falklandsöarna.
Det var samma år som övningen Able Archer som höll på att utlösa tredje världskriget och koreanska flight KAL 007 (jo, faktiskt) sköts ner av sovjetiska flygvapnet. USA håller just på att placera ut mängder med Pershing II-medeldistansrobotar i västeuropa. Sovjet håller just på med sin största underrättelseoperation nånsin, Operation Ryan, efter att generalsekreterare Leonid Brezjnev och KGB-chefen Jurij Andropov klargjort att USA i hemlighet förberedde ett kärnvapenanfall mot Sovjet. Och grädden på moset blir när Reagan hävdar att marxism och leninism kommer att förpassas på historiens askhög inför brittiska underhuset.
Medan vi ändå håller på så har den neokonservativa rörelsen börjat "omstudera" CIAs underrättelser om östblocket och börjat publicera CIA Fact Books, vilket innehöll en väldigt paranoid tolkning om östs kapacitet, där frånvaron av bevis snarare togs som bevis på att Sovjet var jävligt bra på att gömma undan sina resurser.
Samtidigt har miljörörelsen och fredsrörelsen liksom slagit sig samman, och det är dagliga demonstrationer framförallt i Tyskland mot just Pershing II.
Så taget i den här läskigt paranoida tidsandan så framstår bakgrunden till general Orlovs plan som helt logisk. Planen i sig är dessutom hyfsat enkel: betala en smugglare med smugglade tsarjuveler att flytta in en atombomb som vänder den västtyska regeringen och får bort de där hemska Pershing II-robotarna från Västtyskland.
Det om bakgrunden. Det är inte därför jag har problem med Octopussy, utan med cirkusen, och framförallt clownbiten. Det är något med clowner som gör mig olustig, och det beror inte på Stephen Kings "It". Det är där som filmen går sönder för mig, och det blir inte bättre av att när Octopussys ninjor anfaller Khamal Khans palats så gör de det med ännu mer cirkuskonster. Jag har svårt att förlika mig med krokodilubåten också. Och såg-jojo? Lägg av!
Så man har en suverän bakgrund som fångar tidsandan klockrent, och på den lägger man en massa clownerier och jönserier och fjantiga gadgets! (Plus en del produktplacerade gadgets - nån som lade märke till hur ofta Sonys varumärke var i bild?) Nå, i alla fall fick Q bli pussad på av undersköna och lättklädda damer.
Vi har en ny M, som kan förmodas vara amiral Hargreaves från The Spy Who Loved Me eftersom det är samma skådespelare,
Robert Brown, och det inte skulle vara orimligt att Hargreaves får ta över efter viceamiral sir Miles Messervy (
Bernard Lee, som dog 1981).
Andra bekanta ansikten är major Boothroyd, även känd som Q (
Desmond Llewelyn) som har en mycket mer aktiv roll här vilket krank uppmärksammar; Moneypenny (
Lois Maxwell som vanligt), försvarsministern Fredrick Grey (
Geoffrey Keen), och general Gogol från östsidan (
Walter Gotell).
I rollen som Octopussy ser vi
Maud Adams, som gör sin andra Bond-brud. Kamal Khan spelas av
Lois Jourdan, och hans onde underhuggare Gobinda spelas av
Kabir Bedi. General Orlov spelas av
Steven Berkoff.
Även om musiken hanteras bättre generellt - nu är det gamle Bond-veteranen John Barry bakom pennan igen, istället för förra filmens Bill Conti - så är jag inte förtjust i introlåten heller. Det låter som att Rita Coolidge faktiskt inte klarar av den. Däremot håller jag med om att musiken funkar mycket bättre rent generellt, och jag gillade den lilla vinken att Bonds kumpan Vijay (
Vijay Amritraj) signalerar sin tillhörighet till MI6 genom att spela Bond-temat på sin ormtjusarflöjt.
Så sammanfattningsvis, cool bakgrund och ståry som förmodligen missas av dem som inte var med då; ett av de läckrare flygstunten i filmhistorien i och med kickern; och jag är svag för filmer som tar med tsarryska kronjuveler som ett viktigt element och dessutom blandar in en auktion på Sothebys. Men sen kommer clownerierna och sabbar alltihop.
Edit: Bond är tillbaka nästa vecka i
A View To A Kill.
