Jag har sett två kontroversiella hämnd-tema filmer med radikalt olika vinklingar, i form av:
och
Django Unchained är en vit man slaveri-revenge-film, I Spit on Your Grave är en vit mans rape-revenge-film. Jag har mindre att säga om den senare (edit: trodde jag), så vi börjar med den:
I Spit on Your Grave är alltså 2010 års remake av den ökända sjuttitals-exploitation-filmen Day of the Woman/I spit on your grave, som var basically Roger Eberts hat-film nummer 1. Nu var ju Ebert emellertid, sitt enorma filmkunnande till trots, en överskattad kritiker såtillvida att han ofta dissade hela filmer enbart på moraliska grunder, vilket ter sig väldigt oproffsigt i mina ögon. That being said...han har kanske en liten, liten poäng här
Det här är alltså den typ av film där folk kanske blir upprörda bara av att den existerar, och det är en begränsad subkultur av slasher-freaks, tortyrporr-entusiaster och folk som i allmänhet gillar störd/extrem film som kommer uppskatta den. Om man ÄR den typen av person, however, så är denna remake väldigt välgjord, med bra och otäckt hudnära skådespeleri, kompetent hanterade våldsscener, visst psykologiskt djup och en trovärdighet som räcker
nästan hela vägen. Tjejens hämndquest kändes faktiskt mer trovärdig i originalet, där hon inte hux flux kunde banka ned snubbarna med järnrör och framgångsrikt binda dem och släpa dem från punkt a till punkt b, utan behövde trixa lite för att få till sin hämnd. Remaken lyckas aldrig få det att kännas helt trovärdigt att den lilla räkan kan genomföra sin hämnd så spontant och lätt, trots att hon rent psykologiskt har vad som krävs. Remaken slösar också bort den utvecklingsstörda karaktären, som hade en mycket mer komplex och nyanserad roll i originalet (där han faktiskt medvetet hjälpte tjejen att komma undan att bli mördad). 2010-versionens största behållning, om man nu är into this shit, är alltså inte handlingen (
), som definitivt var mer att ha i originalet, utan basically att filmmediet och genren utvecklats sedan dess och därför gör tortyrporr-scenerna läskigare och mer trovärdiga. Så yeah...kanske inte jättesevärd, för allmänheten that is.
Django Unchained är en allmänt bättre film, givetvis, i det att den har mer att erbjuda gemene man, och hämnden handlar mer om att döda allt som rör sig som inte är niggers, än sadistisk tortyr. Tarantino är en kompetent filmskapare, givetvis, och fyller filmen med awesome både i termer av skådespel, handling, action och musik. Men jag vill fokusera på att kort diskutera det kontroversiella, dvs filmens hantering av slaveriet, detta eftersom jag faktiskt studerat det amerikanska slaveriet på högskolenivå.
Jag tycker inte här finns något kontroversiellt överhuvudtaget,
nästan. Django Unchained gör en av de bästa skildringarna av slaveriet någonsin, och medan den självfallet ägnar sig åt massor av dramatiska överdrifter tar detta inte bort från det faktum att den också presenterar nyanser av slaveriet som inte ofta ses på film, tex prostitution, husnegrer, äktenskap inom slaveriet, hjärntvättad lojalitet till de vita herrarna, etc. De två brister som finns här, imo, är bristen på nyansering av Samuel L Jacksons husneger-karaktär, som i slutändan aldrig blir ursäktad av filmen för att han råkar ha blivit hjärntvättad under hela sitt liv och vara ett barn av sin tid, utan reduceras till en skurk bland de andra (sure, han var sadistisk och elak, men...jag vet inte, jag tyckte lite synd om honom). Det andra problemet är filmens premiss att
alla som äger slavar somehow är skurkar och ska dödas. Den ende vite i hela filmen som inte är ett svin är också den ende vite som är emot slaveri. Jag inser att dylika förenklingar kan anses okej i genren, det här är ändå en blaxploitation/exploitation-våldsorgie snarare än Onkel Toms stuga, liksom, men jag tycker ändå det var ett onödigt svart och vitt (haha) grepp där filmen med sin groteskt långa speltid (2h40min...) hade haft utrymme att bygga något aningen mer komplext. De kunde gjort mer (och mer nyanserat) av den primära slavägar-antagonistens syster, till exempel. (Django Unchained är i allmänhet rätt genus-fail, tex i det att Djangos fru reduceras till en ren damsel in distress, men detta har jag inte lust att analysera, andra har gjort det tillräckligt, googla och finn).
That being said, det behövs fler filmer som den här, som visar upp slaveriet i all sin fulhet men samtidigt får en att förstå att hur horribelt det än var så lärde sig människor att leva inom det och desperat försöka finna små fragment av lycka inom dess ramar. Huruvida det behövs fler filmer som I spit on your grave 2010 låter jag vara en öppen fråga.
