Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v22

krank

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,808
Location
Rissne
Vecka 22!

Riktlinjer för filmklubben:

1) Du får gärna se minst en film i veckan. Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
2) En gång i veckan skriver vi i en sådan här tråd om vad vi sett. Varje medlem tar med sig en film. Man skriver om filmen man sett. Några rader, sådär, behöver inte vara något avancerat. "Jag har sett 2001 och tyckte den var väldigt seg" är helt OK, men man kan också t.ex. leta rätt på trailers på youtube, skriva recension, sätta betyg.
3) Skriv filmtitlar med fetstil så det blir lättare att se.
4) För att bli medlem behöver man egentligen mest hoppa på.

Personer som varit med tidigare (bokstavsordning!: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till!.
 
"Oh god. I think I might be pregnant with the next Jewish Italian Messiah".

jag har valt att påbörja ett till film projekt som jag skall köra vid sidan av filmer från 1987.
Jag har länge funderat på att välja en skådespelare och se ALLA filmer hen är med i. Jag ville ha någon som varit med i lagom många saker (inte för mycket eller för lite) och gärna en kvinna eftersom jag tycker manliga skådespelare får så mycket mer reppotage.
Jag har valt Christina Ricci.

Jag har alltså sätt Riccis första film som heter Kärleksfeber (Mermaids,Richard Benjamin,1990). filmen handlar om en dysfunktionell familj bestående av den ensamstående mamman Rachel (Cher) och de två döttrarna Charlotte(Winona Ryder) och Kate(Christina Ricci) och deras liv.
Rachel är en otroligt dålig mamma som efter varje motgång i livet väljer att fly staden och flytta till en ny ort med sina döttrar, detta är något som skadar Charlotte mer än vad någon förstår. Men nu har de kommit till en ny stad där Rachel träffar en fantastisk trevlig singel man (Bob Hoskins) och blir förälskad.

I början av filmen så föll jag i förälskelse, det var en film av typen "hemskt ämna presenterat på ett lättsamt sett)" vilket jag gillar starkt. Jag blev glad när filmen klarade Bechdel testet innan 10minuter gått på filmen, och sedan så blev jag glad över att det här kändes som en riktigt charmig romantiskt komedi.

För i början av filmen är är den OTROLIGT charmig, den är väldigt enkel och simpel men samtidigt så har den bra humor och mycket hjärta. Men filmen blir mörkare, och mörkare och tillsist så är filmen inte ett dugg charmig mera, och du fasas över tanken att du satt och smålog mot hemskheterna. Det här tyckte jag var riktigt häftig filmberättar teknik.

Filmen görs mycket av skådespeleriet av Winona Ryder hon gör en av de starkaste porträtt av en psykisksjuk person jag någonsin sätt. Den här filmen är värd att se bara för henne.

Men nu undrar ni säkert hur var Ricci?
Hon gör ett ganska bra jobb i den här filmen, speciellt i tanke på hur ung hon var. Jag skulle vilja säga att hennes minspel är bättre än hennes replikleverering. men jag har verkligen sett sämre barnskådisar.


Saker som skulle kunna vara bättre:
Filmen var lite för lång för sitt eget bästa, jag kände att det fanns delar och scener som man kunde klippa bort. Annars så har jag inte så mycket mer att klaga på.


Sammanfattning: Om ni inte fattat det så gillade jag filmen. Jag tycker den är värd.
 
Jag har sett veckans Bondrulle, Goldeneye.

Det här är en favorit sedan tidigare, som jag dessutom är lite nostalgisk över, så det kan vara så att min bedömning är... vinklad.

Inte lika bra sammanfattning som Krilles (also, inte lika komplett:

Nå; Bond, som regenererats till Pierce Brosnan, är på uppdrag med 006. De ska spränga en rysk bas av något slag. En ond general skjuter 006, sen spränger Bond stället. Bond hoppar efter ett flygplan som faller ned för en klippa, tar sig in och flyger iväg. Seems legit.

Ett tag senare spionerar Bond på en rysk lönnmörderska (eller lönn och lönn...) vid namn Xenia Onatop som stjäl en häftig helikopter. Hennes namn är nästan lika bra som Pussy Galore, men inte riktigt.

Helikoptern hittas sedan vid en satellitstation av nåt slag i ryssland, straxt innan en fräsig EMP-satellit förstör stället. På satellitstället fanns två personer med namn; Natalya och den äcklige lille kackerlackan till sexist som heter Boris och är en haxxor. Natalya överlever.

Den fräsiga satellitens kontrollsystem stals från stationen av Onatop och samme slemme general som dödade 006.

MI6 har en stenhård kvinna som chef, och en Moneypenny som kaxar emot. De vet att Onatop jobbar för den kriminella organisationen Janus, som man vet finns i St Petersburg. Bond åker dit, träffar världens charmigaste CIA-agent, Wade, som leder honom på spåret efter Janus.

Jag tänker inte spoila mer än så tror jag, men jag kan väl säga att 006 är ungefär lika död som man skulle kunna tro, det åks stridsvagn och bepansrat tåg, skurken har en ond underjordisk bas och tänker stjäla en massa pengar.
---

Det finns väldigt, väldigt mycket jag gillar med den här filmen och väldigt, väldigt lite jag ogillar.

- De pratar om sexism; om Bonds sexism och hans sexuella trakasserier, Boris är gräsligt sexistisk och degenererat äcklig. Jag gillar att det synliggörs, även om jag fortfarande inte tror att filmen fixar Bechdel.
- Nya M är väldigt cool. Stenhård kvinna som inte tar nån skit. Love it. Nya Moneypenny gillas också.
- Inga direkt tråkiga partier, massor av action.
- Brosnan-Bond är liksom Dalton-Bond en riktig psykopat. Däremot har han också möjligen en lite mjukare framtoning; inte Daltons kyla eller Connerys vildsinthet. Lite humor, lite känslor, sånt som gör en mänsklig.
- Hemliga baser! Dödssatelliter! Coola bepansrade tåg!
- Onatop; kitchigt klädd psykopatbrud som inte ens Bonds magiska kuk charm rår på.
- Jag gillar verkligen skurken. Hyfsat rimliga motivationer och en bra spegelbild till Bond. Välskådespelad också.
- Ploten är precis lagom komplex och har sköna vändningar.
- Inte riktigt lika smaklös exotism på de platser filmen utspelar sig.
- Den fantastiske CIA-agenten Wade (samme skådis som skurken Whitaker i The Living Daylights). Han är oerhört charmig.


Så... Jag tänkte hålla igen och sätta en fyra, men jag tycker ärligt talat att det här är den bästa Bondrullen hittills. Det är inte en stark femma; främst för att jag finner Brosnan rätt färglös som Bond.

BETYG: 5/5



EDIT: Also: älskar titellåten, och mycket snygg symbolik där också.
 
Jag har sett en film från 1987

"House of Games"av David Mamet


psykologen Margaret Ford (Lindsay Crouse) lever en ganska stel tillvaro hon jobbar som psykolog, men verkar tvivla lite på att det faktiskt hjälper patienterna. Hennes fritids intresse vad att skriva en bok men nu när den är utgiven så har hon inte mycket för sig förutom sitt jobb.
En dag kommer hon i kontat med en bedragare (conman) spelad av Joe Mantegna som visar upp en värld med spänning, lögner och bedrägeri.

Den här filmen tog flera vändningar som jag inte såg komma, och det är VÄLDIGT ovanligt att jag inte ser plotelement förväg, så att den här filmen lyckas med det flera gånger är väldigt imponerande. Det var heller inte dumma vändningar utan väldigt smarta.

Jag gillade stämningen som filmen satte upp med sin jazzmusik och mjuka färger, det gav en väldigt lugn och krypande känsla som passade filmen utmärkt.


Jag kan hjärtligen rekommendera den här filmen till de som gillar långsammare smarta filmer med bra tvistar man inte förutspår.
 
Jag har kollat på Evangelion 3.33 You Can (Not) Redo

Jag skriver så spoilerfritt som möjligt:

Det är typ som Evangelion alltid är, Shinji har ångest och vet inte om han vill köra jätterobbot eller ej, Asuka är arg och skriker att Shinji är en idiot, Rei gör inget och svarar bara på tilltal ibland.

För att fräscha upp det hela finns det med en ny kille som spelar piano, och så har de hoppat 14 år framåt i tiden av oförklarlig anledning.

Det är ovanligt mycket pseudo-kristna referenser sista timmen.
Det är förbannat snyggt animerat också.


4 av 5.

Betyget dras ner lite av att det är så många oförklarade och oförklarliga saker som händer hela tiden (tex att de är 14 år framåt i tiden).
 
Jag har sett Carrie (1976) och jävlar vad bra den är!

Storyns spoiler är av den sorten att om man bara vet en enda sak om filmen så är det själva spoilern (som med Soylent Green), så låt oss få den ur världen: På balen så hälls en hink blod över Carrie och hon går banans, kanske har hon någon slags magiska krafter till hjälp. Jag hade inte sett filmen tidigare så det här var också allt jag visste på förhand.

Resten av filmen då? Jo den är ungefär så här:
Carrie (briljant spelad av Sissy Spacek) är mobbad, vilket tydligt förmedlas efter som hon är usel på sport. Filmen börjar med att hon får mens, men efter som hon inte har några vänner och hennes morsa är helt coco-bahia och ultareligös så har hon ingen aning om vad som händer. Nått de andra tjejerna finner fantastiskt roligt, samtidigt som Carrie skriker i total chock.

Nåja, jumpaläraren (lysande spelad av Betty Buckley) gör ett tappet försök att rädda situationen och det skulle kanske ha gått om det inte var för den tidigare nämna morsan (ännu en lysande rollprestation, denna gång av Piper Laurie) som sabbar allt genom att skrika om arvsynd, att kvinnor är svaga, att Eva är förbannad och så klart genom att låsa in Carrie i en garderob.

Just det: Carrie visar sig ha telekinetiska krafter också.

Nu har det gått ungefär en kvart och en sak blir fasligt tydlig: alla måste dö. Det är oundvikligt.

Jumpaläraren tar över huvudrollen en stund och hon försöker så gott det går röja upp bland slöddret som är hennes elever, men inte får en lärare döda sina elever så hon har egentligen aldrig någon chans att rädda dagen.

De andra tjejerna är ute och åker bil, hånglar med John Travolta och övertygar skolans snyggaste kille att bjuda Carrie på vårbalen, så att de kan hälla en hink blod över henne.

Först nekar Carrie efter som hon fattar att något är lurt, till och med jumpaläraren fattar att sakerna inte står rätt till och ställer killen mot väggen, men han ger sig inte. Carries Morsa skriker om Jesus den korsfäste och återuppstådde och att det är djävulens frestelse att gå på bal, så givetvis ändra sig Carrie och syr sig en balklänning som heter duga.

Killen verkar inte heller vara medveten om varför han ska ta Carrie som date och verkar när de väl är på plats på balen tycka riktigt bra om henne.

Carrie blir steg för steg socialt accepterad och det går så långt att ingen blir förvånad när hon röstas fram som balens drottning – vilket i och för sig är riggat men inte skulle behöva vara det.

Det är en särskilt snygg scen när hon dansar med sin date och kameran snurrar runt dem, snabbare och snabbare.

Till slut så bangar till och med mobbaren som ska hälla blod över Carrie, men nån annan gör det i stället. Sen dör exakt alla (utom just mobbaren som ändrade sig och dennes mamma) under spektakulära former.

Biran DePalma står bakom kameran och han är en regissör som varierar väldigt, från den usla Snake Eyes till svårförstådda Mission: Impossible via den obehagliga och stämningsfulla Blow-Out. Det går helt enkelt inte att veta om, eller vad, DePalma kommer att leverera.

Carrie är hans bästa film, i alla fall av de om jag har sett.

Jag är en av de där människorna som inte förstår vad så är bra med Scarface. Okej, den har en snygg scen där han hoppar ner under ett bord och skjuter folk i benen men det är ju också det enda den har.

Filmen är som gamla filmer gärna är, föredömligt kort (1:38) men det känns aldrig som att den jäktar för att komma dit den ska. Varje sen ges den tid som behövs, utan att det för den delen blir segt. Som det ska vara i amerikansk klassisk spänningsfilm helt enkelt.

Jag ska kolla på fler gamla Biran DePalmarullar för att se om det inte kan ligga några andra guldkorn och gömma sig någonstans.

Betyget blir 5 av 5, full pott. Bästa filmen från 1976 jag har sett i år. Kanske den bästa filmen jag har sett i år över huvud taget.
 
Veckans Bond-film har Krank redan sett, men det skiter jag i som vanligt. För jag har också sett Goldeneye.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cXGBfKSVnlo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/cXGBfKSVnlo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Så, the walk... men det här låter ju fel? Jamän, det är Eric Serra som leker med synthar och slagverk och det låter helt dumt i huvudet, innan vi startar kickern i Arkhangelsk mitt i Sovjetunionen med en kemvapenanläggning dold under en damm. 007 den femte (Pierce Brosnan) infiltrerar medelst bungeejumpstunt modell aphäftigt och möter upp med 006 (Sean Bean), riktigt namn Alec Trevelyan, för att spränga skiten. Det snyter sig och överste Ouromov (Gottfried John) tar 006 till fånga. Bond ställer om bomberna till tre minuter istället för sex, och ger sig sedan. Ouromov räknar ner för fort och skjuter 006. Sen tar sig Bond ut och gör ett annat galet stunt och därefter är det Tina Turners tur att sjunga en awesome introlåt.

Nio år senare utvärderas Bond av Caroline (Serena Gordon) och tävlar med Xenia Onatopp (Famke Jansen). Sedan blir det baccarat och Bond blir misstänksam och kontaktar MI6 och får reda på att hon jobbar för skurken Janus. Onatopp drar iväg med en amiral och mosar honom mellan låren, och stjäl sedan Europas superhelikopter Tiger som är stealthig och tål EMP. Bond hinner inte riktigt avslöja det hela.

Klipp till Semernaja i Ryska federationen, där Boris Grisjenkov (Alan Cumming) sextrakasserar Natalya Simonova (Izabella Scorupco) som tröttnar och tar världens bäst tajmade kaffepaus: hon hinner precis missa hur Onatopp och Ouromov stjäl vapensystemet Goldeneye och använder det för täcka spåren. Dock går larmet.

Larmet gör att London får upp ögonen för vad som händer och Bond, M den tredje (Judi Dench) och vakthavande befäl Tanner (Michael Kitchen) ser på när det händer via satellit. M skickar således Bond till Ryssland för att finna helikopter, Ouromov, Janus och Xenia, via en détour till Q-avdelningen för filmens vanliga prylar.

I Ryssland får Bond lite hjälp av amerikanen Jack Wade (Joe Don Baker) att komma i kontakt med den gamle kollegan från motståndarsidan, Valentin Zukovskij (Robbie Coltrane). Det går sådär, men genom Valentin så får Bond äntligen träffa först Xenia, sedan Janus (Sean Bean - ja, det är Alec som är Janus), och slutligen helikopter och Natalya. Sen exploderar en himla massa innan Bond och Natalya släpas inför försvarsminister Dmitri Mishkin (Tchéky Karyo). In stormar Ouromov, skjuter Mishkin med Bonds pistol. Det tycker inte Bond om som skjuter och slåss och springer tillsammans med Natalya, och sedan springs och skjuts det ännu mer tills Natalya fångas av Ouromov och Bond kommer ut.

Sedan följer århundradets häftigaste biljakt.

Biljakten slutar på Janus tåg, där hela bunten, Onatopp, Natalya, Bond, Ouromov och Janus/Alec återförenas. Ouromov skjuts, Natalaya spårar Boris backup-process till Kuba. Bond får samma sex minuter som Alec fick i Arkhangelsk, det vill säga tre minuter. De lyckas fly, förstås, och drar till Kuba.

Bond har ångest och sen flyger han och Natalya in, blir nerskjutna, spöar Xenia, och hittar ett översvämmat malplacerat Arecibo-teleskop, där Alec och Boris planerar att EMPa London efter att ha hackat Bank of England och stulit en massa pengar. Det tycker inte Bond och Natalya om så Natalya programmerar om den kvarvarande Goldeneye-satelliten och krypterar hårddisken, medan Bond och Alec snackar lite.

Sen sprängs det, skjuts det, sprängs lite mer, någon slänger en skiftnyckel i maskineriet, det sprängs ännu mer på omotiverade ställen, och Boris blir djupfryst. Natalya och Bond flyger ut och börjar pussa på varandra mitt i ett fält med kamouflerade marinkårister, ovetande, när Jack Wade dyker upp.

---

Ny awesome M, ny ärtig Moneypenny (Samantha Bond) med attityd, gamle goe Q (Desmond Llewelyn), och en Bill Tanner som vi sett förut. Q har för övrigt filmens bästa replik: "Need I remind you, 007, that you have a licence to kill, not to break traffic laws!"

Men så var det Eric Serra. Han funkar på smäktande stråkar, men till och med regissören insåg att Eric Serra bara inte funkade, utan letade upp något John Barry-arr av Monty Normans gamla Bond-tema när biljakten började.

Och vilken biljakt! Vem som än fick den briljanta idén att stoppa Bond i en stridsvagn typ T-54/55 och jaga Ouromovs skruttiga flyktbil genom St Petersburg förtjänar nobelpriset i overkill!

Izabella Scorupco gör en rätt trevlig Bond-brud, kompetent och känslig och lyckas bryta igenom Bonds iskalla yttre om än bara för en kort stund. Famke Jensens skurk är så over the top att Onatopp helt enkelt inte räcker till.

Sean Beans 006/Alec/Janus är helt suverän och stjäl nästan showen. Jag börjar tycka synd om honom, att han aldrig överlever filmen. Här lyckas han till och med dö två gånger!

Pierce Brosnan gör en kompetent iskall och mentalt skadad soldat, och gör ett bra jobb. Hans Bond lyckas på något sätt kombinera Moores lekfullhet med Daltons livsfarlighet utan att tappa kontrollen. Pricken över i:t är när han rättar till slipsen mitt under stridsvagnsjakten.

Manuset är om inte inte lika komplext som de senaste instanserna så jefligt tajt och välskrivet och riktigt roligt och smart. Det leker med varumärket och tidigare instanser, och bryter den fjärde väggen här och var. Wade frågar om Bond sysslar med trädgårdarbete, vilket är en referens till att Fleming tog namnet "James Bond" från sin trädgårdsmästare vid godset på Jamaica (godset heter Goldeneye, efter en hemlig Operation Golden Eye som Fleming var med i under kriget).

Tyvärr har det som sagt var också ett soundtrack av Eric Serra, och det funkar bara inte. Det lyckas inte ens smyga in i bakgrunden, utan sticker ut och skär i öronen.

Jag är också lite besviken på specialeffekterna. De praktiska effekterna är praktiska, men flygplanen över Severnaja ser ut som modeller i trådar, Goldeneye-satelliterna har askass maskning, och det är något fel när en samling elmotorer och smörjolja i ett antennhuvud kan ge en explosion som om det vore en amerikansk bil.

Inte heller får jag ihop det i huvudet att när alla stencilerade märkningar är på ryska så är alla skärmar på engelska. Och det är nåt skumt med Goldeneye-kontrollgrunkan också - en jättekristall i en jätteplastblobb med två fula guldnycklar och jättekristallen skjuter laserstrålar till mottagaren över jätteskärmen... hallå, eller?

Men trots språklig schizofreni, trots världens största uttagskort, trots exploderande antennmottagare, trots kass maskning, trots modelleffekter som ser modelliga ut, och trots Eric Serras fula musik, så är det här en av mina favorit-Bond-filmer tack vare ett bra manus, en bra Bond, en suverän M, Sean Bean från helvetet, och århundradets bästa biljakt!

---

Bond är tillbaka nästa vecka i Tomorrow Never Dies.
 
Du börjar närma dig slutet av Bond filmerna. Vad är nästa projekt? :gremsmile: Blir det en annan lång filmserie som Godzilla eller Star Trek?

EDIT: Samma fråga till Krank.
 
God45 said:
EDIT: Samma fråga till Krank.
Click to expand...

Jag kommer att se samliga Star Trek-filmer på ganska kort tid i sommar; det blir definitivt inte "en i veckan". Har köpt blu-rayboc nämligen, och ska ha nåtslags semi-maraton med en kompis uppe i Hudiksvall.

Sen vet jag inte riktigt.
 
Krille said:
Sedan blir det baccarat [snippeti]
Click to expand...

Ska man vara helt petig så blir det två händer baccarat, vilket inte är särskilt mycket. Det är lite som att säga att två pilkast är en dart-tävling, eller två stötar är en snookermatch. Men det är väl så mycket baccarat som får plats i 130 minuter film om man dessutom ska få plats med action och stunts och nuppande av ryska kvinnliga agenter.

Baccarat spelas på lite olika sätt, men den variant som oftast förekommer i Bond-filmer är den som kallas baccarat chemin de fer, där en spelare spelar banco och resten av bordet spelar punto. Bordet representeras av en spelare, och alla spelar gemensamt mot banken. Banken har inte bara den stora järnskon med sex kortlekar i, utan även potten, och positionen som bank roterar runt bordet.

Målet med varje hand är att komma så nära 9 som möjligt. Tior, knektar, damer och kungar räknas som 0, ess som 1 och övriga som valören. Får man 10 eller mer så droppas tiotalssiffran, så 5 + 6 = 11, vilket räknas som 1, vilket är asdåligt.

Banken börjar med att satsa från potten (inte till potten), och övriga spelare väljer sedan i ordning att möta banken och satsa lika mycket. Den som möter banken får representera bordet. Om ingen möter banken så får spelarna satsa vad de vill, och om den gemensamma insatsen fortfarande inte räcker för att möta banken så får även utomstående satsa. Vid överinsatser får antingen banken möta bordet, eller så får bordet ta bort insatser tills de matchar. Den som satsar mest får representera bordet.

Banken delar två kort till sig själv och två till den som representerar bordet. Båda tittar på sina kort, och om någon har 8 eller 9 så vänds korten upp och jämförs.

Om ingen vänder upp korten så får spelaren valet att ta ett kort till ("carte") eller avstå. Sannolikhetslära och spelets sociala kontrakt (baserat på att spelaren förvaltar övriga spelares pengar om bordet gemensamt möter banken) säger att spelaren tar kort om handen är värd 0-4 och avstår om handen är värd 6 eller 7. Så spelaren har i praktiken bara ett val på 5. Men banken vet ju inte varför spelaren säger carte eller inte. Och man kan ju försöka bluffa, och tvinga banken att göra ett dummare val.

Tar man ett kort så delar banken ett kort uppvänt så att alla kan se det. Det ger banken en fördel i sitt val. Efter att spelaren har gjort sitt val så gör banken sitt val och tar kort eller inte. Därefter vänds händerna upp och jämförs.

Om spelarens hand överstiger bankens hand så får spelaren tillbaka sin insats plus lika mycket till från banken. Banken och potten skiftar sedan till nästa spelare medsols. Om bankens hand vinner så förloras alla insatser till potten. Vid lika kvarstår insatsen till nästa hand.

Om banken vill dra sig ur så måste denne lämna exakt så mycket som låg i potten när denne tog positionen. Eventuellt överskott kan denne ta med sig från bordet, och om potten är mindre än den var när den började så får banken först fylla upp potten innan denne lämnar bordet.

Kasinot ställer upp med bord, kort och croupier som ser till att reglerna följs. Kasinot tar i allmänhet 5% av bankens vinnande händer som ersättning för sina tjänster.

Det finns lite varianter av baccarat. I amerikanska kasinon spelas vanligen baccarat punto banco. Där spelar man inte banco eller punto, utan istället är banco och punto två händer som croupieren spelar enligt en strikt tabell. Croupieren har inte några val alls. Spelarna kan sedan satsa på banco, punto eller egalitée (dvs lika).

En tredje variant är baccarat banque, men den har jag förstått varierar från kasino till kasino.
 
Nu har jag sett den nya versionen av Red Dawn (2012).

Okej, premissen är rätt fånig. I alla fall om man är förmögen till lite kritisk tänkande, men om man bortser från bakgrunden (vilken ofta är rätt fånig i actionfilmer) så ÄR det i min mening en rätt cool actionfilm om en liten grupp gerillasoldater som slåss mot en invaderande armé. Hade det invaderade landet varit något lite mindre än USA hade jag faktiskt till och med kunnat börja köpa grundpremissen.

Ta exempelvis om Danmark invaderat Skåne, resten av Sverige rykt på axlarna och sagt "fan, vi har inte råd. Ta'tt bara!" och ett gäng annars rätt gemytliga skåningarna slagit tillbaka. Okej, kanske inte så mycket bättre än Nordkorea mot USA, men lite i alla fall.

Det enda som verkligen störde mig med filmen var att det var många snabba klipp och skakiga scener för att ge en känsla av panik och förvirring. Det avskydde jag. Jag får liksom inget ordentligt sammanhang när de håller på så där och sitter mest och blundar och väntar på att det ska ta slut. Visst, inte lika illa som exempelvis Transformers 1, men rätt illa.

Ett par riktigt sköna scener som hjälpte till att lyfta det hela.

Exempel:
När de rånar Subway på bröd, kalkonkött och cola med strikta order om "no fucking flatbread!"

På det stora hela, om man vill se en rätt skön, intelligensbefriad actionfilm:

Betyg: 3/5 på Krank-skalan.
 
I kväll satte jag på Tvn och på en av film kanalerna visade de en film, den hette It's a Boy Girl Thing.

Jag missade första halvtimmen men jag tror jag förstod potten ändå, den handlar om två jämnåriga grannar som hatar varandra. De består av en tjej och en kille, en dag så bråkar det framför en staty och deras kroppar bytts ut. Nu måste de lära sig samarbeta för att klara vardagen.

Jag kan tänka mig att filmer där killar och tjejer byter plats måste vara svårt att göra rätt, eftersom det lätt måste bli att man förstorar upp skillnaderna mellan könen för att göra omvandlingen mer dramatisk, men om man är smart så kan man navigera runt det, se tillexempel Zerophillia som gjorde det utmärkt.
Den här filmen är inte smart, den går ner på så otroligt stereotypiska nivåer att jag förundras över att de brydde sig om att ha skådespelare istället för pappskivor.
Filmen största plotpoint handlar om att Tjejer inte kan kasta boll. När jag insåg det så var jag nära att stänga av filmen direkt. Men jag fortsatte, vilket var tur för annars så hade jag inte fått lära mig att tjejer brukar ha pyjamaspartyn där de stripar ner till underkläder och hoppas på sängar. För att sedan ge varandra bikinivaxning.
Filmen har en kille som är riktigt vidrig med att han är otrogen och falsk, och han spelas av filmen ända svarta person. Men i slutändan får han vad han förtjänar genom att
en homosexuell kille stöter på honom


Filmens moral verkar vara att det är de populära eleverna som har de svårt i livet, det är så mycket lättare att vara den utstötta osociala typen. Det kanske stämmer om den osociala tjejen som tydligen inte har någon stil ser ut precis som de populära, Men vi vet att hon är saknar stil för de andra tjejerna säger det.


Regissören av filmen var Nick Hurran som tydligen regisserat en del Dr Who avsnitt, inget har fått mig så avtänd på att ge den serien en chans som att se denna dåliga film.

//Lukas som inte verkar vara en man med filmens beskrivning av vad det innebär.
 
Idag såg jag The Usual Suspects med några elever.

Den är hemskt, hemskt bra. Bra foto, exceptionellt skådespeleri på sina håll, bra regi, mästerligt hanterande av precis lagom mängd information.

Eleverna reagerade ganska precis så som folk reagerat sedan filmen kom, på twisten. Möjligen en aning mer blasé, eftersom de sett så många filmer med rejäl twist. Men utifrån det kan jag sluta mig till att filmen funkar och känns modern och aktuell nog att visa för gymnasieungdomar med behållning.

Jag slogs själv av detaljer som stora mobiler och rökning inomhus, för överlag kändes filmen väldigt fräsch fortfarande. Och varje gång jag ser den numera så njuter jag av just hur ledtrådarna till twisten arbetas in. Det här är ett föredöme i twisthantering.

BETYG: 5/5
 
We'll take Manhattan

We'll take Manhattan

En verklighetsbaserad brittisk film om modefotografen David Baileys genombrott i början på 60-talet.

Jag blev tipsad på ett fotoforum om filmen och den är helt ok. En del kameraporr för de som är roade av sånt.

Den var ok, får 3 av 5. Jag ångrar inte att jag såg den, men jag kommer nog inte att se om den. Snyggt foto och intressant musik dock.
 
Jag har sett After the sunsett. Filmen handlar om en mästertjuv spelad av Pierce Brosnan som pensionerat sig med sin flickvän på en paradis ö efter sin sista stora stöt. Han är dödligt uttråkad när FBI agenten som nästan fångade honom dyker upp och tror att han ska stjäla en diamant som ska visas upp på ön.

Filmen är en komisk kuppfilm med många twister och sidohandlingar. Woody Boyd är väldigt underhållande som FBI agenten och Salma Hayek är bra som flickvännen. Pierce Brosnan spelar samma roll som han spelat sedan han var Bond, men han är så bra på det att man inte kan hjälpa att gilla det.

Inte det bästa i genren men klart sevärd.
 
Nu har jag sett om Hancock.

Jag tycker nog om den här filmen. Många gillar första delen, men för varje gång jag ser den så inser jag att den andra delen inte bara är bra, utan att den är nödvändig för att huvudpersonens resa ska kunna fortsätta.

Hancock handlar om Hancock, en superhjälte på dekis. Han super, mår dåligt, knullar. (Den här scenen där Hancock har sex och skjuter sperma genom taket, var den med när filmen gick på bio?)

Alla hatar honom. En dag räddar han livet på en idealistisk PR-konsult, som bestämmer sig genom att tacka genom att förbättra Hancocks image och göra honom till en riktig hjälte...


Det jag gillar med den här filmen är dels att Hancock är en rätt så mänsklig hjälte. Jag vet inte, det är något med superhjältar som inte är moraliskt perfekta som tilltalar mig. Hancock är jävligt arg på världen, och mår jävligt dåligt. Han skärmar av sig. Vill inte kommunicera. Och hela filmen handlar om självförbättring. Att vilja bli bättre, och ta små steg på den vägen. Det måste inte vara stora steg; varje pyttelitet steg är bra, för det är i rätt riktning.

Den här filmen är en av ytterst få superhjältefilmer som faktiskt låter huvudpersonen förändras och utvecklas på ett meningsfullt sätt.

OK, spoiler time, för nu vill jag säga lite om andra halvan av filmen.

För er som inte sett filmen: PR-konsultens fru är alltså också osårbar, kan flyga, etc. Det visar sig att hon och Hancock varit gifta, och att deras "sort" blir av med sina krafter när de är nära varandra. För att de ska kunna leva normala liv. Men det går alltid dåligt, och så dör de.

Det som är grejen här är INTE att hon är just, som filmen visar, "hans motsats": Grejen är att det finns ett mytologiskt sammanhang där Hancock passar in. När filmen börjar är han historielös och han mår dåligt för att han saknar en historia; han vet inte vem han är.

På ytan blir det här en enkel grej om att Hancock gillar sin bästa kompis fru och hon gillar honom tillbaka egentligen, plus en superstrid - men på ett lite djupare plan handlar superstriden inte om kärlek eller om PR-konsulten. Den handlar om att Hancock, och även Mary (som hon heter) måste ta itu med sitt förflutna, bearbeta det, och acceptera det. Hancock måste släppa sin ilska och be om förlåtelse, och Mary måste släppa den ilska hon känt gentemot Hancock. Det betyder inte att de blir ett par, utan att de reder ut det som hänt och går vidare.

Så på det hela taget är det här en film som växer. På ytan är det en kul komedi om en superhjälte som super, men jag tycker att den har betydligt fler bottnar än så.

BETYG: Stark fyra. Hade varit femma om den fixat Bechdel. Och jag inte redan satt två femmor den här veckan. Jag kanske ångrar mig framöver...
 
Nu har jag sett om Dark City. Jag såg Director's Cut, som skiljer sig från originalversionen på några punkter.

Den här filmen såg jag första gången för... Över tio år sedan. När jag gick i gymnasiet, tror jag. Då jag var i min "Manson"-fas. Den här filmen var nog det bästa jag sett just då. Den hade rätt stort inflytande på mig; framför allt estetiskt men jag gick också runt och citerade den och så. Det finns risk för att jag skrev något dåligt rollspelsäventyr baserat på den.

Nå; filmen handlar om J. Murdoch, som vaknar upp på ett hotellrum utan minnen. Han upptäcker att han befinner sig i en anakronistisk stad som blandar stilar från olika mänskliga epoker. Känslan är lite "noir". Plus kanske Hellraiser. Och så händer det en massa konstiga grejer. Och så finns det en twist, som faktiskt får vara ganska intakt i den här versionen.

För den här versionen är överlägsen på alla vis. Originalet hade t.ex. en voiceover i början, som spoilade hela plotten rätt rejält. Den är borta. De har också lagt in en hel del småklipp, scener etc. som ger filmen bättre pacing, mindre hattig klippning, bättre sammanhang...

Vad är då mindre bra med filmen? Den fixar verkligen inte Bechdel. En del av manuset är lite lökigt, en del av skådespeleriet är styligt. Men det känns som att det funkar ändå; den styltiga känslan passar ändå nånstans rätt bra ihop med filmens bakomliggande hemligheter.

Skådespeleriet är bra, nästan alla effekter håller fortfarande, och det är en cool och snygg film.

BETYG: 4/5
 
Jag har sett Star Trek: Into Darkness. Den börjar med (att Kirk gör bort sig och därför tappar sin tjänst, men efter det så fortsätter den med) ett terrordåd på ett bibliotek. Detta samlar alla de militära ledarna på samma ställe, vilket gör att de alla kan anfallas samtidigt. Sedan flyr den skyldige Vulcan, vilket är problematiskt för minsta provokation kommer starta krig med Vulcans vilket ingen vill. Så Captain Kirk får i uppdrag att åka dit och bomba den skyldige i tysthet...

Filmen är en väldigt stabil sci-fi actionrulle med en ovanligt oförutsägbar historia (uppdraget på Vulcan är inte vad det verkar vara och terroristen är ingen vanlig terrorist...). Därmed klockar den in på en väldigt stabil 3:a av 5.

Übereil
 
Jag gjorde just misstaget att se om Requiem for a Dream.

Den här filmen handlar om... fyra människor som det går väldigt, väldigt dåligt för.

Det låter trivialt, kanske, men det här är antagligen den känslomässigt starkaste film jag vet. Ingen film får mig att må så dåligt som den här. Som ett knytnävsslag i solar plexus som pågår i en och en halv timme. Den känns som tre timmar. Minst. En livstid.

Om man tar motsatsen till en feel-goodfilm, så har vi det perfekta exemplet här.

Jag vet inte varför jag fick för mig att se den igen. Eller, jag vet väl. Jag hade köpt den, och ogillar att ha köpta, inplastade filmer i hyllan. Och så tänkte jag att jag var mycket mer blasé nu, att den skulle påverka mig annorlunda.

Jag lyckades ta mig igenom den genom att gå runt i lägenheten, ta pauser, ibland inte titta på bilden utan bara ha ljudet.

Men okej, handling. Marion drömmer om att öppna kläd/designbutik. Tyrone och Harry, Marions pojkvän, drömmer om att bli stora fiskar inom drogvärlden. Harrys morsa drömmer om att få vara med i TV. Alla utom morsan vardagsknarkar.

Sedan... Går deras planer åt skogen. Och sedan blir det värre. Och värre. Och värre. Och värre. Och alla mår så jävla dåligt, och blir så jävla uppfuckade. Knark och sex och psykos och våld och knark.

Mest är det knarkets fel, men inte bara. Det är också världens fel, allas fel, deras eget fel. Allt är fel. Hela tiden. Och det blir värre. De enda ljuspunkterna filmen har finns bara där för att skapa något att kontrastera hur åt helvete allting går mot.


Filmen är regisserad av Darren Aaronofsky, som debuterade med filmen Pi och är awesome. Dess fruktansvärda och underbara soundtrack är skapat av Clint Mansell. Skådespelare är bland andra Jennifer Connelly och Jared Leto.


BETYG: 5/5. Se inte den här filmen. Eller förresten, gör det. En gång, det räcker.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top