Sent omsider så var det dags för mig att också se veckans Bond-film:
The World is Not Enough.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/LzvNDR5OrqM"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/LzvNDR5OrqM" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Filmen inleds inte med United Artists-loggan, utan med MGMs rytande lejon, vilket är lite annorlunda.
Men resten av formeln känner vi igen: The walk, kapang, blod, vit cirkel, kicker; i vilken James Bond, 007, agent med rätt att döda (
Pierce Brosnan), inte lika brandad som i förra filmen, möter upp med en scweizisk bankir i Balboa för att dels hämta upp en klase pengar åt sir Robert King och dels få reda på vem som dödade MI6-agenten som hade den hemliga rapporten som King köpte med sina tre miljoner euro. Bond drar åt sig olycka som vanligt och det skjuts en massa.
I London lämnas pengarna tillbaka till sir King, men bomberna i sig är gödslade med nitrat så att de blir en bomb som utlöses av en sändare i sir Kings kavajbrosch. En prickskytt (
Maria Grazia Cucinotta) försöker ha ihjäl alla som överlever, så Bond jagar prickskytten på Themsen i båt. En klase stunts senare så spränger prickskytten sig i luften i en luftballong, varefter titellåten av
Garbage börjar med sedvanligt psykedeliskt montage av oklädda flickor, den här gången osynliga flickor överhöljda av olja. Man skulle ju kunna tro att titellåten försöker säga något om vad filmen handlar om.
Så det här är en lång kicker, typ en kvart eller så.
En titellåt senare så får vi se sir Kings begravning och gråtande dotter. Pengarna spåras till Renard (
Robert Carlyle), en KGB-agent som blev terrorist och kidnappade sir Kings dotter Elektra (
Sophie Marceau) för en lösen på fem miljoner dollar (en summa som vid dåvarande kurs råkade bli ca tre miljoner euro). M (
Judi Dench) skickar Bond till Azerbajdzjan för att skydda Elektra.
Sedan följer lite alpint, lite lågklassigt kasino ägt av ex-KGB-agenten Valentin Zukovskij (
Robbie Coltrane), innan Bond upptäcker att Elektras säkerhetschef Sasha Davidov (
Ulrich Thomsen) jobbar för Renard. Bond nuppar Elektra, har ihjäl Davidov och flyger till en missilbas i Kazakstan där han låtsas vara rysk forskare för att komma in. På missilbasen möter han atomforskaren Christmas Jones (
Denise Richards) som avslöjar att Bond inte är atomforskare, precis när Bond ska ha ihjäl Renard. En massa pangpang senare så stjäl Renard en atombomb, medan Bond och Jones tvingas klättra ut ur en exploderande atommissilsilo. Men de får åtminstone med sig spårkortet till stridsspetsen som Renard snodde.
Elektra ringer till M och talar om att Bond är borttappad, och ber M att komma dit, och det gör hon. Bond råkar också komma dit och talar om för M att han misstänker att Elektra är såpass seriöst störd att det är hon som ligger bakom alltihop. Lagom till det kommer en inspektionsrigg farande i Kings pipeline med en atombomb ombord, så Bond och Christmas klättrar in i en andra inspektionsrigg och försöker stoppa atombomben. De upptäcker att hälften av plutoniet saknas, plockar ut det som är kvar och låter detonatorn smälla av sisådär femti meter högst reparerbar pipeline så att alla tror att Bond är död. Och då passar Elektra på att ha ihjäl allt Ms folk och kidnappa M som hon hatar eftersom M övertalade sir King att inte betala lösen för henne i den där kidnappningen.
Bond hälsar på Zukovskij i dennes kaviarfabrik innan denna blir skivad av Elektras skogsrensningshelikopter, men han får i alla fall reda på att Elektra vill låna Zukovskijs brorson Nikolais ubåt, en atomdriven Viktor III. Vilket är praktiskt, eftersom om man skjuter in plutonium från till exempel hälften av en atombomb i dess reaktor så kommer den att explodera. Om det råkar inträffa till exempel i Istanbul så kommer den inte bara att ha ihjäl sisådär åtta miljoner turkar, utan även göra Bosporen radioaktivt i några hundra år och tvinga alla att frakta olja genom Elektras pipeline som hon bygger genom södra Turkiet just nu.
Vilket för oss till Istanbul, där Bond och Christmas hamnar i de onda skurkarnas våld innan Valentin Zukovskij kommer in och räddar Bond så att Bond kan rädda dagen i en ball fajt i en atomubåt ställd på högkant. Sen firar Bond jul i Istanbul.
---
M har rätt mycket att göra, vilket jag verkligen gillar. Moneypenny (Samantha Bond) gör det vanliga. Q (
Desmond Llewelyn) är trots allt urgammal och behöver en ersättare, R (
John Cleese), så han gör inte så mycket annat än att förevisa prylar och lämna ett litet sött farväl ("always have a way out"). R är bara subjekt för slapstick.
Renard är en rätt ball terrorist, men han inleder en oroväckande trend här: skurken som skadas dödligt men på ett sätt som gör honom övermänsklig tills han dör om två timmar och tio minuter.
Pierce Brosnans Bond återgår till gentlemannen i kostym snarare än agenten. Han känns inte som en farlig agent eller soldat som i de två tidigare filmerna, utan mer som en föryngrad iteration av Roger Moores playboy-Bond. Det var lite trist.
Sophie Marceau gör en skitbra Elektra som är sårbar och spritt språngande galen och hänsynslös på samma gång. Hon funkar, klockrent!
Denise Richards däremot är stel i sina repliker, speciellt när hon ska skådespela den atomforskare som hennes roll utger sig att vara. Men konceptet med en äventyrande tuff amerikansk akademiker som tituleras som doktor Jones och har ett ostigt förnamn är ju skitball! Hade hon bara kunnat leverera replikerna och ärvt farfars gamla fedora så hade hon kunnat bli hur ägig som helst, men dessvärre kan Denise Richards inte leverera mer än skumpande tuttar i vått linne. Sorry.
Som vanligt är det en klase praktiska effekter, med riktiga båtar och riktiga ultralätta flygplan och riktiga bilar och riktig olja! Fajten i ubåten sker i en vändbar rigg, vilket bokstavligt talat ställer fajten på sin ända när den plötsligt vänds vertikalt! Ubåtsinteriören känns modern också, med vitmålad insida istället för traditionell omålad mörk och dyster plåt. Det trickas förstås en massa, men det görs smakfullt och det är inte mycket som man märker är specialeffekter. Jag var till och med imponerad av Sophie Marceaus öra! Och som vanligt har man haft en massa bra platsspanare, som har hittat de perfekta platserna att spela in filmen på.
Titellåten är asbäst! En av mina favorit-Bond-låtar helt enkelt. Den är så vräkig som en Bond-låt ska vara och den har en väldigt Bond-ig text.
Jag är inte lika begeistrad som krank, dels med tanke på Denise Richards, dels med John Cleeses onödiga slapstickande, dels med tanke på den trend som Renard inleder, och dels med Bonds återgång till playboyen Moore. Men den är klart underhållande och definitivt mer sevärd än jag mindes den.
Trivia: Peter Jackson stod på listan som potentiell regissör. Visserligen tyckte Barbara Broccoli om Heavenly Creatures, men någon gjorde misstaget att visa The Frighteners för henne och sen var Jackson inte intressant som regissör längre. Så Michael Apted fick jobbet.
---
James Bond är tillbaka nästa vecka i Die Another Day.
)
