Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v50

[krank]

Ny vecka!

Riktlinjer för filmklubben:

1) Tanken är att du ska se minst en film i veckan. Du måste inte, men det är grundtanken.
2) Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
3) När du ser en film, skriv något om den. Svara på det här inlägget, och skriv titeln i fetstil.
4) Undvik att skriva om samma film fler än en gång.
5) Du måste inte skriva långt, men skriv om den var bra eller dålig, kanske nån rad om varför. Man FÅR skriva längre.
6) Sätt gärna ett betyg, men du måste inte. Dina betyg måste inte vara konsekventa. Här har du ett exempel på betygsystem du kan använda om du vill.
7) Du har på dig från måndag morgon till natten mellan söndag och måndag. Ser du en film efter det, hör den till efterkommande vecka.
8 ) Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
9) Skriv gärna glada tillrop, komplettera med roliga länkar - men har du något kritiskt att säga: Knip igen, se filmen själv, och skriv en egen recension.

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

I kalkylbladets andra flik kan man föra in sina betyg också, om man vill. Hittills är det bara jag som gjort det, men ni är välkomna.

Teman och gemensamt tittande
En del av oss gillar att ha teman i vårt tittande; tidigare har till exempel jag och Krille tittat på alla James Bondfilmer, en i veckan. Vill man deklarera ett tema är det inte svårare än att göra det i ett svar någonstans i en sådan här veckotråd. Om andra hänger på är det kul, om inte så hindrar inget att du fortsätter själv.

Ibland kan det vara kul att se film tillsammans. Om du vill bjuda in andra att se samma film som dig den här veckan, skriv gärna en rad om det!

 

[Rymdhamster]

Elysium (2013)

Faktiskt en riktigt cool film och en av de snyggaste rymdstationer jag sett. Jag gillar estetiken. Lustigt nog finns det inte så mycket mer jag kommer på att säga om den här filmen förutom en sak jag inte gillade som även är något av en bautaspoiler:

Spoiler

Det framgår efter ett tag att datan Max har i sitt huvud kommer att döda honom om den används. Hur den ursprungliga ägaren hade tänkt komma runt det här problemet är oklart, om det inte var så att han hade för avsikt att begå självmord. Det gör det hela rätt tråkigt tycker jag, för jag är rätt trött på att hjälten måste offra sig i slutet.

Men vad som var ännu tristare är att Spider faktiskt lät det vara upp till Max att ta beslutet. Allt spider behövt göra var att le och trycka på knappen.

Betyg: 4/5

 

[Alkemist]

Spoiler

Om jag förstod det rätt var väl hela dödsgrejen något slags kopieringsskydd så att man inte kunde komma åt datan utan auktorisering eller något.

 

[slanfan]

Jag har sett The Revenant från 2009.

Bart är en amerikansk soldat i Irak. En natt blir han skjuten i ett bakhåll och dör.

En dryg månad senare (eller var det två?) kravlar han sig ur kistan hemma i Los Angeles. Han har blivit en Revenant (här, en blandning av zombie och vampyr). Han söker upp vänner och springer på sitt ex. Men givetvis kompliceras saker av Barts behov av människoblod...
Det är en våldsam och ganska rolig rulle med en hel del hjärta. Obligatorisk knarkhumor. Den känns som att den leker lite med de senaste årens romantiska dark fantasy YA filmer och böcker. Men den är inte ohövlig och står på sina egna ben.

Slutet är en uppvisning i "lämna dem sugna på mer".

4 Camaros med surfbräda på taket av 5.

 

[Rymdhamster]

Spoiler

Om jag förstod det rätt var väl hela dödsgrejen något slags kopieringsskydd så att man inte kunde komma åt datan utan auktorisering eller något.

Spoiler

Ah, ja. Jag läste något en förklaring på IMDB sen som hade funderingar i de riktningarna också och det låter rätt vettigt tycker jag. Även om det i så fall låter lite smått onödigt kanske. Hade vem det än var han var rädd för (antagligen Fosters roll) varit tillräckligt samvetslös för att bara döda honom hade hon knappast tvekat att stoppa in koden i någon annan och koppla upp den personen. Typ. Å andra sidan hade hon inte vetat om det, så han kanske tänkte att hon skulle ladda upp koden i sitt eget huvud, döda honom och då sedan själv dö när hon försökte reboota.

Aja. Det kanske är en sån grej man inte ska tänka för mycket på utan bara acceptera att HAN säkerligen hade någon plan med vad han gjorde.

 

[Rymdhamster]

The Last Outlaw (1993)

Coolt gammal westernfilm om ett gäng sydstatare som vägrar ge upp efter kriget och drar runt och rånar banker.

Jag gillar Mickey Rourke. Jag tycker han är en jäkligt tuff skådis. Eller var i alla fall, jag tycker han blivit lite väl macho efter sin tid som boxare.

Men det här är precis innan så han är fortfarande lite mer lagom macho i den här. Många sköna andra skådisar dessutom som Steve Buscemi (som är väldigt low key i den här filmen), Ted Levine och Keith David. Och en lite otippad Gavan O'Herlihy som vi inte sett så mycket av förutom Willow (Trots att han spelat in rätt många filmer).

Det här är en sån där western som (i alla fall för mig) känns rätt autentisk utan att den kanske strikt talat är det. Jag vet inte om alla vapen faktiskt är tidstypiska eller om uniformerna är helt korrekta, men det är i alla fall inte "döda för dollars" automatiska 1000-kulors-revolvrar så för mig känns det ypperligt.

Jag gillar det faktum att en av banditerna i detta sydstatargäng är svart, vilket ger lite extra djup åt det hela (i övrigt väldigt få svarta personer). Väldigt få kvinnor också nu när jag tänker på det, jag kan inte komma ihåg att man ser en enda, men jag är säker på att minst en skymtade förbi när de är i stan.

Men, men: det här är en coolt westernaction. Handlingen är mycket simpel (nästan obefintlig) men stämningen är förvånansvärt psykologisk för den här typen av film tycker jag.

Jag älskar den här rullen!

Betyg: 5/5

 

[VildKatt]

Jag har nu, på premiärnatten, sett
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/lfflhfn1W-o"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/lfflhfn1W-o" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
The Hobbit: Desolation of Smaug.

Jag vet inte varför Peter Jackson fortsätter att klippa i filmerna som att han hade bråttom. Han hade ett år på sig mellan första filmen och denna andra av tre, så jag ser inte varför det inte kunde skötas lite snyggare. Han måste också sluta animera hästar på nära håll, än mer om de bara har som uppgift att springa rakt fram och visas upp från nya vinklar bara för sakens skull - använd då en riktig häst för sjutton!

Sedan verkar han ha utvecklat en ny fascination för ädelmetallen guld som bara utvecklar sig i en fullkomligt onödig scen som gjorde absolut ingen effekt.

Med det sagt så älskar jag draken! Smaug är cool, läskig, stor och jäkligt snyggt animerad (till skillnad från hästarna!) utöver att han fått en alldeles underbar stämma. Jag satt på nålar merparten av tiden han var på skärmen. Superbt! Bättre drake har inte funnits sedan, och innan, första Dragon Heart.

Jag älskar också Tauriel, den påhittade alvinnan filmen behövde därför att farbror Tolkien inte kan det där med kvinnor överlag och helt utelämnat dem i boken The Hobbit. Hon är cool, snabb, lite egensinnig och självständig. Lite synd att hon uppenbarligen kärar ner sig så fort, men man kan kanske inte förvänta sig mirakel. Detta är Legolas som kvinna och rödhårig. What not to love?
Och yes, alvprinsen himself är förstås med också. Pappa kungen lär misstycka, med all säkerhet, men vem har inte gjort sin lätt galna förälder besviken någon gång i sitt liv?

Överlag?
Tre eldsflammor utav fem möjliga. Jag ångrar inte att jag bokade biljett och var borta mellan tolv och tre i natt för att se på cool drake och en najs porträtterad Bard i Sjöstan. Någon Lord of The Ring är det inte att tala om, men filmerna är båda mycket bättre än den ganska knarkade boken.

Här slipper man i alla fall de flesta talande djur.

 

[Krille]

The Hobbit: The Desolation of Smaug

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/OPVWy1tFXuc"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/OPVWy1tFXuc" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

...nä, ni har läst boken. Ni kan ståryn. Så det här är fan ingen spoiler: tretton dvärgar och en hobbit (Martin Freeman) hälsar på en björn (Michael Persbrandt), blir dumpade i ena änden av Mörkmården, leker med spindlar, fängslas av alvkung, räddas av hobbit med magisk ring, åker tunna, kommer till Sjöstaden och möter dess lismande herre (Stephen Fry), tar sig till Ensamma Berget, öppnar dörren och väcker drake (Benedict Cumberbatch).

Lite mer spoiler, men knappt det heller eftersom det har stått i appendixen i Konungens återkomst plus i rådsscenen i Ringens brödraskap...

Spoiler

... är att Nekromanten (Benedict Cumberbatch i Dol Guldur har återvänt och de Nio har vaknat igen och att det Vita Rådet med framförallt Gandalf (Ian McKellen) och Radagast i spetsen, är lite smått upptaget med saken.

Aningen mer spoiler, men man får fan vara helt mediadöv för att ha missat det, är att Jackson tar sig friheten att hitta på en helt ny karaktär, alvtösen Tauriel (Evangeline Lilly), och lånar en lite mer bitter och omogen alvprins vid namn Legolas (Orlando Bloom)från Lord of the Rings.

Det verkar som att Peter Jackson har lyssnat på kritiken efter An Unexpected Journey, för Desolation of Smaug är helt enkelt inte lika tramsig. Det är mer intrig och ståry framförallt. Här fördjupas hela poängen med questen, något som allvarligt saknades i förra filmen. Här finns så att säga filmseriens fucking jävla poäng!

Men okej, lite tramsigheter finns det, speciellt Flumeride-scenen, där det dessutom toppas med lite alvisk guttaperka.

Jag har inga som helst problem med att Beorn (Michael Persbrandt) får så kort tid på bild - i boken så är han bara en honungskake- och hästprovider, utöver att Gandalf får en chans till att räkna dvärgar, så det är rätt lugnt att han bara är sur i trettio sekunder i filmen.

Dvärgarna får lite mer personlighet en efter en. Här är det Kili (Aidan Turner) som exponeras med sin lilla crush. Thorin (Richard Armitage) fortsätter att vara butter och misstrogen och visar grejen med guldgalenskap rätt tydligt. Men framförallt får Balin (Ken Stott) göra något mer att leka Mister Exposition. Här får han vara den vise och lugne dvärgen som kyler ner Thorins heta blod. Annars så är det han som förklarar något som publiken behöver veta, och oftast som svar på att Bilbo frågar precis det som publiken inte vet, varefter Balin förklarar med hjälp av pedagogisk återblick.

Jag gillade Thranduil (Lee Pace) skitmycket! Han är... asså, ta Lucius Malfoy och ge honom krona och spetsiga öron, och då har ni Thranduil! Han är awesome i all sin upphöjda översittarroll, och han funkar perfekt i rollen mitt emellan as och kinda good guy!

Filmens stora positiva överraskning är Tauriel (Evangeline Lilly). Jag gick in med en stor dos Tolkien-konservativ skepsis och kom ut lite småkär. Hon är en sympatisk person som till och med kan relatera med dvärgar. Hon blir också den som visar alvernas interna rasism, ety hon bara är en silvan-alv och inte har en suck på en högboren typ som Legolas. Hon är egensinnig, tar egna initiativ och är kompetent som fan! Och åh, vilken näsa!

Jag förstår precis crushen på Legolas!

 

[krank]

Jag var på bio idag och såg The Hobbit: Desolation of Smaug.

Jag har egentligen ingen relation till The Hobbit som bok (läst den en gång, tyckte den var okej) och överhuvudtaget är jag ganska ointresserad av saker JRR Tolkien producerat. Så jag såg det här enbart som film.

Det var nästan lika högt tempo som i första filmen. HFR-3D är fortfarande det bästa sättet att kolla på film som finns. Effekterna var riktigt, riktigt coola. Det var lite mindre plötsliga uppdykanden av Gandalf som Räddade Dagen i den här filmen.

Jag var dock jättenära att somna på slutet. Inte för att det inte hände jättemycket, utan för att jag sovit dåligt och filmen var sjukt lång.

Överlag hemskt bra för att vara fantasyfilm. Jag kommer vilja se om den innan trean kommer, men den är inte bra nog för att jag ska vilja se den imorgon. Sen hade den såklart en del genusfail, även om den hade en badass alvbrud som fick ha ordentliga kläder på sig. Bechdel fail.

BETYG: 4/5

 

[slanfan]

Nu har jag haft Coen/Fiasco-tema.
Burn After Reading från 2008.

Jag vet verkligen inte hur den här filmen ska beskrivas. Den är som den perfekta Fiasco omgången. En samling löst sammankopplade figurer råkar illa ut efter att en CDROM med skumt innehåll hittas i omklädningsrummet på ett gym. Historien växer i proportioner och alla kommer inte levande ur filmen.
Jag gillar massor av skådisarna och alla levererar totalt!

5 Dejter med George Clooney av 5 möjliga!

 

[Max Raven]

Jag har sett Norwegian Wood.

Kort reaktion: FFFffffffff-! Rakt in i hjärtmuskeln!

5/5

Filmen är ett japansk romantiskt drama. Den är... Riktigt bra. Gillar man Simon och Ekarna så är det här åt samma håll. Eller egentligen inte. Båda fokuserar på en manlig huvudperson och inte enbart handlar om romantik. Norwegian Wood baserar sig iaf på en bok skriven av Haruki Murakami, som också skrivit IQ84 och Kafka på Stranden (dennes genombrott)

Okej, kort sagt, jag kan inte säga för mycket om filmen utan att spoila som faaaan, men låt oss ta lite saker: Året är 1967, mitt i studentrevolutionerna i Japan (dessa dyker också upp i Kafka på Stranden). Watanabe har börjat gå på universitetet efter att ha slutat gymnasiet. Han är en väldigt introvert person som mest håller för sig själv. Han blir involverad med en flicka. Förvecklingar sker. Så typ, flicka möter pojke, båda är tonåringar, dramatiken är (alltså) stor. Miljöerna och musiken är båda vackra och tidstypiska. Det kan vara värt att se filmen enbart för att se japanen i hippie-kläder och alla andra tidstypiska detaljer.

Förutom det kan jag säga att baksidan på DVD-fodralet inte stämmer... riktigt.

Resten är mina tankar om filmen - LÄS BARA OM NI SETT FILMEN, JAG SKÄMTAR INTE:

Spoiler

Döden är ett stort tema i denna film - över hela filmen hänger döden som en mörk skugga: Kizukis självmord(ja, hans namn har ljudet för "sår" i sig) kastar mörka skuggor över både Watanabe, som återhämtar sig, och Naoko, som verkar ta på sig skulden för Kizukis självmord. Midoris fars döende och död, som Midori själv först ljög om, påverkar henne djupt. När sedan allt verkar kanske kunna ordna sig och ett litet ljus kanske kan ses i tunneln så kommer Naokos självmord, i dödens säsong (vintern) som ett perfekt slag mot solar plexus (för Watanabe OCH tittaren). Det tar hårt - och här hjälper filmens lite långsammare takt en att hinna fatta tycke för Naoko - medan Kizuki är ett sår på huvudpersonerna och någon vi lär känna först efterhand, Hatsumis död en (kommande) kalldusch och Midoris pappas död är överraskande men ändå väntad så är Naokos död, fast den är identisk på många sätt med Kizukis, annorlunda för att man lärt känna henne. Och det känns. Det känns värre för att jag känner igen mig i Watanabes bubbla där man undrar om man(han) kunde gjort mer. När Watanabe ger sitt slutgiltiga svar till Midori så undrar åtminstone jag om det var för att han älskade henne mest eller om det var för att han valt att leva och hon var den enda han älskade som var kvar.

Jag gillar också att man inte fyller på med tanketext för karaktärerna. Här fyller man som tittare på med egna tankar - det är en tystnad man fyller. Jag misstänker, baserat på Kafka på Stranden, att det kan finnas ett rikt inre liv vi som tittare missar, men det här är nog bland de smartaste sätten jag sett någon överföra en bok till film.

Bechdel: Nej, tror inte det. Kan ha en del med att huvudpersonen är en man och extrem fokus ligger på honom - vi lämnar sällan hans omedelbara närhet. (Omvänt Bechdel hittar jag knappt det heller.)

 

[Max Raven]

Jag tänker f ö att jag oftast har lättare för romantiska filmer (när jag ser dem för mig själv) om de är på annat språk, i annan kontext. Tror det ger mig tillräckligt mycket distans för att klara av att se på dem. >.>

Spoiler

Och filmen funkar också som exempel på en bra omgång Psychodrame

 

[Krille]

Så var det då dags för Harry Potter och de Borttappade Dödsrelikerna Del 2.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/5NYt1qirBWg"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/5NYt1qirBWg" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Så vi har en dödsrelik, The Elder Wand, som Han Den där (Ralph Fiennes) snor från Albus Dumbledores (Michael Gambon) döda kropp. Den gör man en hyfsat stor grej av, eftersom "ägandeskapet" tävlas om.

Och vi har en annan, The Resurrection Stone, undanstoppad i en snitch som Harry (Daniel Radcliffe) fick i arv i förra filmen. Men den används för att prata med lite föräldrar och gudfäder, och ramlar sen ut i gräset och hörs inte av något mer.

Och så har vi Sir Not-Appearing-In-This-Film, The Cloak of Invisibility, som jag nu antar (eftersom jag inte har läst böckerna) är samma mantel som Harry får i julklapp för åtta filmer sedan. Men den är som sagt var inte med i den här filmen.

Här känns det som att det är något som radikalt skiljer sig från böckerna, och givet expositionen från förra filmen så antar jag att det var så att Harry återvände genom att, typ, låta sig dödas

Spoiler

för att bli av med horcruxen i Harry som Voldemort råkade skapa av misstag och sedan gömma sig med manteln undan Döden (Max von Sydow (nä, jag skojar bara)) när denne kommer för att hämta Harry, och sedan använda stenen för att komma tillbaka, snarare än som det är i filmen, att Harry har ett val eftersom döden nöjer sig med en själsbit av Voldemort.

Men det är nog det enda i ståryn som riktigt stör mig.

Skådespelandet ... får inte så hejjans mycket utrymme, eftersom typ halva filmen är en slutstrid utan dess nåde. Men några saker måste lyftas fram lite extra.

Huvudtrion gör bra ifrån sig, och jag gillar hur Ron (Rupert Grint) tänker till och hittar på massor med asballa saker. Jag älskar att Neville Longbottom (Matthew Lewis) får bli hjälten och till och med får hålla ett hjältetal! Rons mamma Molly (Julie Walters) får sin shining moment of awesome när hon offar Bellatrix Lestrange (Helena Bonham Carter) som tacksamt nog får stå tillbaka som karaktär. Bonham Carter visar dock att hon kan göra andra saker än att spela över när hon får spela Hermione som spelar Bellatrix. ... it's complicated.

Jag brukar inte översvämmas av känslor när jag ser på film, men här satt jag med gråten i halsen vid flera tillfällen. Nevilles hjältetal. Harrys uppoffring. Snapes uppoffring, framförallt! Snyggt jobbat, David Yates. Snyggt jobbat!

 

[God45]

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/UbePhNR1Ohg"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/UbePhNR1Ohg" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[krank]

Okej, min plan att se de båda sista Potterfilmerna söndag-måndag gick uppenbarligen i stöpet. Har haft målare hemma, och de... drog över tiden lite, pga olika anledningar. Så först idag kunde jag se Harry Potter och Nu Får Det Väl Ändå Vara Slut, Del 2

För säkerhets skull lägger jag det mesta i en spoilermojj:

Spoiler

Det här är i princip samma film som förra filmen - de är ju del 1 och 2. Här skördas saker som planterades i förra filmen, men egentligen blir det inte speciellt mycket mörkare/djupare/bredare/mer komplext. Men jag har några grejer att nämna:

Dumbledore har tidigare framstått som hyfsat mänsklig i betydelsen felbar, att han kunnat vara svag och ha fel och så. Men här får han postumt verka rent utsagt hänsynslös. Som Snape säger, Dumbledore har uppfostrat Potter "like a pig for slaughter" - han har hela tiden vetat att Potter skulle behöva "dö" men inte sagt något.

Jag saknade Dumbledores homosexualitet, men inser att spåret där denna avslöjas var på tok för komplext för att få plats trots att boken blev två filmer.

Snape är definitivt den här filmens starkaste karaktär; scenen där hela grejen med honom avslöjas var en av få som fick mig att gråta. Snape är en komplex figur, det har vi sett förut. Möjligen kan jag tycka att förklaringen "han gjorde allt för kärleken" gör honom något mindre komplex. Då är egentligen till exempel Draco betydligt mer intressant "hela vägen fram", så att säga.

Magi - det märks att folk är "fullärda" och kompetenta. Skillnaden i nivå mellan huvudpersonerna och de vuxna omkring dem är nu nästan ingenting. I den här filmen hör vi dessutom rätt allvarlig magi användas liksom i bakgrunden - cruciatus, evada kadevra - Om jag inte minns fel använder Ron Weasley förbannelsen Imperio för att få in dem hos Gringott's. Helt tydligt är det lite everything goes.

Utom apparatering då, som fortsätter vara en grovt underskattad magi. Jag kan bara anta att den är väldigt jobbig att göra, eller så.

Kärlek - Vi får en schysst filmkyss med Ron och Hermione, men Harry och Ginny visar typ noll passion genom hela filmen. Det känns väldigt platt.

Folk som dör - det är en jäkla massa som dör här. Remus och Tinks och Snape och så vidare. Däremot tycker jag att det är lite fånigt att låta Harrys offer i princip vara menlöst, i och med att han återkommer till livet. Det var egentligen inget offer; hela grejen förbilligas för att det ska kunna bli ett lyckligt slut.

Överlag tycker jag att den här filmen tar ett par steg tillbaks från det vuxna, det komplexa, det mörka. Slutet är sagosnällt och alla de tre "viktiga" överlevde, Snape var i själva verket bara kär, och Remus kläcker ur sig trams om att det är "the strength of your convictions" som avgör om man vinner.

Ja, det var nog allt. Filmen var väl snygg och sådär, effekterna satt där de skulle. Det var ett ganska definitivt avslut på filmserien, om än ett jag tycker har en del missar och är lite för sliskigt.

Filmen gjorde genomgående ett sämre jobb än förra filmen när det gäller att skapa känslor. Det är mindre hopplösthet, uppgivenhet och offer och mer whizz-bang och bergochdalbana. Only to be expected antar jag, men det dröjer ganska länge innan jag riktigt känner mig emotionellt påverkad. Ganska mycket av filmen känns platt.

I övrigt håller jag med Krille om det mesta.

BETYG: 4/5


EDIT: Och nu blev jag sugen på att läsa om böckerna...

 

[krank]

Och så har vi Sir Not-Appearing-In-This-Film, The Cloak of Invisibility, som jag nu antar (eftersom jag inte har läst böckerna) är samma mantel som Harry får i julklapp för åtta filmer sedan. Men den är som sagt var inte med i den här filmen.

Jo, det är den. De sveper den kring sig när de ska göra inbrott på Gringott's!

 

[Lukas]

Jag sitter här nu ordlös och fasar inför tanken att jag skall skriva om veckans Ricci film. Jag känner någonstans ett djupt krav att göra den rättvisa, och känner att jag nog är helt fel person för att göra det. Men jag känner att jag vill göra ett försök.

Veckans Riccifilm var "The Laramie Project" från 2002, det är en film om en pjäs om en verklig händelse. I filmen får vi följa ett gäng tonåringar som ger sig ut för att sammla ihop intervjuer av människor i den lilla staden Laramie i Wyoming angånde den grova misshandeln på Matthew Shepard. Matthew var öppet homosexuell tonåring i en kristen småstad, och blev misshandlad till döds av två andra tonåringar. Fallet fick stor uppmärksamhet i amrekansk media angående hatbrott (så pass att det 2009 kom en lag döpt efter matthew).

Filmen beskrivs genom intervjuer, flashbacks och små kommentarer av intervjuvarna, och det märks att de försökt skapa en känsla av att det här är mer av en dokumentär än en spelfilm. Samtidigt som de inte för fem öre mörkar att det här inte är på riktigt utan att det är en filmatisering. Lite svårt att förklara men när man kommer in i det så är det riktigt starkt. Det möjliggör saker som en "vanlig" dokumentär inte kan göra genom att de faktiskt kan filma ALLT som de vill skall vara med på filmen.

Filmen diskuterar om misshandeln med Matthews sexualitet att göra eller som det bara rörde som om ett vanligt rån som gick snett. Sedan så handlar filmen mycket om mänsklighet och deras dolda intolerans mot minoriteter. En del lägger skulden på Matthew för att han öppet provocerade andra genom att vara öppen med sin homosexualitet, eller genom att "han försökte ragga upp dem, det är klart att de blev obekväma i situationen".

Men filmen visar också upp en annan sida den visar hopp, den visar de människor som öppet vågar ställa sig upp och säga "vi är alla människor, låt oss vara snälla mot varandra".

Jag har inte gråtit så här mycket till en film på riktigt länge, filmen var så hemsk och vacker på samma gång att det är svårt att inte bli rörd. Det här var nog det bästa antihomofobi jag upplevt.


nu över till kritiken mot filmen: Det var ett misstag att ha så många STORA namn med i filmen, jag misstänker att de gjorde det i ett försök att förtydliga att det här är en filmatisering och inte en exakt sanning, men det är lite förvirrande att se Steve Buscemi och förstå att vi bara skall acceptera honom som en "vanlig" människa.


Veckans Ricci recension: Kort enkel roll, varken speciellt bra eller speciellt dåligt.


Jag rekommenderar den här filmen starkt.



jag tänker avsluta med ett citat från filmen:
"
It probabIy pissed him off that Matthew was gay, because he didn't Iike...

The gay peopIe I've seen him interact with
or that I've heard him taIk about...

...he was fine with
as Iong as they didn't hit on him...

...or as long as, you Know, it didn't come up."

 

[Jocke]

Jag är precis hemkommen från Bilbo 2.
Jag såg den i sån här hr eller vad det nu heter. Jävlar vilken skillnad mot vanlig film! Det var en helt ny upplevelse för mig som 3d motståndare.

Jag är nöjd med filmen och tycker att den är klart bättre än ettan.
Jag var ett stort fan av hur allt såg ut, men gillade Sjöstaden lite extra mycket.
Bäst: Att Bilbo uppvisar exakt alla de skills thief-klassen ska ha.
Sämst: Orcherna. De ser ut att var gjorda av grågrön lera och är för stora.

Spoiler bäst och sämst:

Spoiler

Bäst: Scenen med Bilbo och Smaug. Blackadder grejerna i Sjöstaden. Sauronspecialeffekten. Theodrins extremt obehagliga och alvisk/psykopatiska beteende(Jag har alltid undrat var för ingen gjorde nått när grönmården började förfalla, nu är det självklart).

Sämst: berg- och dalbanan i smedjan. Orcherna, en gång till: De är ute på dagen, de har metallarmar, de har stålplåtar i huvudet, de är för stora, de ser för taskiga ut. Det enda undantaget är orchen alverna fångar, den ser riktigt bra ut (den är dock fortfarande för stor). Planterandet av stormarmborstet och mörkerpilen. Att filmen är nära tre timmar lång!

Det blir FYRA av FEM i betyg.

 

[Ymir]

Jag har också sett Bilbo!

Spoiler

Bäst: Sauron-specialeffekten, så jääävla trippy. Also, gött att de antydde att han faktiskt har en kropp, nu när de failade sin Tolkien-fu i gamla trilogin och lät balrogen ha vingar.

Näst bäst: I likhet med föregående talare gillar jag Bilbo också. Han känns sjukt badass och uppfriskande jämfört med gnällige emo:t Frodo, och det är gött att han får rädda dvärgarnas skinn om och om igen.

Sämst: Att Smaug och orcherna gång på gång etableras som jättefarliga, bara för att sedan misslyckas med att skada en enda dvärg och därmed förlora all känsla av sin läskighet. För att förtydliga, så här gör man inte drama om mottagaren ska känna att man levererar: Thorin bestämmer att dvärgarna ska ta sig an Smaug, men för det måste de springa genom galleriet till stora ässjan, och detta framställs som fullständigt livsfarligt, det är inte säkert att någon enda av dem kommer fram levande; det bästa de kan hoppas på enligt Thorin är att någon av dem gör det. Men lo and behold! Varenda jävla dvärg når ässjan 100% helskinnad, vilket medför att Smaug inte alls level upp till det som nyss etablerats om honom, utan snarare känns ungefär lika threatening som Bards ungar...

Näst sämst: Att Christoper Lee inte fick göra Smaugs röst.

För övrigt märker jag inte alls av det här HD/framrate-böset. Min upplevelse av 3D är att det verkar krävas jävligt kreativt användande av specialeffekter för att verkligen få det att vara värt mödan. I Bilbo var det kanske värt det för att det verkligen fick Smaug att kännas jättestor, men de enda andra filmer ävårz som finns i 3D som jag känner att jag skulle vilja se i 3D för att det antagligen vore godawesome (men tyvärr såg jag dem aldrig på bio) är väl Life of Pi och Painted Skin: The Resurrection (och kaaaanske Avatar), då de är de enda vars specialeffekter var vackra och speciella nog. Journey to the West: Taming the Demons borde ha varit fetkool i 3D, men tyvärr höll dess 3D alldeles för låg kvalitét så det blev bara sådär.


För övrigt tycker jag det är jävligt, jävligt, jävligt dåligt av SF Bio att de dels börjat ta betalt för 3D-glasögon, och sedan ställt fram återlämningsboxar för att lura folk att ge tillbaka glasögonen de nyss har köpt. Ta betalt för 3D-glas gör man fan bara på vidriga laisse faire-ställen som Hongkong, och inte ens där försöker de lura en att lämna tillbaka glasögonen efteråt...

 

[God45]

nu när de failade sin Tolkien-fu i gamla trilogin och lät balrogen ha vingar

"His enemy halted again, facing him, and the shadow about it reached out like two vast wings." —The Lord of the Rings, II:5, "The Bridge of Khazad-dûm"

"...suddenly it drew itself up to a great height, and its wings were spread from wall to wall..." —Ibid.

Och lite mindre säker källa men:

"Swiftly they arose, and they passed with winged speed over Hithlum, and they came to Lammoth as a tempest of fire." — The History of Middle-earth, Volume X ("Morgoth's Ring"), the Later Quenta Silmarillion: the Tale of the Silmarils

Balrogs har vingar!