Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v32

[krank]

Nej, jag visste egentligen ingenting om filmen. Trodde mest att de skulle slåss en massa, och så hade jag hört det här med "do not talk about fight club".

That, RIGHT THERE, är anledningen till att jag hatar spoilers. Fight Club kom 1999 och jag fick då samma uppfattning som dig. Jag såg den nog 2001 eller 2002 första gången, och åtminstone för mig var en mycket stor del av upplevelsen just att den inte var vad jag trodde. Och den upplevelsen kunde jag ju bara få en enda gång! Jag rekommenderar att se om filmen; det finns massvis med smågrejer att se i bakgrunden etc, plus att det alltid är bra att testa att se filmen genom Marlas ögon en gång...

//Krank, som nog börjar närma sig att ha sett filmen 40 gånger...

 

[kloptok]

That, RIGHT THERE, är anledningen till att jag hatar spoilers. Fight Club kom 1999 och jag fick då samma uppfattning som dig. Jag såg den nog 2001 eller 2002 första gången, och åtminstone för mig var en mycket stor del av upplevelsen just att den inte var vad jag trodde. Och den upplevelsen kunde jag ju bara få en enda gång! Jag rekommenderar att se om filmen; det finns massvis med smågrejer att se i bakgrunden etc, plus att det alltid är bra att testa att se filmen genom Marlas ögon en gång...

//Krank, som nog börjar närma sig att ha sett filmen 40 gånger...

Det där med spoilers kan jag verkligen förstå när det gäller den filmen, är den spoilad på förhand blir det väldigt annorlunda att se filmen första gången. Sedan känns det verkligen som en film man kan se om flera gånger ur olika perspektiv, men "första gången"-upplevelsen får man bara en gång.

 

[krank]

Japp. Så vad jag vill säga är: GRATTIS! På riktigt alltså. För att du lyckades hålla dig borta från elaka spoilare och fick se filmen under samma förutsättningar som jag fick för snart 15 år sedan. Typexempel på varför spoilers inte har något bäst-före-datum =)

(Also: https://www.youtube.com/watch?v=ZbV5hn_ET0U)

 

[Krille]

Jag råkade se Star Trek: First Contact alldeles nyss.

Långt in i framtiden vaknar kommendör Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) från läskiga mardrömmar om hans upplevelser som Borg, bara för att få höra att Borg har inlett invasionen av Federationen. Men eftersom Picard en gång i tiden har varit Borg så vill flottan inte riskera att han påverkar soppan på ett dåligt sätt. Efter att flottan får storpisk så gör Picard som han brukar, och bryter order och sätter efter Borg-skeppet. Enterprise kommer fram lagom till att rädda Worf (Michael Dorn) från Defiant, och ger flottan de order som behövs för att dräpa Borg-skeppet. Men då lyckas en liten Borg-boll färdas tillbaka i tiden och assimilera hela jorden trehundra år tidigare. Enterprise har inget val än att följa efter för att rädda framtiden.

---

First Contact är ett exempel på varför jag normalt sett hatar tidsresor. Man får ont i huvudet av dem, i synnerhet om tidsresan hanteras så slentrian som den gör här. Hur kan Enterprise ens finnas till om Jorden blir assimilerad trehundra år tidigare? Hur kan man oroa sig för framtida påverkan av historien och samtidigt tala om för alla och envar att man kommer från framtiden, och varför tar framtiden inte skada? Om Borg assimilerar Jorden för trehundra år sedan, hur kan de åka dit nu och kämpa sig förbi Stjärnflottan för att... gah! Aspirin!

Däremot finns det flera intressanta karaktärsresor. Den ena är Picard, som i mångt och mycket följer i kapten Ahabs fotspår, vilket jag antar gör Lilly (Alfre Woodard) till Ishmael eller nåt. Vi har Datas (Brent Spiner) utveckling mot mer mänsklig, något som påbörjades i Generations med känslochippet. Vi har Zephram Cochranes (James Cromwell) utveckling när hans framtida historia konfronterar honom alldeles för tidigt. Och deras story är faktiskt så väl berättad att jag kan glömma den ostiga tidsresegrejen.

Alice Krige gör en fantastisk Borg-drottning, och Lily är som sagt var en Ishmael för Ahab, eh, Picard. Men så var det resten av de kvinnliga karaktärerna, Beverly Crusher (Gates McFadden) och Deanna Troi (Marina Sirtis) som inte gör särskilt mycket. De är ungefär som vanligt. Det är å andra sidan Riker (Jonathan Frakes), Worf (Michael Dorn) och Laforge (LeVar Burton) också – de är allihopa bara utfyllnad som ska vara med för att de alltid är med.

Och det är synd att Borg-drottningen och Lily aldrig möts. Det är de två rollerna som har agens, och det hade kunnat slå gnistor om de hade mötts. Resten... asså, de är så passiva att jag inte ens minns om filmen klarar Bechdel.

Trots tidsresan så gillar jag First Contact. Men jag slogs precis av att det som jag tyckte var absolut bäst med filmen är Jerry Goldsmiths musik. Jag undrar om det inte är därför som jag tycker om den så mycket som jag gör.

 

[Voldstagg13]

En liten jämförelse mellan 'Treasure Island' (2012) och dito från 1972, Eddie Izzards Long John Silver mot Orson Welles i samma roll...
Den nya tror jag är filmad som TV-avsnitt, 2tim 54min, och har således mera innehåll, och faktiskt så är det inte ren utfyllnad. Personer får kött på (de korslagda) benen genom tillagda bakgrunder och mera utrymme: Jim Hawkins är lite äldre och trovärdigare, en liten prolog visar vad kapten Flint (Donald Sutherland) gjorde mot sin besättning innan han dog (nej, ingen spoiler) och Jims mor och Silvers fru får också existera och agera. Originalhistorien finns där, med en del tillägg och ett fåtal ändringar som är till det bättre. Helt perfekt är det inte, men jag tycker allt som allt att den landar på en mycket bra version, hellre 2012 än 1972.
Så...Izzard är en riktigt bra Silver, men Welles hade en pondus, en trovärdighet, svår att slå. Samtidigt är ju Izzard mycket mera rörlig, så ett kloningsexperiment till nästa upplaga vore önskvärt.
Tja, jag gillart'. Jag har nog tyckt om alla Treasure Island-filmer jag har sett (4-5 stycken), men den här sitter på tronen tills vidare:5/5.

 

[Vimes]

Jag såg Cornelis på tv nyss. Den borde varit bra, men det var den inte.

 

[krank]

Jag har sett Deep Blue Sea från 1999.

Vi kan ta en sak up front: Det här är en jättedum film. Du vet det, jag vet det, alla vet det. Men mitt filmtittande handlar ju numera om att se filmer för vad de är. Fantastic Four var en superhjälte-reboot regisserad av samma snubbe som gjorde den helt briljanta Chronicle. Och den misslyckades med det. Deen Blue Sea försöker bara vara en ganska dum skräck-actionrulle och lyckas ganska bra med det. Moving on...

Filmen handlar om ett gäng vansinniga frankensteins som lurat i några kostymnissar att hajar inte får hjärncancer och alzheimers och grejer, och att de därför borde få en massa pengar som de sedan använt på att genmanipulera fram stora jävla hajar som dessutom är extra smarta. Eller ja, det sägs aldrig uttryckligen i filmen att de är vansinniga frankensteins som medvetet luras, men kom igen - de ska föreställa experter, inte kan väl de tro på det tramset? (Det var iaf den tolkning jag valde, hellre än att tänka att filmskaparna bara sket i att kolla upp saken)

Givetvis går det som det går varje gång en skräckfilm innehåller forskare: det de forskar på eller om löper amok och allt går åt pipsvängen.

Så basically: Jaws plus Jurassic Park (eller Alien: Resurrection).

Filmen har rätt intressanta miljöer, helt okej skådespeleri, en bra röd tråd manusmässigt och så, och de har byggt ganska mycket fysiskt verkar det som. Och det funkar. Och det ÄR faktiskt rätt läskigt med undervattensmiljöer.

Det som funkar dåligt är att den är lite, lite för lång (vatten-forsar-mot-en-karaktär-grejen funkar inte hur många gånger som helst) och att allting datoranimerat - framför allt hajarna - är grisfult. Det finns filmer som på ett bra sätt arbetar runt sin tids tekniska begränsningar vad gäller effekter - The Matrix, första filmen, funkar till exempel rätt bra fortfarande trots att den kom samma år som Deep Blue Sea. Den här filmen kände inte riktigt sina begränsningar, och resultatet blir tyvärr att hajarna i många scener blir mer löjeväckande än skrämmande.

Men i sin dumma genre är det en rätt solid film som inspirerat mig till minst ett Null State-scenario, och jag kan trots allt rekommendera en titt. Om man gillar genren.

BETYG: 4/5

 

[Jocke]

Jag var på bio och såg Mission Imposibru 5: Rouge Nation (från i år). Efter som den är gjord av folk som förstår hur man gör saker så har de vett att släppa en film som inte har nån anledning till att vara i 3d i GLOROIUS 2D (om bad robot producerade en film med meningen att den skulle vara i 3D så skulle de nog göra det så pass bra att jag skulle gilla det, men så var inte fallet den här gången).

Det blir typ medium mycket spoilers. Jag kommer att prat om detaljer, men de kommer inte att avslöja eventuella mysterier eller möjliga plot twists.


Annyways: Det där flygpalnsstuntet från alla trailers klaras av rätt fort.
För oss som såg Mi:4- Ghost Protocol nyss så mins vi att Tom Cruise får reda på att det finns en ond hemlig organisation som har det fantasiäggande namnet Syndikatet.

Syntikatet hette även mina vänners storasyskons rollspelsförening när jag var liten. De växte upp till att bli radiogeniet Erik Schüldt, kommunist ekonomen/serietidningsförläggaren/vertigo-förlag-hjälten Daniel Berg, Speljurnalisten/juristen Magnus Eriksson och tranhumanisten/urban exploration frontfiguren/lajvpionjären/konstnären/all-out-fritänkaren Leo Andrea Nordwall (och såklart en samling för allmänheten idag helt okända personer, eller kända personer vars småsyskon jag inte var kompis med). På många sett känner jag att vi småsyskon ligger i ett medialt lä. För utom rollspel och brädspel så nämndes fiskätning som föreningsverksamhet i deras stadgar. En gång kom de ner i bostadsrättsföreningens källarlokal där jag och Simon städade upp gårdagens fjortisfylla HÖRDE vi hur det gick till när de spelade Drakar och demoner! Det lät nästan som när vi gjorde det fast mer avslappnat, självsäkrare och roligare.

Det är dock inte samma Syndikat som är bovarna i filmen. Syndikatet i filmen är som Spectre i Bond, men kanske lite mer lawful evil. De jagas av Tompan i alla fall.

IMF blir (som i alla andra filmer i serien utan trean) nedlagt så Cruise måste fly, för att rota vidare i det här syndikatet.
Hawkeye och Simon Pegg tar skrivbordsjobb på CIA, där de måste lura sin nya chef, Alec Baldwin, att de inte jobbar för IMF fortfarande.
The token black guy slutar.

Annyways, det dyker upp en ny tjej, för tjejer går av oklara själ inte att använda i flera filmer.
Rebecca Ferguson är den nya tjejen, jag har inte sett The White Queen eller En enkel till Antibles, så jag har inga förväntningar. Hon är bra i sin roll; hennes grej är att hon är både dubbel, trippel och kvadrupelagent, som att de har tagit hennes roll från Illuminatus! ungefär.
Ingen vet vem hon egentligen jobbar för, men hon verkar oavsett chef och lojaliteter vara mest sugen på att hjälpa Tom Cruse.
Rebecca är också från min del av stan, i min ålder och bor nuförtiden på östrerlen, där jag alltid har semestrat och mina föräldrar sen tio-nånting år är bosatta, så jag känner nån slags sympati och lagtillhörighet med henne under filmens gång.

Sen så dyker Seth Rydell från Johan Falk filmerna upp. Vad Fan tänker exakt alla i hela salongen. Kommer jag kunna se något med honom utan att tänka på den bottenlösa avgrund av uselhet som är Johan Falk?
Det kommer man inte för såklart ska han prata svenska. Som tur är han bara med i några scener.

Det här är otroligt bra agentfilm överlag.
De genomför omöjliga uppdrag i spexiga miljöer.
De har tuffa gadgets.



Jag gillar särskilt:
Miljöerna! Stuntsen! Gummimaskerna! Agentatndet! Vinylbutiken!
Att Simon Pegg faktiskt är en kompetent agent på fältet, i Ghost Protocol var han för visso redan ute på fältet, men han kunde i nästan varenda scen lika gärna vart tekniker som satt i hemmabasen framför en dator. Han är verkligen den viktiga birollen och bär upp det.
Att de brittiska mi5-agenterna ser John le Carre tråkiga ut.
Att det var en ascool sista akt när folk överlistar varandra i led på led, gång på gång. Särskilt sista varvet av överlistning var snyggt!
Att Tom Cruise verkar vara en hemlig agent på riktigt. Jag är övertygad om att han gör såna här grejer (för scientologernas räkning, då) i verkligheten, var och varannan dag.

Jag tycker att det var lite trist att:
Varje grej IMF gör misslyckas, precis som i Ghost Protocol, vilket jag nog inte skulle stört mig på om jag inte nyligen sett om den filmen.
Det kan inte vara så att tjejen måste rotera varje gång. Det var tillräckligt konstigt att Michelle Monaghan inte fick vara tjejen i Ghost Protocol, när hon blev IMF-agent i slutet av MI:3. Jag hoppas hon får komma tillbaka och agenta runt i film nummer sex, men det lär ju inte hända. Med det sagt så får gärna Rebecca reprisera Ilsa Faust också (varför bara ha med en tjej i en hel omöjligauppdragsspecialgrupp).
Tom Cruise på motrcyckel gav inte så mycket. han kunde gott fått ha nån cool mc dräkt i stället för konstigt hår och luftig skjorta.
Hawkeye skulle gärna fått göra nått i nån scen där han var med.

Jag är ett mycket stort fan av MI:3 (efter som filmen börjar med att Tom Cruise får en bomb inopererad i sin hjärna, det kanske agent:igaste som någonsin har hänt en person i en film) men efter den så tycker jag att det här är den bästa filmen i serien. Väldigt många saker är helt rätt och få om ens några av grejerna som är fel är helt och hållet fel.

Jag ska inte vara den som är den. Det får bli FEM av FEM!