Jag råkade se
Star Trek: First Contact alldeles nyss.
Långt in i framtiden vaknar kommendör Jean-Luc Picard (
Patrick Stewart) från läskiga mardrömmar om hans upplevelser som Borg, bara för att få höra att Borg har inlett invasionen av Federationen. Men eftersom Picard en gång i tiden har varit Borg så vill flottan inte riskera att han påverkar soppan på ett dåligt sätt. Efter att flottan får storpisk så gör Picard som han brukar, och bryter order och sätter efter Borg-skeppet. Enterprise kommer fram lagom till att rädda Worf (
Michael Dorn) från Defiant, och ger flottan de order som behövs för att dräpa Borg-skeppet. Men då lyckas en liten Borg-boll färdas tillbaka i tiden och assimilera hela jorden trehundra år tidigare. Enterprise har inget val än att följa efter för att rädda framtiden.
---
First Contact är ett exempel på varför jag normalt sett hatar tidsresor. Man får ont i huvudet av dem, i synnerhet om tidsresan hanteras så slentrian som den gör här. Hur kan Enterprise ens finnas till om Jorden blir assimilerad trehundra år tidigare? Hur kan man oroa sig för framtida påverkan av historien och samtidigt tala om för alla och envar att man kommer från framtiden, och varför tar framtiden inte skada? Om Borg assimilerar Jorden för trehundra år sedan, hur kan de åka dit nu och kämpa sig förbi Stjärnflottan för att... gah! Aspirin!
Däremot finns det flera intressanta karaktärsresor. Den ena är Picard, som i mångt och mycket följer i kapten Ahabs fotspår, vilket jag antar gör Lilly (
Alfre Woodard) till Ishmael eller nåt. Vi har Datas (
Brent Spiner) utveckling mot mer mänsklig, något som påbörjades i Generations med känslochippet. Vi har Zephram Cochranes (
James Cromwell) utveckling när hans framtida historia konfronterar honom alldeles för tidigt. Och deras story är faktiskt så väl berättad att jag kan glömma den ostiga tidsresegrejen.
Alice Krige gör en fantastisk Borg-drottning, och Lily är som sagt var en Ishmael för Ahab, eh, Picard. Men så var det resten av de kvinnliga karaktärerna, Beverly Crusher (
Gates McFadden) och Deanna Troi (
Marina Sirtis) som inte gör särskilt mycket. De är ungefär som vanligt. Det är å andra sidan Riker (
Jonathan Frakes), Worf (
Michael Dorn) och Laforge (
LeVar Burton) också – de är allihopa bara utfyllnad som ska vara med för att de alltid är med.
Och det är synd att Borg-drottningen och Lily aldrig möts. Det är de två rollerna som har agens, och det hade kunnat slå gnistor om de hade mötts. Resten... asså, de är så passiva att jag inte ens minns om filmen klarar Bechdel.
Trots tidsresan så gillar jag First Contact. Men jag slogs precis av att det som jag tyckte var absolut bäst med filmen är Jerry Goldsmiths musik. Jag undrar om det inte är därför som jag tycker om den så mycket som jag gör.