Jag har sett
La Cité des Enfants Perdus, eller City of the Lost Children. Det är också en sån där film som var skitviktig under mina formativa gymnasieår. Eller, om man uttrycker det såhär:
Nå; filmen utspelar sig i en anakronistisk, ångpunkig stad. Det är lite groteskerier, lite 30-tal, lite U-båtar. Eller "Ångpunk" är väl fel term, men ni fattar. Coolt är det iaf. Hursomhelst är storyn att geniet Krank inte kan drömma själv (vilket gör att han åldras snabbare) utan kidnappar barn som drömmer åt honom. Olyckligtvis blir barnen rädda för honom och drömmer bara mardrömmar. Ett av de barn som kidnappas är adopterad lillebror till starke mannen One, som ger sig av för att rädda honom. På vägen träffar han på brådmogna typ tio-tolvåringen Miete, som leder ett gäng barnbrottslingar.
Det här är en ofantligt charmig film. Det visuella är verkligen en fest. Allt är groteskt och skitigt och använt och ja, alldeles fantastiskt. Och det groteska är sådär lagom mysgroteskt som bara en hjärna i ett akvarium som talar via trattar och tittar genom en kamera kan vara. Världsbygget är helt enkelt fantastiskt, och jag skulle gärna se mer av den här världen.
Storyn är... inte lika stark. Inte bara för att regissören har en svårbegriplig fäbless för att ta ifrån sina karaktärer all agens genom att skapa långsökta Rube Goldbergmaskiner som också agerar deus ex machina. Flera av filmens problem löses inte genom någon aktiv handling utan genom en serie osannolika händelser a' råttan på repet och repet på hunden... A leder till B leder till C leder till att situationen blir löst. Han har gjort sånt i andra filmer också, och jag tycker inte bättre om det där.
Sedan kan jag inte komma ifrån en viss "eugh"-känsla av relationen mellan Miete och One. Det är helt tydligt att Miete kärar ner sig, och det känns också som att One närapå besvarar det. Så... Viss peddovarning, tyckte jag.
För den som inte visste det redan så är det här alltså Jean-Pierre Jeunet, samma regissör som Alien: Resurrection, och han tog med sig sina bästa skådisar (Dominique Pinon, Ron Perlman) till den. Det var faktiskt bland annat därför jag hade så höga förväntningar på Alien: Resurrection när jag först såg den...
Framför allt Pinon tycker jag glänser i den här filmen, lysande mimik och han hanterar det här med att spela flera exemplar av samma karaktär väldigt bra. Illusionen bibehålls och det är svårt att tänka sig att det bara är en skådespelare.
Hursomhelst, det här är en väldigt bra film jag kan rekommendera. Faktum är att jag nog skulle kunna se om den idag också, med rätt sällskap. Men det är ganska nätt och jämnt, ska erkännas. Så det blir en svag femma.
BETYG: 5/5