Krille
Super Moderator
Det var jag.Voldstagg13;n179755 said:
Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v18
- Thread starter Krille
- Start date
Såg efter mycket om och men The Martian (2015). Det var mycket mindre "science the shit out of mars" än vad trailern utlovade, men det var en bra rulle i vart fall. Den är såklart, som all modern film, tre kvart längre än nödvändigt. Och i det här fallet märks det riktigt mycket, det är nog det sämsta med filmen. Bra skådisar - både till prestation och casting, snyggt filmat och puttrigt på ett trevligt sett.
4 av 5.
Filmen går nog att klippa ner till en 5 av 5 på 100-110 minuter och där skulle montaget till Come and Get Your Love som jag saknade också få plats.
4 av 5.
Filmen går nog att klippa ner till en 5 av 5 på 100-110 minuter och där skulle montaget till Come and Get Your Love som jag saknade också få plats.
Voldstagg13
Hero
Så var det, Krille, heder och ära åt dig!Krille;n179758 said:
?
Jag har sett La Cité des Enfants Perdus, eller City of the Lost Children. Det är också en sån där film som var skitviktig under mina formativa gymnasieår. Eller, om man uttrycker det såhär:
Nå; filmen utspelar sig i en anakronistisk, ångpunkig stad. Det är lite groteskerier, lite 30-tal, lite U-båtar. Eller "Ångpunk" är väl fel term, men ni fattar. Coolt är det iaf. Hursomhelst är storyn att geniet Krank inte kan drömma själv (vilket gör att han åldras snabbare) utan kidnappar barn som drömmer åt honom. Olyckligtvis blir barnen rädda för honom och drömmer bara mardrömmar. Ett av de barn som kidnappas är adopterad lillebror till starke mannen One, som ger sig av för att rädda honom. På vägen träffar han på brådmogna typ tio-tolvåringen Miete, som leder ett gäng barnbrottslingar.
Det här är en ofantligt charmig film. Det visuella är verkligen en fest. Allt är groteskt och skitigt och använt och ja, alldeles fantastiskt. Och det groteska är sådär lagom mysgroteskt som bara en hjärna i ett akvarium som talar via trattar och tittar genom en kamera kan vara. Världsbygget är helt enkelt fantastiskt, och jag skulle gärna se mer av den här världen.
Storyn är... inte lika stark. Inte bara för att regissören har en svårbegriplig fäbless för att ta ifrån sina karaktärer all agens genom att skapa långsökta Rube Goldbergmaskiner som också agerar deus ex machina. Flera av filmens problem löses inte genom någon aktiv handling utan genom en serie osannolika händelser a' råttan på repet och repet på hunden... A leder till B leder till C leder till att situationen blir löst. Han har gjort sånt i andra filmer också, och jag tycker inte bättre om det där.
Sedan kan jag inte komma ifrån en viss "eugh"-känsla av relationen mellan Miete och One. Det är helt tydligt att Miete kärar ner sig, och det känns också som att One närapå besvarar det. Så... Viss peddovarning, tyckte jag.
För den som inte visste det redan så är det här alltså Jean-Pierre Jeunet, samma regissör som Alien: Resurrection, och han tog med sig sina bästa skådisar (Dominique Pinon, Ron Perlman) till den. Det var faktiskt bland annat därför jag hade så höga förväntningar på Alien: Resurrection när jag först såg den...
Framför allt Pinon tycker jag glänser i den här filmen, lysande mimik och han hanterar det här med att spela flera exemplar av samma karaktär väldigt bra. Illusionen bibehålls och det är svårt att tänka sig att det bara är en skådespelare.
Hursomhelst, det här är en väldigt bra film jag kan rekommendera. Faktum är att jag nog skulle kunna se om den idag också, med rätt sällskap. Men det är ganska nätt och jämnt, ska erkännas. Så det blir en svag femma.
BETYG: 5/5
Nå; filmen utspelar sig i en anakronistisk, ångpunkig stad. Det är lite groteskerier, lite 30-tal, lite U-båtar. Eller "Ångpunk" är väl fel term, men ni fattar. Coolt är det iaf. Hursomhelst är storyn att geniet Krank inte kan drömma själv (vilket gör att han åldras snabbare) utan kidnappar barn som drömmer åt honom. Olyckligtvis blir barnen rädda för honom och drömmer bara mardrömmar. Ett av de barn som kidnappas är adopterad lillebror till starke mannen One, som ger sig av för att rädda honom. På vägen träffar han på brådmogna typ tio-tolvåringen Miete, som leder ett gäng barnbrottslingar.
Det här är en ofantligt charmig film. Det visuella är verkligen en fest. Allt är groteskt och skitigt och använt och ja, alldeles fantastiskt. Och det groteska är sådär lagom mysgroteskt som bara en hjärna i ett akvarium som talar via trattar och tittar genom en kamera kan vara. Världsbygget är helt enkelt fantastiskt, och jag skulle gärna se mer av den här världen.
Storyn är... inte lika stark. Inte bara för att regissören har en svårbegriplig fäbless för att ta ifrån sina karaktärer all agens genom att skapa långsökta Rube Goldbergmaskiner som också agerar deus ex machina. Flera av filmens problem löses inte genom någon aktiv handling utan genom en serie osannolika händelser a' råttan på repet och repet på hunden... A leder till B leder till C leder till att situationen blir löst. Han har gjort sånt i andra filmer också, och jag tycker inte bättre om det där.
Sedan kan jag inte komma ifrån en viss "eugh"-känsla av relationen mellan Miete och One. Det är helt tydligt att Miete kärar ner sig, och det känns också som att One närapå besvarar det. Så... Viss peddovarning, tyckte jag.
För den som inte visste det redan så är det här alltså Jean-Pierre Jeunet, samma regissör som Alien: Resurrection, och han tog med sig sina bästa skådisar (Dominique Pinon, Ron Perlman) till den. Det var faktiskt bland annat därför jag hade så höga förväntningar på Alien: Resurrection när jag först såg den...
Framför allt Pinon tycker jag glänser i den här filmen, lysande mimik och han hanterar det här med att spela flera exemplar av samma karaktär väldigt bra. Illusionen bibehålls och det är svårt att tänka sig att det bara är en skådespelare.
Hursomhelst, det här är en väldigt bra film jag kan rekommendera. Faktum är att jag nog skulle kunna se om den idag också, med rätt sällskap. Men det är ganska nätt och jämnt, ska erkännas. Så det blir en svag femma.
BETYG: 5/5
Krille
Super Moderator
Bäst tror jag Babycart in Peril var (film #4), med Sword of Vengeance (film #1) som god tvåa. Shogun Assassin vinner ett hedersomnämnande för att vara så ostig att den blir bra, typ.Zoth-Ya;n179573 said:
Jag tror till och med det finns två: en från åttikallt och en från tjugohundranånting. Jag har sett enskilda avsnitt av åttitals-tv-serien och slogs över hur icke-Tomisaburo Wakayama Itto Ogami är. Han strosar omkring och ser rätt nöjd ut och typ visar känslor och pratar med folk, istället för att grymta "Daigoro" och bara kutta ihjäl folk med stoiskhet på nivå som en stenbumling.Zoth-Ya;n179573 said:
Den andra har jag inte sett.
Voldstagg13
Hero
Jag har sett en äventyrsfilm av 'den gamla sorten': 'The land that time forgot' (1975) med Doug McClure. Susan Penhaligon m.fl. Då jag för inte så länge sedan så 'John Carter' och den här filmen bygger på en E.R. Burroughs historia tyckte jag att det var lite kul...nåja. En u-båt under WW1 (tysk) sänker ett brittiskt fartyg, överlevande i besättningen lyckas sedan kapa samma u-båt, efter diverse konflikter hamnar u-båten vid sydpolen och finner en 'försvunnen kontinent' som hyser dinosaurier och 'grottmänniskor'. Standardhistoria, dåliga men roliga monstereffekter och (för filmen) godtagbara skådespelarinsatser...3/5, och John Carter vann stort. Jag funderade just om jag skulle skriva en Spoiler-varning, men det ska väl bra mycket till för att bli överraskad efter att ha läst titeln.
Jag såg "The Witch" från 2015.
Vilken bra idé att göra det precis innan man ska gå och lägga sig...
Språket, kläderna, stämningen.
Fan vad bra den här filmen är.
Den kan dessutom tolkas på flera olika sätt.
Jag hatar skräckfilm.
5/5.
Vilken bra idé att göra det precis innan man ska gå och lägga sig...
Språket, kläderna, stämningen.
Fan vad bra den här filmen är.
Den kan dessutom tolkas på flera olika sätt.
Jag hatar skräckfilm.
5/5.