Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v20

[Max Raven]

Damn crazy kids and their sex and drugs

Jag har sett Friday the 13th: A New Beginning

Tommy (den knäppa ungen i förra filmen) återvänder en 8-10 år senare. Efter att ha flippat ut på Jasons lik* i slutet av förra filmen så hamnade han på dårhus. Nu har han kommit till ett nytt ställe. Ett sånt där öppet ställe där folk ska återanpassas till samhället i. Ett sånt där mjukt, öppet ställe som fungerar i praktiken men hos knäpp"kristna" anses vara blödigt och orealistiskt. Så självklart så springer patienter runt och har sex med varandra och en stereotypsik smådum snubbe blir mördad när han retar upp en fullblodspsykopat som borde varit instängd på en sluten avdelning typ efter 10 minuter. Ställets två främsta kritiker är inte direkt några idealmänniskor heller - två stereotypiska idiotrednecks (med en son som verkar ha en del problem själv) som viftar med hagelgevär mot "knäppgökarna".

Nästan alla offer verkar förresten, återigen, vara sådana som självutnämnda kristna a la Jack Chick avskyr - ungdomar(mest) som utövar älskog, droganvändare och lösdrivare som glor på ungdomar när de har sex (sexuella avvikare). Och typ, en fattig Prince/Michael Jackson-fan plus dennes flickvän** - som är afroamerikaner, säkert helt orelaterat.

Så om jag lärt mig något om dessa filmers moral så är det att var inte tonåring i skogen. Eller vuxen som ser efter dem. Och undvik droger. Basically var inte hippie.

Nu tvivlar jag, men vet förvisso inte, huruvida manusförfattarna känner till Gotisk Skräck, men de kör onekligen en modern variant på många av dess värsta element - oskuld och blond hjälte/hjältinna i den sista vildmarken mot Monstret. Det är på god väg att bli den typ av film Scream parodierar/refererar till.

På plussidan känns mysteriemördarvinkeln rätt den här gången - Jason blev kremerad, han borde vara död*, så kan han verkligen ha återvänt eller är det bara Tommy som inbillar sig? Hela den storylinen tillsammans med Tommys galenskap tar precis lagom plats - här kunde de lekt med att vi tagit hans perspektiv mycket starkare och inte visste om Jason mördade folk, men det hade nog brutit för mycket mot Fredagen den 13:es ton. Filmskaparna har också, till slut, lärt sig att det kan vara effektivare att inte ha med alla mord på film för att få med publiken på chockeffekten. Och en av tjejerna var rätt kickass på The Robot.

Sammanfattning: Myeh. Kompetent, men inte extremt nyskapande. Viss förbättring i manus/filmning, några stycken fler sympatiska karaktärer. Det är mindre korkat ungdomsdrama men det blir en del drive-by-mord och väldigt lite tid att fästa sig vid någon. Vilket kanske är bra, filmskaparna är historiskt genomusla på intressanta karaktärer. Tommy berättelse håller samman en i övrigt ganska lättglömd film. Med det sagt så är det nog bäst manus hittills, men Jason har inte riktigt samma pondus han har haft tidigare.

Betyg: Frukta Jack Chick-psykopaten. Gå i kloster, Ofelia.Stark 3:a av 5.

* Vi vet att Jason kommer tillbaka. Men det betyder inte att han gör det i denna film. Eller gör han det? It is a misteri, ooooOOooOooOoh. \__\

** Möjligen den mest sympatiske personen i filmen utöver sheriffen. Verkar gå på lite lätta droger, men ger inte sin lillbrorsa droger. Visst, han verkar bo i en skåpbil men en majoritet av filmens karaktärer är på dårhus så...

 

[Ymir]

Nästa del i min dessvärre rätt misslyckade "Upprätthålla Karagarga-ration"-svit (misslyckad eftersom folk aldrig nånsin verkar vilja ladda hem något jag laddat hem) var en film jag hade höga förväntningar på, men fann mig själv prokastrinera att se eftersom allt som inte är västerländsk eller östasiatisk film tenderar att kännas mer svårsmält för mig. Det var ett misstag, för "About Elly" är en fantastisk film som håller en hooked från första stund.

"About Elly" är en dramathriller om tre småbarnsfamiljer ur medelklassen som lämnat Teheran för att spendera en långhelg i en villa vid Kaspiska havets kust. Men med sig har de också en nyligen frånskild manlig kompis som är tillfälligt på besök från Berlin, och en kvinna, Sepideh, har dessutom släpat med sig sin dotters söta men blyga lärarinna, Elly, i hopp om att hooka upp henne med den nyblivne ungkarlen. Sepideh är noga att få Elly att känna sig välkommen, men har inte berättat hela sanningen om sin väninna. Och när Elly plötsligt försvinner börjar en massa tvivel och välmenade lögner att komma i dagen och utmana vänskapen mellan människorna i villan.

Filmen börjar på klassiskt skräckfilmsmanér, dvs med en bunke mer eller mindre orimligt snygga människor som åker bil ut i obygden, men blir därefter mer av ett kammarspel med en dramatisk plot twist. Resultatet är kanske vad som naturligt händer om man tar en hög av Irans bästa skådisar och sätter dem i ett rum och bara låter dem emote:a, men utöver Golshifteh Farahni (som spelar Sepideh och är tämligen berömd) var jag inte riktigt bekant med någon av dem innan och är så jävla imponerad. Filmen bara sprudlar av drama och känslor och nyanser, och blir ett mikrokosm över sociala konflikter i Iran; patriarkala och konservativa dogmer spelas ut och klaschar med medmänsklighet, reson och försoning.

Skådespelarna förtjänar alltså det största berömmet, men fotot är också makalöst, både när det är stillsamt kammarspel och desperat kamp mot Kapiska havets vågor. Som ofta i alla former av thrillers lyckas plotten inte riktigt på slutet leva upp till sina egna premisser, men det är typ det enda jag kan klaga på här.

Synd bara att det här (och Circumstance, som också är fantastisk) blev mer eller mindre min introduktion till iransk film (har sett en eller två till men det var länge, länge sen), för nu har jag mersmak, men inget kommer fan kunna leva upp till det.

 

[Ymir]

Jag har även sett Tim Burtons "Alice in Wonderland", från 2010.

Jag gick in i detta med oklara förväntningar, för jag är en konstig människa i det att jag lyckats undvika alla former av direkt kontakt med Alice i Underlandet - jag gillar inte gamla böcker, och jag tål inte gammal Disney-film. Däremot är jag hyfsad på att absorbera information från kulturen, så jag kände givetvis till en del av stämningen och figurerna, och började till sist bli en smula fascinerad efter att jag kom i kontakt med den fascinerande supersnygga "A Red and Pleasant Land"-modulen till Lamentations of the Flame Princess, som ju är nån sorts förvriden take på Alice.

Så jag gjorde som alla normala mänskor gör när de blir nyfikna på en klassiker; jag såg filmen. Den mest lättsmälta (aka nyaste) filmen.

Jag älskar det visuella, hur fräscht och innovativt, färgstarkt och lekfullt det känns. Tim Burton är lite hit or miss för mig, men mina OSR-vänner har börjat smitta mig med sin sjukliga kärlek till surrealism, så saker som Cheshire-katten, Red Queens överdimensionerade huvud, Alices konstanta storleksbyten eller de fantastiska spelkortssoldaterna var rent godis för mina ögon. Här finns också några underhållande skådespelarprestationer, och en helt otippad röstcameo med Christopher fucking Lee som gjorde mig glad ända in i själen. Jag gillade take:n på Alice som uppvuxen och på väg att bli banal, återvändande till Underlandet som nu blivit en förhärjad bizarro-dystopi. Men potentialen här är fullständigt bortslösad, på grund av två grejer, och detta är vad filmen helt faller på för mig:

Spoiler

- Varför i helvete måste de ha ett jävla fältslag? Det känns såå jävla fel för hela stämningen de byggt upp, och överhuvudtaget att en ståry med en viktoriansk flicka i huvudrollen ska resolvas genom våld av alla grejer känns bara ansträngt, fattigt, och slappt. Jag har spellett scenarion i fucking våldsdyrkande Eon som framgångsrikt, och grandiost, resolvats genom klimaktiska teologiska debatter och brandtal, varför kunde de inte tagit till något sådant grepp? Så jävla svårt ska det inte vara om man har miljoner att lägga på manus.

- Alices character arc. Äventyret i Underlandet kunde absolut använts som en katalysator för hennes kvinnliga frigörelse, men här går den frigörelsen så löjligt fort, lätt och framgångsrikt att det underminerar både hela inledningsscenen och hela den viktorianska eran som setting. Att låtsas att frigörelse var så jävla lättköpt är att spotta i ansiktet på folk som faktiskt kämpade för den frigörelsen med blod och tårar, och här går det så långt att det reduceras till idiot plot och totalfumlad history check - varför i hela helvete skulle lorden gå med på hennes förslag när hon #1 nyss dumpat hans son och #2 inte har några meriter överhuvudtaget och #3 har världens sämsta idé? (givet att filmen utspelar sig -efter- opiumkriget, så Storbritannien har redan gott om inflytande på handeln med Kina, vilket gör Alices förslag smått delusional). Och då har vi inte ens börjat prata om de moraliska fucking implikationerna av att göra Alice till en aktiv aktör i en av hela världshistoriens mest orättfärdiga och svinaktiga imperialistiska aktioner, dvs Storbritanniens upprepade övergrepp mot Kina under 1800-talet. Gaaaargh.

Jag är starkt positiv till filmens ambition att ge Alice i Underlandet mer av ett sammanhängande narrativ, och mer av ett character arc åt Alice relaterat till hennes förtryckta position som viktoriansk kvinna och samhällets förväntningarna på henne att bli konformistisk och banal. Det fanns massor, massor av potential här. Men filmen slösar bort det på en klyschig, våldsfokuserad fantasyplot som vi sett rehashad i tio wannabe-Sagan om ringen vid det här laget, och en totalt botchad karaktärsutveckling.

Also, fucking Johnny Depp. Ja han är bra, och han är kul. Men det verkligen känns hur filmen krystar för att ge honom screentime.

 

[Mundo]

Angående skurken och storyn in Alice in Wonderland.

Spoiler

Storyn botchas ganska superhårt med fältslag och mög som du nämner. Det blir också extra fel eftersom Alice i Underlandet är en plats där allting är galet, hela premissen är 1850-tals syn på MADNESS så varför då ha en politisk konflikt med en drottning? Nästa person som tar över kommer vara minst lika galen? Det blir så dumdrygt att försöka göra konflikten i Alice i Underlandet till ett fantasykrig med politik, fältslag, revolt etc.

Och ja, fucking Johnny Depp.

None the less det finns bara en Alice in Wonderland för mig.

 

[zonk]

Har bara sett 2010an och Disneys verra från 50talet, men den senare är helt klart min faborit-verra av Alice i underli- förlåt underlandet.

Själv har jag till sist tatt mig samman och sett Zigenarnas tid. Är bra såld på Kusturicas Svart katt, vit katt & hans Underground, men det här var fantamej för långt och för segt. Det fanns bitar som var vassa och där det blev riktigt magiskt, men fan.. det var för långt däremellan. Hade nog mått bra på att klippas ner kanske 45min. 3/5.

 

[Max Raven]

Apocalypse: Quest for Peace

Jag såg X-men Apocalypse igår.

Solid actionrulle, kanske med lite väl många nya figurer som slängs in efterhand - men jag vet inte om det är en lagom takt för folk som inte har någon bekantskap med serierna. Förvänta er inte många djupa porträtt här - vi får precis nog för att vi ska veta vilka personerna är och deras motivation och inte ett dugg mer. Vissa har i underkant - Angel är väl värst, men Psylocke är inte direkt superdjup heller.

Det finns vissa svagheter i handlingen och som kunde skötas bättre, men Apocalypse känns ordentligt haussad som superskurk och ger X-men en rejäl match utan att framstå som en vekling.

Förväntade mig någon form av tidsreseplot. Lite överraskad.

Betyg: Superhjältar slår på varandra. 4 av 5.

 

[Max Raven]

I have no idea what I'm doing

Jag har sett Halo: Fall of Reach

Filmen är baserad på boken som inte är samma berättelse som Halo: Reach. Tyvärr är storyn aningen mindre genomtänkt.

I framtiden har mänskligheten kolonier och militären har ett gäng inkompetenta idioter bland sig (jag får anta att mänskligheten styrs av en fascist-variant av USA). De har problem med uppror - kanske för att de är en kombination av a) inkompetenta b) fascister men vem vet. För att råda bot på detta så beslutar de sig att skapa en sisådär 40 soldater*. En kvinnlig "forskare" skapar barnsoldater för att göra dem till cyborger för att hennes värdelösa exoskelett ska kunna fungera. På vägen lyckas hon döda över en tredjedel av barnen med augmentering, förmodligen delvis för att hon opererar på ofullständigt utvecklade barn, men också för att hon likt Halos styre har... bristande kompetens. Fjärde Korståget-nivåer av kompetens. Det är talande att vi med Halos teknologinivåer antagligen skulle göra bättre ifrån oss i läkekonst och rymdskeppsdesign - två saker som talande nog är gigantiska problem för dem. Dagens bodyhackers gör ett bättre jobb med augmentering, och deras nivå är "sätt in ett chip i kroppen".

Så i slutändan får de fram supersoldater och typ en sergeant (som var ett uselt barn, men visst antar att fysisk styrka är en merit på en... 6-åring? Va fan? Vet ni någonting om biologi?) och efter ett litet testuppdrag som går sådär så anfaller utomjordingar och ungdomarna får dra på sig rustningar för att dra ombord ett kärnvapen i ett skepp - istället för att dra in ett halvdussin kärnvapen innanför skroven med drönare eller kapa skeppet så kör de den trötta taktiken "förstör reaktorn". En av ungdomarna får hål i sin rustning och eftersom silvertejp är förlorad teknologi så offrar han sig utan anledning och dör dramatiskt.

Miniserien Forward into Dawn var bättre än den här, men bara marginellt. Hela handlingen är urpantad och världen är korkad full med korkade och inkompetenta människor som är dummare än en nya rekryt i någon modern militär. På plussidan? De har någon slags 3D-skulpterad/oljemålningslook som ser vacker ut ibland - er, vilket är något fler gånger än när den ser hemsk eller omärkvärdig ut. Personligen fick förstås jag ut en del om hur jag hade gjort det bättre, men det var inte direkt svårt.

Betyg: Ender's Game med mer militärrunk och mindre hjärna. Svag 3 av 5.

*Ja.

 

[anth]

Space Battleship Yamato
(Live Action filmen från 2010)
I samband med att jag recencerade animen Space Battleship Yamato så passade jag på att se filmen baserad på animen.

Det är nästan samma handling, men man har plockat bort väldigt mycket för att få plats i en långfilm.
Jorden anfalls av av utomjordingar, kallade gamilianer som har bombat jordens yta med radioaktiva meteorer så att allt hav förångats.
Den f.d. stridspiloten Susumu Kodai är numera skrotletare när han hittar ett vrak från ett utomjordiskt rymdskepp (i animen är han fortfarande aktiv stridspilot och hittar vraket på mars).
Det får människorna att tro att andra utomjordingar från Iscandar kan rensa jordens yta från radioaktivitet.
I det kraschade skeppet finns ritningar på hur man bygger en warpdrive så man kan ta sig till Iscandar.
Man bygger om Yamato, ett gigantiskt och legendariskt slagskepp från andra världskriget, till ett rymdskepp och ger sig av.

Så här ser det ut i rymden - och ja! Givetvis hörs explosioner i rymden.

Andra skillnader mot animen är att Kodais kärleksintresse, Yuki Mori, är stridspilot pris som han. Och att Gamilierna har ett fullständigt omänskligt utseende.

Är det bra?
Jämfört med andra live action adaptioner av anime är det fruktansvärt bra. Jämfört med andra rymdfilmer är det iallafall värt att se, men inte mycket mer.

I animerecensionen jämförde jag Yamato från 1974 med Yamato från 2012 i en scen där de avfyrar sitt vapen wave motion gun ute vid Jupiter.
I filmen avfyrar de vapnet redan på jorden. Nedräkningen börjar vid 3:54

 

[krank]

Jag har sett Eden Log, en fransk sci-firulle från 2007.

Den är snygg och har precis den sorts story som jag uppskattat kring -99 eller så. Nu tycker jag mest att den var jobbig. Det jobbigaste var hur det ofta var svårt att se vad som egentligen hände pga att det helt enkelt var för mörkt, och att storyn liksom inte riktigt gav mig speciellt mycket utrymme att komma med egna teorier under filmens gång.

Jag tror också att det var ett misstag att tvinga skådespelarna att mima engelska och dubba in replikerna efteråt. Eller jag vet inte, det är så det framstår iaf. Överlag levereras inte replikerna med speciellt mycket tyngd, plus att manuset har en hel del... märkligt språkbruk som mest skapade onödigt osammanhängande repliker...

Jag tyckte verkligen, verkligen illa om filmens enda kvinnoporträtt. Hon får vara intellektuell men svag, och våldtäktsscenen var extremt jävla onödig och hanterades rätt ruttet.

Men snygg är den, filmen. Och kanske är det nog?

BETYG: svag 3/5

 

[Vimes]

Håller med om kritiken mot Burtons Alice. Hela greppet att över huvud taget försöka göra det till en "episk" fantasyfilm är så jävla malpalcerat och felriktat att det finns inte. Alla borde skämmas.

Disneys 50-talsversion är fortfarande typ den bästa animerade långfilmen någonsin för övrigt.

 

[krank]

För övrigt är Alice-boken rätt skojjig att läsa om man vet att författaren var djupt konservativ. Då framstår ju många av de "tokiga" karaktärerna plötsligt som klart politiska karikatyrer - av till exempel kvinnliga ledare. "Titta så tokigt det blir när man låter ett fruntimmer leda ett land"...

 

[zonk]

För övrigt är Alice-boken rätt skojjig att läsa om man vet att författaren var djupt konservativ. Då framstår ju många av de "tokiga" karaktärerna plötsligt som klart politiska karikatyrer - av till exempel kvinnliga ledare. "Titta så tokigt det blir när man låter ett fruntimmer leda ett land"...

En snubbe jag känner menade att mycket av knaserierna är matematiska allegorier. Han kände tydligen igen jättemkt från matte. Han övertygade inte mig riktigt men det kändes som en intressant teori.

 

[Lukas]

En snubbe jag känner menade att mycket av knaserierna är matematiska allegorier. Han kände tydligen igen jättemkt från matte. Han övertygade inte mig riktigt men det kändes som en intressant teori.

charles dodgson (som skrev under namnet Lewis Carroll) var en hel facinerande person, Son bland annat var en mattematiker.

Jag tror dock man gör ett misstag om man någonsin reducerar verket till en enkel allgori för något (matte som, politisk satir), borda aspekterna finns där, men de är inte ensamma.
Det är typ exemplet på litruelt nonsens, och så många olika tolknigar är möjligt att göra´.

Jag är ett löjligt stort fan av hans två alice böcker, och tycker alla skall läsa dem och inse deras storhet.
om inte annat kan man läsa några av dikterna ifrån böckerna och inspireras av dem

 

[Xhakhal]

Jag har sett Richard II, som är första delen i BBC-miniserien The Hollow Crown från 2012. Det är en långfilmsinspelning av Shakespeares pjäs, och den är jätterolig. Jättebra också, men man ska nog tycka att Shakespeare är kul för att tycka om den, men även jätterolig på platser det nog inte var meningen.
Jag gillar alla skådespelarinsatser, och den är sjukt mycket snyggare än det mesta annat som utspelar sig under samma tid. Skådespelarna är bra (Patrick Stewart bland andra), och dialogen är levererad på ett fullständigt begripligt vis utan att kompromissa med originalet.

Nu ser jag del två (Henry IV, part one) och skådespelarinsatserna är ännu bättre i den (Jeremy Irons, Harry Lloyd! Tom Hiddleston är okej också), trots att skurkarna är colour coded for your convenience i svart och buteljgrönt, medan hjältarna har silver och rött...

4/5.

 

[Hellzon]

Superhjältar slår på varandra. 4 av 5.

Jag har också sett X-Com: Apocalypse... jag menar X-Men: Apocalypse, och jag håller med Max. Den kan vara bäst hittills av de nya X-menfilmerna. Men så gillar jag 80-talsfrisyrer också.

Det är ju lite scener som är med för att de skulle vara med...

Spoiler

Quicksilver upprepar sitt stunt från Days of Future Past där han flyttar runt en massa folk och saker medan det spelas tidstypisk musik på hans freestyle. Och så dyker förstås Wolverine upp, och möter en väldigt ung Jean Grey, och plötsligt blev deras romantiska subplot i de gamla filmerna supercreepy.

...men de är välgjorda så jag stör mig inte på det.

 

[krank]

Jag har sett Avengers: Age of Ultron igen. Jag köpte den på 3d-bluray för ett tag sedan och jag avskyr att äga plast som inte snurrat i en spelare.

Jag skrev först om den här och sedan här. Det här var nog den gång jag tyckte bäst om den.

Det bästa med AoU är utan tvekan striderna. De är verkligen asbra, framför allt är de löjligt tydliga och "lättlästa" givet hur många som är inblandade. Det hade mycket, mycket lätt blivit väldigt rörigt och grötigt, men det blir det liksom inte.

En annan bra sak är Scarlet Johansens skådespeleri, som jag tycker är riktigt, riktigt bra. Hon ger sin karaktär väldigt mycket själ, framför allt givet att hon inte fått någon egen film utan bara har småscener i andras filmer att stödja sig på.

En sak jag gillar är också att Starks mecklande trots allt inte bara får negativa konsekvenser. Ena gången blir det dåligt, andra blir det bra. Så nånstans blir det lite "vetenskap kan bli bra eller kack, beroende på" snarare än någon ensidig "MAN SHOULD NOT MEDDLE"-skit.

BETYG: 4+/5

 

[Max Raven]

Personligen tycker jag Age of Ultrons största problem var att många strider var för utdragna och inte tillräckligt välklippta, och där på bekostnad av att bygga en del karaktärer bättre - tågstriden var den värsta syndaren i sammanhanget...

 

[zonk]

Jag tror dock man gör ett misstag om man någonsin reducerar verket till en enkel allgori för något (matte som, politisk satir), borda aspekterna finns där, men de är inte ensamma.

En viktig poäng helt klart! Nu menade varken jag eller min kumpan att det bara vara matte. Utan att det var EN cool aspekt att man kunde tolka många knaserier som allegorier för div matematiska teorem!

 

[Krille]

Jag har sett The Tale of Zatoichi Continues, som nästa del av mitt Zatoichi-tema.

Det är ett år efter första filmen och Zatoichi (Shintaro Katsu) är på väg tillbaka till staden vid Joshoji-templet för att besöka Hirates grav, samurajen som han dödade i förra filmen. På vägen anlitas han för att massera en länsherre, men upptäcker att han är kliniskt galen. För att hålla det hemligt försöker länsherrens samurajer först ha ihjäl Zatoichi, och sedan anlitas Sukegoro (Egiro Yanagi), den lokala yakuza-bossen, för att söka upp och döda Zatoichi, som fortsätter att gå vidare mot templet. På vägen stöter han ihop med den enarmade svärdskämpen Yoshiro (Tomisaburo Wakayama), som inte har ett gott öga till honom. Zatoichi, Sukegoros män och Yoshiro konvergerar mot Joshoji-templet för en dödlig uppgörelse.

---

Det var bra mycket mer action i den här än den förra. Zatoichi är genuint trevlig, men uppstudsig och full av rackartyg, men däremot inte lika listig som i förra filmen.

Yoshiro spelas av samma person som spelar Itto Ogami i Lone Wolf and Cub-filmerna.

Spoiler

Och det är lite kul: Tomisaburo Wakayama är Shintaro Katsus äldre brorsa, och hans roll Yoshiro är Zatoichis äldre brorsa.

Däremot kan han fortfarande mest grymta och se svår ut.

Det finns ett antal kvinnoroller, men de är inte av sorten som driver plotten framåt, utan är mer till för exposition och återknytning. Men däremot är det bra roller och de står på egna ben, även om de inte är så jätteviktiga bakom Zatoichis plott.

 

[Krille]

Dessutom har jag sett Yakuza Apocalypse.

…dafuq?