Jag har sett
Hundra. Nej, det är inte ett räknetal, utan namnet på barbarkvinnan som är filmens huvudperson.
Det är en mörk tidsålder, där grymma män förslavar kvinnor. Men det finns en kvinnostam som håller sig fria, om än jagade av barbarhövdingar som inte står ut med tanken på fria kvinnor. När stammens bästa krigare Hundra (
Laurene Landon) är ute och jagar slår männen till och slaktar stammen, och bara Hundra är kvar. Men hennes resa för hämnd tar en annan väg, när hon får höra profetian att hon måste söka upp männen och få ett barn med en från Tjurkulten i söder.
---
Hundra är en barbarfantasyrulle inspelad i Spanien för typ inga pengar alls. Det är rätt ont om talroller, och de flesta mäns repliker är typ "du! kvinna!", "rap", "höhöhö", "aaaargh" och "raaargh", samt ett och annat "ooooh" när Hundra drämmer till i kulorna på dem. Det är inte så att kvinnorollerna har det bättre, utan deras roller är mer "iiih!", "aaaargh", "nooooo!" och liknande – majoriteten av Laurene Landons repliker är väl ungefär det, även om hon har några andra också. De flesta som har talroller över huvud taget säger dem på rätt bruten engelska. Kulisserna är typ saker man slängt ut i vildmarken, eller överblivna andalusiska slott. Specialeffekter lyser med sin frånvaro: det här är en stuntrulle, inte en effektrulle. De effekter som finns är på ljudsidan och de är hur ostiga som helst!
Filmen har ett budskap om kvinnofrigörelse, men det sveps in på ett sätt som jag inte trivs med. Jag får uppfattningen att om man kokar ner plotten i filmen och skalar bort alla coola fajter så får man kvar att att Hundra dels är en slags messias (med profetia och allt), dels att hennes uppoffring för att nå frälsningen är att bli en lydig flicka som ska bli på tjocken, och dels att männens roll i frigörelsen är att vara avelstjurar.
Så är det något som jag gillar med filmen? Tja, dels att stuntsen är väldigt oassisterade av repeffekter eller specialeffekter, så det är inga episka hopp eller akrobatiska manövrer. Det är till exempel skitjobbigt att klättra upp på en mur – Hundra är typ visserligen starkare än män, men inte övermänskligt starkare. Det är en skön påminnelse om att verkligheten faktiskt är rätt mycket jobbigare än i dagens effektfilmer som influerar rollspel.
Dels gillar jag karaktären Hundra. Hon har en skön stoiskhet över sig som jag önskar att jag själv hade ibland.
Slutligen är musiken rätt skön: den kommer från Ennio Morricones penna. Det finns ett par passager som överanvänds, men det är väl lite Ennio Morricones öde när man skriver så episk musik åt filmskapare som inte har pengar nog att beställa mer än ett par tre ledmotiv.