ÄlveKatt
Veteran
Det är konstigt. De tankar jag tänker skriva ner nu väcktes av en animeserie, en man nog måste räkna som en av de fluffigare. Serien ifråga heter Macross zero. Jag såg del ett och två och konstaterade att det mest var fluffaction, med lite abstrakta tankar gömda i handlingen som inte fick speciellt mycket spelrum. Hur som helst fann jag den väldigt tråkig och struntade i att se resten. Nu satte jag mig av outgrundliga orsaker att titta på resten av serien. Del tre fortsatte i samma anda som del ett och två. Kanske med lite mer spelrum för funderingarna. Del fyra koncentrerade helt plötsligt helt på dem. Del fem knöt ihop det hela med en maffig slutstrid som hade varit lika tråkig som del ett och två om den inte knytit an till handlingen som fördes fram på allvar först i del fyra.
Handlingen som fanns kan även den tänkas fluffig, för den handlade till stor del om känslor. Men jag tänkte vidare en nivå och insåg att de känslosammanhang som animeserien behandlade ges allt för lite tilltro. Det är som folk vägrar att se dem som en del av oss.
Jag började fundera på det hela i rollspels-sammanhang och då kändes det plötsligt mycket mer konkret.
Jag insåg vad som jag kände fattades i alla de rollspel jag sett och spelat. Ett känslosammanhang. I rollspelens värld är man alltid äventyrare. Rollspelsmakarna drar sig från att uppmana till rollspel av de kärnfulla känslorna, och rollspelare drar sig från att spela dem, för det är svårt och det är skrämmande. Det är känslosammanhang som vi varken kan fly ifrån eller vill veta av, och därför tvingar vi dem till bakgrunden genom att löjligförklara och kalla dem fåniga.
Och det är vad jag saknar i rollspel. För utan dem så blir kylan som förhärskar i de allra flesta spel och äventyrsvärldar mig övermäktig. Det är den som gör att jag ibland behöver en paus från allt vad rollspel och äventyrsböcker heter.
Det är banden varelser imellan jag pratar om. Värmen mellan vänner och älskare. Det som ligger till grund för förmågan att kunna njuta av att både hjälpa och bli hjälpt, ett band som även kan existera mellan obekanta.
Den allmänna oförmågan och rädslan för att rollspela dessa känslor hjälpte mig att inse hur dåligt vi förstår oss själva i relation till de band vi delar med varandra. Så även jag.
Handlingen som fanns kan även den tänkas fluffig, för den handlade till stor del om känslor. Men jag tänkte vidare en nivå och insåg att de känslosammanhang som animeserien behandlade ges allt för lite tilltro. Det är som folk vägrar att se dem som en del av oss.
Jag började fundera på det hela i rollspels-sammanhang och då kändes det plötsligt mycket mer konkret.
Jag insåg vad som jag kände fattades i alla de rollspel jag sett och spelat. Ett känslosammanhang. I rollspelens värld är man alltid äventyrare. Rollspelsmakarna drar sig från att uppmana till rollspel av de kärnfulla känslorna, och rollspelare drar sig från att spela dem, för det är svårt och det är skrämmande. Det är känslosammanhang som vi varken kan fly ifrån eller vill veta av, och därför tvingar vi dem till bakgrunden genom att löjligförklara och kalla dem fåniga.
Och det är vad jag saknar i rollspel. För utan dem så blir kylan som förhärskar i de allra flesta spel och äventyrsvärldar mig övermäktig. Det är den som gör att jag ibland behöver en paus från allt vad rollspel och äventyrsböcker heter.
Det är banden varelser imellan jag pratar om. Värmen mellan vänner och älskare. Det som ligger till grund för förmågan att kunna njuta av att både hjälpa och bli hjälpt, ett band som även kan existera mellan obekanta.
Den allmänna oförmågan och rädslan för att rollspela dessa känslor hjälpte mig att inse hur dåligt vi förstår oss själva i relation till de band vi delar med varandra. Så även jag.