Nekromanti Rollspel och känslor

[ÄlveKatt]

Det är konstigt. De tankar jag tänker skriva ner nu väcktes av en animeserie, en man nog måste räkna som en av de fluffigare. Serien ifråga heter Macross zero. Jag såg del ett och två och konstaterade att det mest var fluffaction, med lite abstrakta tankar gömda i handlingen som inte fick speciellt mycket spelrum. Hur som helst fann jag den väldigt tråkig och struntade i att se resten. Nu satte jag mig av outgrundliga orsaker att titta på resten av serien. Del tre fortsatte i samma anda som del ett och två. Kanske med lite mer spelrum för funderingarna. Del fyra koncentrerade helt plötsligt helt på dem. Del fem knöt ihop det hela med en maffig slutstrid som hade varit lika tråkig som del ett och två om den inte knytit an till handlingen som fördes fram på allvar först i del fyra.

Handlingen som fanns kan även den tänkas fluffig, för den handlade till stor del om känslor. Men jag tänkte vidare en nivå och insåg att de känslosammanhang som animeserien behandlade ges allt för lite tilltro. Det är som folk vägrar att se dem som en del av oss.

Jag började fundera på det hela i rollspels-sammanhang och då kändes det plötsligt mycket mer konkret.

Jag insåg vad som jag kände fattades i alla de rollspel jag sett och spelat. Ett känslosammanhang. I rollspelens värld är man alltid äventyrare. Rollspelsmakarna drar sig från att uppmana till rollspel av de kärnfulla känslorna, och rollspelare drar sig från att spela dem, för det är svårt och det är skrämmande. Det är känslosammanhang som vi varken kan fly ifrån eller vill veta av, och därför tvingar vi dem till bakgrunden genom att löjligförklara och kalla dem fåniga.

Och det är vad jag saknar i rollspel. För utan dem så blir kylan som förhärskar i de allra flesta spel och äventyrsvärldar mig övermäktig. Det är den som gör att jag ibland behöver en paus från allt vad rollspel och äventyrsböcker heter.

Det är banden varelser imellan jag pratar om. Värmen mellan vänner och älskare. Det som ligger till grund för förmågan att kunna njuta av att både hjälpa och bli hjälpt, ett band som även kan existera mellan obekanta.

Den allmänna oförmågan och rädslan för att rollspela dessa känslor hjälpte mig att inse hur dåligt vi förstår oss själva i relation till de band vi delar med varandra. Så även jag.

 

[Ymir]

Anime brukar vara kraftfullt - japanerna kan sitt känslosvulstande; och tvekar inte att pendla mellan olika stämningar hejvilt.

Alltså, du kan ha rätt i att rollspelsskapare uppmuntrar känslospel för lite, men, jag vet inte...för mig har känslor alltid varit vad rollspel, film, musik; vad all kultur handlar om och vad dess värde mäts i - hur mycket känslor det ger mig. Ger en film mig inga känslor är den måhända fortfarande bra rent kvalitétsmässigt; men den är tom och tråkig. Ger en spelledare mig inga känslor, må han vara hur tekniskt skicklig som helst; han har fortfarande inte tillfredställt sina spelare. Är jag själv spelledare och inte upplever några starka känslor, så bör jag göra något åt kampanjen - eller spelgruppen. Ger ett rollspel mig inga känslor; well, då är det dåligt skrivet. (Det brukar vara där skon klämmer mest av allt med DoD6). Riktigt bra kultur ska påverka mig så starkt att jag är ett emotionellt kolli i timmar efteråt, irrande runt i nån sorts apatisk trance - det är något av det bästa, eller ibland det värsta, som finns. (Någon som känner igen sig? Vad rollspel beträffar kan den känslan lika ofta uppkomma efter grymt tillfredställande som totalt otillfredställande spelmöten). Lyckligtvis är jag begåvad med tre underbara spelgrupper, och vi bara frossar i hjärta, smärta och emotionellt dravel; även om man intalar sig att där också finns en djupare psykologisk dimension i allting. (Det gör det). Jag har berikats oerhört av rollspel; utvecklats socialt, nått större självinsikt, skrattat och gråtit; det är därför jag älskar det så. För de som inte känner att de får ut alls så mycket, och strävar efter det, kan jag bara ge rådet att försöka förändra sin spelstil och lägga större fokus på det de vill få uppleva - eller byta spelgrupp. Skiljer sig prioriteringarna spelarna emellan åt alltför mycket är det kanske den enda vettiga lösningen.

Jag vet inte vad mer jag kan säga; den allmänna rädsla och oförmåga att spela ut starka känslor som du talar om kan jag inte riktigt relatera till. Det är klart, somliga konventsspelare verkar lite hämmade; men minst lika många agerar ogenerat och kraftfullt ut allt mellan himmel och jord. Det är klart; för många kan det vara lite svårt att våga ta det där steget och bjuda helt på sig själva; försök få dem att känna sig lite trygga i spelgruppen. Karaktärsgestaltning är ju hela poängen med rollspel. Men jag gillade hur du formulerade dina tankar - hoppas bara att du också får uppleva starkt känslospel omsider.

Det är klart, jag kan länka till några gamla inlägg jag skrivit om känslospel; det kanske kan ge lite inspiration. Söker du hittar du säkert en hel bunte som andra skrivit; jag kommer inte ihåg något specifikt bara. Länkar till ett av Lycans dock.
Om svulstig fantasykärlek
Om tortyr, våldtäkt och ångest
Om känslor hos övernaturliga snubbar och snubbor
Om varför jag gillar alver
Och så ett inlägg av Lycan om att kanalisera ut negativa känslor i rollspel.

- Ymir, usäkta egocentrismen

 

[MrG]

Kan vagt minnas ditt problem, hade något sånt när jag började rollspela. Men nu för tiden är känslorna och såpan ett stående inslag som ofta tar mer tid än actionen

Bästa tipset jag har är att som sl lämna gott om tid till det och mer bakgrund på karkatärerna.

 

[ÄlveKatt]

Det låter som om jag skulle vilja spela med er grupp någon gång.

Jag funderar på att skriva ihop en liten empatiguide för rollspel. Den skulle vara tänkt att tillämpa när man skapar rollpersorner och spelledarpersoner.

Kort sagt skulle det handla om att lägga till en ruta på rollformuläret för empatisk läggning och känsloband samt att försöka skriva lite om hur man som spelledare kan låta dessa band ta sig uttryck hos spelledarpersoner. Och hur man kan låta dessa band vara nyckeln till att klara ett äventyr.

Men det är en sak jag undrar över, som du kanske kan kasta lite ljus över. Hur uppmuntrar man sin spelgrupp till att spela ut empati?

Min egen spelgrupp har svårt för detta, men jag vet att det beror på deras livsbakgrund som gör det svårt att lita på folk på det planet och som gjort att de ryggat för att utforska denna del av sig själva.

 

[w176]

Det jag kommit fram till

Nå, just det här med hur man får folk att våga spela på känslor m.m. är något jag har varit jättefrustrerad över i massor av inlägg och i det diskussionerna tycker jag en av de viktigaste och mest användbara två punkter som kommit fram de här två.

1. Få fram de man vill uppnå. Har man sagt rätt ut att "Det vore coolt om vi skulle spela mer på vänskap och empati och känslor och sånt, tycker jag. Vad tycker ni om det?" Så har man dels fått fram att det socialt skulle vara okej och eftersträvansvärt att våga spela på det, dels får man folk att tänka på den aspekten, dels så är det schysst och dels funkar det.

2. Gör det å ett sätt som inte är alltför känsligt till att börja med. Förvänta inte att folk ska gråta ut sina karaktärers hjärtesorg eller erkänna sin kärlek för varann på en gång eller skrika ut sin ångest. Det är läskigt. Gör något oläskigt. Skaffa ett par slp som är lätta och tacksamma att spela ut mot oavsett om det är kärlek, moderskänslor, eller sorg man vill att folk ska spela på. Belöna och bekräfta folk när de vågar försöka.

 

[Exol]

Jag tycker absolut att du ska skriva en empati-guide och sedan lägga upp den här. Det skulle många ha användning för!

Ja, jag är för lat för att göra en själv!

 

[Szandor]

Re: Det jag kommit fram till

Jag tror att det absolut viktigaste är att skapa rätt förutsättningar från början. Den första punkten är definitivt ett bra sätt att börja på, men det måste följas upp av två andra punkter för att det skall fungera.

1b. Äventyret måste ge utrymme för känslor. Detta innebär dels att SL måste anpassa sitt spelledande efter det och dels att äventyret bör ha känslosamma händelser i sig. Död orch nummer Xⁿ kommer antagligen inte att påverka spelarna, men döda av någons familjemedlem så reagerar de förhoppningsvis.

1c. Här måste dock en annan förutsättning komma in: Spelarna måste ha karaktärer som är känslosamma. En dvärg med fem blubbar i yxa kommer att svära blodshämnd och ge sig ut för att hitta den som gjorde det, men det leder inte till känslosamt spel. SL måste dels se till att spelarna skapar karaktärer som faktiskt har känslor och dels att spelarna vet hur karaktärerna reagerar på olika situationer.

Vad gäller punkt två så kan man inte nog understryka vikten av den sista meningen. Att bli bekräftad är fruktansvärt viktigt för att folk skall fortsätta känslospel, men se också till att det är rätt känslospelande som belönas. Principen bör vara att när folk utnyttjar systemet för att få mer bekräftelse än vad karaktären dikterar skall de inte belönas.